Välkommen till frihetens land

den . Publicerad i Artiklar

Omslaget till ETC nr 4/1999Det här långa reportaget tillhör mina mest uppskattade. Artikeln handlar om det amerikanska fängelsesystemet och är resultatet av en resa till USA 1999. Följ med till landet som håller fler människor fängslade än något land i västvärlden, där stöld av en bit pizza kan ge livstidsstraff, och där fyra miljoner medborgare berövats sin rösträtt därför att de suttit inne.


Omslaget till ETC nr 4/1999Den här artikeln handlar om ett land som satt fler människor i fängelse än någon annan nation i världen. Ett land där stöld av en bit pizza kan ge livstidsstraff, där fyra miljoner medborgare berövats sin rösträtt därför att de suttit inne, och där en av tre svarta män döms till fängelsestraff.
Det här är således berättelsen om en okänd sida av USA. Landet där fängelseindustrin håller på att bli lika ekonomiskt framgångsrik som mjukvaruindustrin.
Följ med till verklighetens ”land of the free and home of the brave”.

Av Dan Josefsson

Planet lyfter på utsatt tid mot Chicago. Förutom en inbjudan till världens största fängelse, utfärdad av fängelsedirektören själv, innehåller mitt handbagage fem kilo statistiska beskrivningar av USA:s fängelsesystem. Jag har också med mig ett antal böcker och en stor bunt tidningsartiklar i samma ämne.
När komedin med Robin Williams flimrat igång på planets tv-skärmar, och medresenärerna huggit in på gratisdrinkarna, öppnar jag min väska och försjunker i siffror.
Så här är det: USA har 270 miljoner invånare och av dessa sitter 1,8 miljoner i fängelse.
Det är ett oslagbart världsrekord, inget annat land i världen har ens kommit i närheten av så många fångar. Nästan en fjärdedel av alla fångar på jordklotet sitter faktiskt inlåsta i the land of the free and the home of the brave.

När man jämför hur många fångar världens länder har brukar man beräkna antal per 100 000 invånare. Räknat på det sättet har Sverige 60 fångar per 100 000 invånare, Danmark 65, Frankrike 90 och Storbritannien 120.
Siffran för USA lyder 645.
Men för att förstå hur ofattbart stort USA:s straffsystem är måste man också räkna med alla de amerikaner som fått villkorlig dom eller som avtjänat delar av sina fängelsestraff och sedan blivit villkorligt frigivna. Hela 5,6 miljoner amerikaner är på detta sätt föremål för någon form av bestraffning, i eller utanför fängelserna. Det är en vuxen amerikan av 30.
Men den siffran är egentligen missvisande. Den vita majoriteten av USA:s befolkning sitter nämligen inte i fängelse i samma utsträckning som den svarta minoriteten.
Och det är nu siffrorna blir verkligt surrealistiska. Enligt statistiken är en svart man av tre dömd för brott och avtjänar straff i eller utanför fängelserna i USA. Om man sedan tar hänsyn till att polisen griper flest människor i storstäderna, och att det mest är svarta män i åldern 18 till 35 år som grips, finner man att varannan av de unga, svarta, männen i USA:s storstäder straffas för brott.
USA är således ett land som straffar en osannolikt stor del av sin befolkning, och som därtill satt fler av dem i fängelse än något annat land i världen. Och kanske märkligast av allt: Antalet fångar ökar explosionsartat.
Frågan är varför.

