Därför tackade jag nej till stora journalistpriset

den . Publicerad i Artiklar

Onsdagen den 8 november 2000 ringde Bonniers och sa att de ville ge mig Stora Journalistpris för artikeln "Aftonbladets förlorade heder". Efter några timmars funderande beslutade jag mig för att inte ta emot priset. Dagen efter skickade jag ut ett pressmeddelande där meddelade och motiverade mitt beslut.

Vad jag inte visste var att ingen enda pristagare avböjt priset före mig, och då har det ändå delats ut sedan 1966. Kanske var det mitt pioniärskap som gjorde att reaktionerna blev kraftigare än jag kunnat föreställa mig. Glada människor skickade blommor, det rasade in brev och epost, under en hel vecka ringde kända och okända för att tacka. P1 gjorde en halvtimmesintervju. Till och med en dansk dagstidning skrev en stor artikel.
Mitt intryck är att många såg mitt nej till priset och de 50 000 kronorna som ett slags universell protest, och som ett bevis för att principer kan vara viktigare än pengar. Och så hade jag nog också tolkat saken om någon annan annan hunnit före mig.

Nedan pressmeddelandet från 2000.

/Dan Josefsson

Pressmeddelande 001109:

Dan Josefsson tackar nej till Stora Journalistpriset

Familjen Bonnier har i år tilldelat mig stora journalistpriset i tidskriftsklassen för artikeln "Aftonbladets förlorade heder", ursprungligen publicerad i tidningen ETC. Jag blev stolt när jag fick beskedet, och känner tacksamhet mot juryn.

Trots detta har jag idag beslutat mig för att tacka nej till priset.
Skälet är att det finns allvarliga skäl att tvivla på hur djupt familjen Bonniers engagemang för god journalistik egentligen är. I aktiv handling har Bonniers tvärtom verkat för att begränsa antalet tidningar där sådan journalistik kan publiceras.

Bakgrunden är att Bonniers sedan många år via företaget Tidsam kontrollerar stora delar av tidskriftsdistributionen i Sverige. Genom att Tidsam vägrar mindre tidskrifter en vettig distribution i varuhus, livsmedelsbutiker och bensinmackar hindras dessa tidningar från att nå en större publik. De tidningar som inte dukar under tvingas leva en tynande tillvaro i specialtidningsbutiker, dit bara de redan övertygade söker sig.

Istället för spännande mångfald tvingas den breda publiken hålla till godo med tidningar som produceras av Tidsams ägare, däribland huvudägaren Bonniers. På så sätt ökar mediejättarna sina vinster, på mångfalden och i förlängningen yttrandefrihetens bekostnad.

ETC är en av de tidningar som lyckats överleva trots att dörren till Tidsams distribution är stängd. Detta beror delvis på att tidningen etablerades i början av 80-talet, då distributionen fortfarande var öppen för alla. Att starta liknande tidningar idag är närmast omöjligt. Ett typiskt exempel är den utmärkta tidningen Atlas, som ingen av mediejättarna är intresserade av att ge ut, trots ett enormt gensvar hos läsarna. Här hade Bonniers med sina enorma resurser kunnat göra en insats för den goda journalistiken, men intresse tycks saknas.

Samtidigt som Bonniers med Stora Journalistpriset säger sig vilja värna den goda journalistiken, är man genom sin kontroll över distributionen denna goda journalistiks allra värsta fiende. Jag har svårt att förstå hur Bonniers får den ekvationen att gå ihop.

För mig är konflikten olöslig, och därför tackar jag nej till priset. Jag vill helt enkelt inte att begreppet "god journalistik" ska förvandlas till något som bara förekommer i festtal.

Det är dags att Bonniers i handling visar att de inte heller vill ha det så.

Dan Josefsson