Om man vill sätta 1,8 miljoner människor i fängelse måste man bygga stora fängelser, och det har man sannerligen gjort i Chicago. Cook County Jail rymmer 9 000 fångar, en siffra som blir lättare att förstå om man vet att alla Sveriges fängelser och häkten sammanlagt rymmer 5 200 fångar. Detta är världens största fängelse.
I Cook County Jail sitter dels fångar som dömts till mindre än ett års fängelse, dels fångar som antingen väntar på sin dom eller som dömts till långa fängelsestraff och överklagat. Fångar i den sistnämnda kategorin kan tvingas spendera många år i Cook Count Jail. Det amerikanska domstolssystemet går av förklarliga skäl på knäna och väntetiderna är extrema.
Fängelset är uppdelat i elva fristående sektioner, som var och en är större än något fängelse jag sett. Sektionerna binds ihop av ett underjordiskt kulvertsystem, och av praktiska skäl leder en särskild kulvert direkt till den närbelägna domstolen. Via denna underjordiska gång, kallad Boulevarden, förs varje dag 1 000 fångar till och från sina domstolsförhandlingar. De kommer aldrig ovanför jordytan, vilket minskar rymningsrisken.
Vakten som gör mig och Lars Forsstedt sällskap genom visiteringen och vidare tre våningar upp med hissen till informationschefens kontor, berättar att ytterst få lyckas rymma från Cook County Jail. Fängelset är formligen inlindat i razor wire, en sorts rakbladsvass taggtråd, så det är nästan omöjligt att ta sig ut. Om någon ändå skulle lyckas, till exempel under en fångtransport till eller från fängelset, är det ofta någon av fångens egna anhöriga som ringer polisen och avslöjar gömstället. Detta görs för att rädda livet på rymlingen, som löper akut risk att bli skjuten av polisen så länge han är ute på gatorna.

Informationschefen heter Joan Stockmall och är en vänlig dam i 50-årsåldern som med sin blommiga klänning bryter av mot det myller av uniformerade vakter som omger oss. Hon berättar att första sektionen öppnades redan 1929 och hade plats för lite över 1 000 fångar. Det var här gangsters som Al Capone, Tony Accardo och Frank Nitti satt inspärrade på sin tid. Under åren som följde byggdes fängelset ut i långsam takt, men från slutet av 70-talet blev behovet av cellplatser nästan omättligt.
På bara 18 år, mellan 1978 och 1995, byggdes hela nio nya sektioner med plats för över 6 500 fångar. Dessutom arbetar idag 3 000 vakter, eller ”Correctional officers” som de vill kallas, och annan personal i fängelset.

– Vi är som en stad med 12 000 invånare, säger Joan Stockmall och berättar att köket tillreder 33 000 mål mat om dagen, vilket är fler måltider än världens största flygbolag United Airlines dagligen serverar sina resenärer.

Medan Joan Stockmall radar upp fler exempel på det gigantiska fängelsets osannolika proportioner funderar jag över det hon just sagt om tillbyggnadstakten. Man byggde alltså långsamt mellan 1930 och början av 70-talet, men sedan tycks behovet av fängelser ha exploderat. Faktum är att Cook County Jail på den här punkten perfekt illustrerar kriminalvårdens märkliga utveckling i USA. Det här landet har nämligen inte alltid haft fler fångar än andra länder.
Fängelseboomen startade först på 70-talet.

Med i resväskan har jag forskaren Scott Christiansons tegelstensvolym ”With liberty for some” (Northeastern University Press 1998), om det amerikanska fängelsesystemets historia. I den läser jag att USA under de första tre fjärdedelarna av 1900-talet bara hade runt 110 fångar per 100 000 invånare, ungefär samma andel som Storbritannien, Spanien, Kanada och Kina har idag. Siffran låg stilla, och till och med sjönk sakta, under så många år att flera amerikanska kriminologer under 40- och 50-talet trodde att de grövsta brotten helt höll på att försvinna, och att USA skulle bli det första samhället i världen utan fängelser.
Den optimismen höll i sig. 1960 skrev den amerikanska sociologen Daniel Bell följande:

”Det sker troligen färre brott i USA idag än för hundra, eller femtio, eller till och med för tjugofem år sedan, och (...) idag är USA ett mer laglydigt och säkert land än den allmänna opinionen förstår.”

Men bara några år senare grusades förhoppningarna. Kriminaliteten i USA började plötsligt, och otippat, att öka. I februari 1968 visade en opinionsundersökning att amerikanerna såg brottsligheten som nationens största problem. Ett sådant resultat hade man inte fått sedan opinionsundersökningarna började göras på 30-talet.
Fem månader senare hade både Martin Luther King och Bobby Kennedy mördats. I en ny undersökning ansåg nu 81 procent av de tillfrågade att landets rättsapparat ”brutit samman”. Och antalet våldsbrott rusade verkligen i höjden. Mellan 1962 och 1972 dubblades till exempel antalet mord.
Från att ha varit politiskt ointressant blev kriminaliteten snabbt en huvudfråga i den politiska debatten. Richard Nixon blev politikern som snabbast förstod att utnyttja väljarnas nya skräck för den ökande brottsligheten. Genom att utlova lag och ordning lyckades han vinna presidentvalet både 1968 och 1972.
På 60-talet fanns det fortfarande forskare som menade att olika typer av rehabilitering var effektivare än fängelsestraff om man ville komma tillrätta med kriminaliteten. Paradoxalt nog hjälptes USA:s konservativa höger och liberala vänster åt att sabotera tilltron till alla sådana alternativ. Från högerkanten ansåg man, precis som idag, att brottslingar lider av medfödda brister i karaktären och att hårda straff är det enda som avskräcker dem från att begå brott. Vänstern menade å sin sida att det var samhället som var sjukt, och att det därför var meningslöst att försöka rädda dess värsta offer med hjälp av terapi och behandling. Systemet borde istället reformeras från grunden.

Det praktiska resultatet av dessa diametralt motsatta ståndpunkter blev att alla tog avstånd från alternativen till fängelsestraff, vilket i sin tur öppnade dörren för en formlig fängelseexplosion. Mellan december 1973 och december 1986 växte antalet fångar i amerikanska fängelser med osannolika 105 procent. Samtidigt anställde man nya poliser, domare och fångvaktare i hundratusental. Landet som experterna bara några år tidigare trodde var på väg att avskaffa fängelserna hade fått ett fängelsesystem som växte explosionsartat.
Vad ingen lär ha anat i början av 70-talet var att den amerikanska fängelseboomen skulle fortsätta i 30 år utan minsta tecken på avmattning. USA hade tagit de första stegen på vägen mot att bli jordens fängelsestat nummer ett.

Om man vill ha en konkret bild av hur ett exploderande fängelsesystem ser ut är Cook County Jails mottagning en bra plats att besöka. Joan Stockmall är entusiastisk när hon leder oss dit genom kulvertsystemet.

– Mottagningen är ett fantastiskt ställe, säger hon. Tjugo officers och 1 000 fångar i ett enda rum och allihop vet exakt vad de ska göra.

Det hela påminner närmast om en boskapsmarknad. I ett stort rum med gråa betongväggar och ett mycket slitet stengolv står och sitter hundratals fångar i väntan på att bli inskrivna som interner i fängelset. Varje dag kommer ungefär 250 manliga och 50 kvinnliga fångar hit för att registreras som nya fångar. Samtidigt passerar en strid ström av redan inskrivna fångar, på väg från eller till sina rättegångar.
Trots mängden människor är ljudnivån dämpad. Ingen av fångarna talar med varandra, de flesta stirrar bara tomt framför sig medan de köar för att ringa sitt lagenliga telefonsamtal, få sitt sjusiffriga fångnummer skrivet med spritpenna på armen, få sina ID-handlingar fotokopierade, bli fotograferade, lämna in sina värdesaker mot kvitto, lämna blodprov för HIV-test, bli läkarundersökta och röntgade, utfrågas om religiös tillhörighet, få sina fängelsekläder och slutligen bli bokförda som fångar i Cook County Jail. Därefter fraktas fångarna via kulvertsystemet upp till någon av de elva avdelningarna.
Alla fångarna ser verkligen ut att veta vilken kö de ska stå i. Disciplinen är perfekt.

– Poliserna är fascinerade över vilken kontroll vi har på dem, säger Sergent Robert Preston som leder arbetet i mottagningen.

När jag frågar honom varför USA har så otroligt många fler fångar än andra länder blir han osäker. Trots att han arbetat 24 år i fängelset och måste ha slussat in miljoner fångar tycks han aldrig tänkt på var den strida strömmen egentligen kommer ifrån. Efter en stunds funderande säger han att det antagligen beror på att straffen är för milda.

– Du vet, det här är the land of the free and the home of the brave, och man är helt enkelt lite för liberal när det gäller kriminalitet. Brottsligheten ökar okontrollerat i USA och lagarna är inte tillräckligt hårda för att brottslingarna ska bli avskräckta.

Det här är en teori som Robert Preston delar med många amerikaner jag talar med under resan. Problemet är att teorin inte stämmer. Tvärtemot vad de flesta amerikaner, och antagligen också de flesta svenskar, tror så ökar inte kriminaliteten i USA. Den minskar. Och det har den gjort i 20 år.

Vad få amerikaner känner till är att brottsvågen som startade fängelseboomen i USA i slutet av 60-talet, snart visade sig vara av övergående natur. Detta är lätt att konstatera, eftersom USA är ett land som för noggrann statistik över det mesta, och inte minst över kriminaliteten.
Enligt statistikerna på myndigheten National Crime Surveys, en institution som uteslutande ägnar sig åt producera statistik över USA:s brottslighet och kriminalvård, har brottsligheten i USA faktiskt minskat sedan 1980. Och när de i sina rapporter jämför USA med andra länder blir resultatet riktigt förvånande, i vart fall för oss som fötts upp på amerikanska TV-deckare. Det visar sig nämligen att den amerikanska brottsligheten bara ligger aningen över genomsnittet för andra industrinationer, med undantag för antalet mord utförda med skjutvapen, ett område där USA ligger långt över alla andra.
Det finns dock inte, som man kunnat tro, någon koppling mellan det stora antalet mord och det stora antalet fångar. I själva verket sitter bara fem procent av USA:s 1,8 miljoner fångar inne för mord. Även om man släppte ut alla dessa mördare skulle andelen fångar i USA ligga skyhögt över alla andra länder. Av detta faktum har många forskare dragit slutsatsen att orsakssambandet mellan antalet fångar i amerikanska fängelser och brottsligheten i landet är utomordentligt svagt.
Detta syns också tydligt i statistiken. Mellan 1991 och 1998 sjönk exempelvis antalet våldsbrott i USA med 20 procent. Frågan är hur antalet fångar under samma period kunde öka med 50 procent.

Svaret på gåtan lyder så här: USA har under framför allt de senaste tio åren infört en rad stenhårda lagar som sätter människor i fängelse i åratal för småbrott, som tidigare bara givit böter eller kortare fängelsestraff. Detta är den konkreta orsaken till USA:s fängelseboom.
Ett typiskt exempel är Tree Strikes Your Out-lagen. Namnet syftar på att slagmannen i baseball bara får tre slag på sig att träffa bollen innan han slås ut. Överfört till juridiken innebär det att en brottsling som döms för sitt tredje brott automatiskt får livstids fängelse med tidigast möjliga frigivning efter 25 år – oavsett vilket brott han begick tredje gången.
Det är upp till varje amerikansk stat att själva bestämma i vilken mån de vill tillämpa lagen. Den stat som gått längst är Kalifornien, som mycket riktigt har flest fångar av alla USA:s stater och lika många fängelser som Frankrike, Storbritannien, Holland, Singapore och Japan tillsammans. För att få livstids fängelse enligt Three Strikes-lagen i Kalifornien måsta man först dömas två gånger för narkotikabrott eller för så kallade ”våldsamma” brott, med vilket man i USA också menar brott som bilstölder och inbrott där förövaren överhuvudtaget inte träffat brottsoffret.
När brottslingen döms för tredje gången träder Three Strikes-lagen i kraft automatiskt, oavsett vilken typ av brott det rör sig om. I praktiken innebär detta att en amerikan kan få livstids fängelse för att stjäla en cykel, snatta mat eller smita från en krognota.

En viktig poäng med Three Strikes-lagen är att den är obligatorisk. Det innebär att domaren saknar laglig rätt att ta hänsyn till förmildrande omständigheter och mildra domen. Flera domare har hellre sagt upp sig i protest än dömt tredjegångsförbrytare till livstids fängelse oavsett vilket brott de gjort sig skyldiga till, men protesterna har inte påverkat varken politiker eller opinion. Three Strikes-lagen är så populär att politiker slåss om att ta åt sig äran för idén.
Ett typexempel på vad lagen kan innebära är den idag 27-årige Shane Reams öde. När han var 17 år, och fortfarande bodde kvar hemma hos sin mamma, gjorde Shane två inbrott hos familjens grannar. När mamman fick veta vad som hänt övertalade hon sonen att själv anmäla sig till polisen och ta sitt straff, vilket han gjorde.

Sex år senare höll Shane Reams utkik när en vän till honom sålde kokain för 20 dollar, eller ungefär 160 svenska kronor, till en kund som visade sig vara spanare från polisen. De greps båda för narkotikabrott. Kompisen, som stod för själva försäljningen, var förstagångsförbrytare och fick två års fängelse. Shane Reams, som tidigare straffats för de två inbrotten och därför nu dömdes för sitt tredje brott, fick automatiskt livstids fängelse med frigivning tidigast efter 25 år. Domen föll 1996, då Shane var 23 år gammal. Om han sköter sig kan han komma ut 2021, som 48-åring.
En av lagens ivrigaste förespråkare är Kaliforniens statssekreterare Bill Jones. När han i en TV-intervju får frågan om det verkligen är rimligt att Shane Reams ska sitta i fängelse i 25 år svarar han oreserverat ja.

– You either straighten up, leave the state or go to prison. Period. (Antingen sköter du dig, lämnar staten eller åker i fängelse. Punkt.).

Han tittar intervjuaren i ögonen när han talar och rösten avslöjar inte ett spår av medkänsla.
Ett annat exempel på lagens omänskliga effekter är den 30-åriga kvinnan som avtjänade ett kortare fängelsestraff för sitt andra brott och i ett ögonblick av ilska kastade sin ena gymnastiksko mot en av fängelsets vakter, som omedelbart polisanmälde henne för överfall. Trots att kvinna redan satt i fängelse inleddes en ny rättegång, där hon befanns skyldig till sitt tredje brott och automatiskt fick sitt tvååriga fängelsestraff utökat till livstids fängelse.
Trots mängder av liknande exempel, inklusive mannen som fick livstids fängelse för att ha stulit en bit pizza från några solbadande amerikaner på en strand, går Three Strikes-lagen hem hos USA:s väljare.
Inte ens det faktum att det kostar enorma skattepengar att hålla alla dessa människor i fängelse kan blidka den annars så skatteovilliga amerikanska väljarkåren. I Kalifornien kostar det till exempel i genomsnitt 24 000 dollar om året i löpande kostnader att hålla en människa inlåst. Det innebär att det är billigare att utbilda en människa ett år på Harvard än att sätta henne i fängelse. Att föreslå skattefinansierad Harvard-utbildning för kriminella vore politiskt självmord för en politiker i USA, men att använda samma pengar till att hålla pizzatjuvar i fängelse på livstid ger applåder och återval.
Kalifornien har byggt ett nytt jättefängelse om året i 20 års tid och delstatsledningen har offentligt deklarerat att den planerar att hålla samma tillbyggnadstakt under överskådlig framtid. Kostnaderna för en sådan utbyggnadstakt är naturligtvis enorma, och i Kalifornien har man till stor del tagit resurser från skolorna och universiteten. För bara några år sedan var man den delstat som satsade mest pengar på utbildning. Idag har man halkat nästan ända ned till botten, och stannat på 47:e plats, samtidigt som man satsar mest av alla delstater på sina fängelser.
Att på det här sättet vägra skattepengar till skolor, sjukvård, a-kassa och matkuponger, samtidigt som man satsar astronomiska belopp på fängelsebyggen, är en amerikansk specialitet som ibland tar sig rent absurda former. Ett exempel är när Mario Cuomo tillträdde som ny guvernör för delstaten New York 1982. Mario gick till val på att lova lag och ordning i staden, och planerade att bygga mängder av nya fängelser. Problemet var att staden saknade de nödvändiga pengarna. Lösningen blev att ta pengar från Urban Development Corporation, ett företag som staden bildat 1968 för att hedra Martin Luther Kings minne, och vars uttalade uppgift var att bygga bostäder åt statens fattiga. Med hjälp av dessa pengarna byggde Mario Cuomo på tolv år fler fängelseplatser än alla tidigare borgmästare i delstatens historia tillsammans.

Trots att USA under de senaste 20 åren byggt 1 000 nya fängelser får långt ifrån alla fångar plats. Undersökningar visar att fängelserna ofta har ända upp till 200 procents beläggning, och att fångarna tvingas avtjäna sina evighetslånga fängelsestraff hopträngda på minimala utrymmen.
Samtidigt ökar antalet fångar med mellan 50 000 och 80 000 om året.
Resultatet av detta har blivit att fängelseindustrin idag är USA:s snabbast växande industrigren, vid sidan av mjukvaruindustrin.
Fängelseboomen ger miljonkontrakt åt allt från arkitektfirmor, byggfirmor och elektronikföretag till livsmedelsföretag, vårdföretag, textilföretag, vapentillverkare, mjukvarutillverkare och tvätterier. Företaget Campbell, som är USA:s största tillverkare av burksoppor, säljer idag merparten av sina soppor till fängelserna. Därmed kan man skeppa iväg enorma volymer soppa utan att behöva lägga en enda dollar på marknadsföring och utan att några livsmedelsbutiker ska ha del i vinsten. För Campbell betyder fängelseboomen något så fantastiskt som 1,8 miljoner inlåsta konsumenter, och man är långt ifrån den enda företaget som ser på fångarna på det sättet.
Också telefonbolagen tjänar miljoner genom att teckna avtal med fängelserna om att få bli deras enda telefonoperatör och sedan ta upp till sex gånger högra avgifter av fångarna än man tar av andra kunder. Telefonbolaget MCI har till exempel fått ensamrätt på att montera upp mynttelefoner i samtliga fängelser i Kalifornien. I gengäld får myndigheterna som driver fängelserna 32 procent av vinsten på fångarnas telefonsamtal, en vinst som garanteras av att alla fångar måste betala en extra avgift på tre dollar för att ringa, plus en mycket hög minutavgift. Fångarna, som ofta avtjänar sina straff i fängelser som ligger långt ifrån hemorten, har inga andra val än att betala, eller förlora kontakten med sina anhöriga.

På samma sätt har fängelsesjukvård blivit en av de snabbast växande sektorerna inom hela den medicinska industrin. USA spenderar ungefär fyra miljarder dollar om året på att behandla fångar, och av detta går en miljard till privata vårdföretag. I och med det enorma antalet fängelser blir det ekonomiskt ohållbart att hålla alla fängelser med egen läkare och psykiatriker. En allt vanligare lösning är att låta psykiskt sjuka fångar möta psykiatrikern via bildtelefoni över internet. Detta gör att också elektronik- och mjukvaruindustrin tjänar pengar på fångarnas behov av sjukvård.
Ett mer direkt sätt att slå mynt av fångarna är att ta betalt för fängselvistelsen. I vissa stater tvingas fångar betala för mat, husrum, fångkläderna och elektricitet till cellen. Pengarna dras från den minimala lön de får för att arbeta i fängelserna, vilket fångarna sedan 1994 är skyldiga att göra i alla USA:s stater.
Denna arbetsplikt har i sig givit nya inkomstmöjligheter till fängelseindustrin, som allt oftare säljer fångarnas arbete vidare till privata företag. Många amerikanska politiker har visionen att fängelsesystemet i framtiden ska kunna finansieras helt genom detta kommersiellt tvångsarbete. Många företag utnyttjar redan idag den extremt billiga arbetskraften. Ett fängelse i New Mexico låter fångarna sköta hotellbokningar åt den stora hotellkedjan Best Western Hotels, och i Ventura-anstalten norr om Los Angeles sköter fångar telefonbokningar åt flygbolaget TWA.
På sina håll är man mer innovativ än så. I ett fängelse i Oregon tillverkar fångarna jeans av det egna märket ”Prison blues”. Byxorna säljs över hela USA och tidningsannonserna visar romantiska bilder av muskulösa, inoljade, straffångar iförda jeans som de själva tillverkat. Byxorna exporteras även till Japan.

Den del av fängelseindustrin som har allra störst potential är dock de helt privata fängelserna. Den ständiga ökningen av fångar har gjort att delstaterna skriker efter fler fängelseplatser, och företag som bara har tillräckligt mycket pengar att satsa kan göra enorma vinster på att bygga privata fängelser och sedan sälja cellplatser till delstaterna. Redan idag existerar det en renodlad fångbörs där affärsmän köper cellplatser av de nybyggda privata fängelserna och säljer dem vidare till delstater som exempelvis Hawaii, vars fängelser är belagda med 200 procent av sin egentliga kapacitet. En brottsling som döms på Hawaii tvingas därför numera ofta avtjäna sitt straff i ett privat fängelse i Texas.

Idag sitter 100 000 fångar i privatägda fängelser, och man räknar med att den siffran kommer att stiga till 500 000 inom fem till tio år. De tre största privatfängelseföretagen, The Corrections Corporation of America, Wackanhut Corrections och U.S. Corrections Corporation är följaktligen bland de snabbast stigande på New York-börsen.

Men det är inte bara storföretag som tjänar på fängelseindustrin. För små orter på landsbygden kan ett federalt eller delstatligt fängelse betyda ett ekonomiskt uppsving.
Ett extremt exempel på detta hittar jag i den lilla staden Cañon City, som ligger två timmars bilkörning söder om Denver, i Colorado. Stan är omgiven av prärie på tre sidor och klippiga bergen på den fjärde och utseendemässigt har staden inte förändrats mycket sedan det här var en del av vilda västern. Gatorna är fortfarande lika oproportionerligt breda, inga hus är mer än tre våningar höga och påfallande många av stadens 15 000 innevånare bär cowboyhatt.
Det unika med Cañon City är att staden är omgiven av 17 fängelser, vilket gör det här till den fängelsetätaste platsen på jordklotet.
På en diner träffar jag Mike och Catherine Near, ett medelålders par som bott i Cañon City hela sitt liv. De jobbar båda i en skola, han som lärare och hon som skolsköterska, och säger att de vant sig vid att leva omgivna av fängelser och tusentals fångar.

– Vi har ju varningssirenerna, säger Catherine, så vi oroar oss väl inte så mycket, men det är klart att vi måste hålla ett öga på barnen.

Hon syftar på tre sirener som sitter monterade på hustaken i staden och som tjuter för att varna befolkningen när en fånge rymt. Alla ska då låsa dörrarna och slå på radion. Det är dock sällan Mike och Cathrine blir riktigt oroliga ens när larmet tjuter, för det finns alltid gott om beväpnad fängelsepersonal i närheten om något skulle hända.

– Så är det i Cañon, säger Mike. Om du inte själv arbetar i ett av fängelserna har du säkert 50 grannar, släktingar eller andra vänner som gör det.

Mike Near är hobbypolitiker och sitter i stadens city council, vilket påminner om vårt stadsfullmäktige. Han vet därför hur mycket fängelserna betyder ekonomiskt för Cañon City. De anställer en stor del av stadens befolkning, och dessutom tjänar staden stora pengar på att förse fängelserna med vatten. Han berättar också att fängelserna brukar anställa lokal arbetskraft till sina ständiga utbyggnader och att de gör mycket av sina upphandlingar i Cañon City, vilket gynnar det lokala näringslivet. Dessutom ger det ständiga flödet av anhöriga som kommer för att besöka fångarna säkra inkomster till stadens hotell- och restaurangnäring.
Men trots att fängelserna ger både pengar och arbetstillfällen är varken Mike eller Catherine helt nöjda.

– Staden domineras helt av det republikanska partiet, säger Mike. Men många tycker ändå precis som jag att det här landet måste satsa mer pengar på våra sociala strukturer, våra skolor, sjukvårdsförsäkringar, socialförsäkringar, alla dessa saker som betyder så mycket för människorna.

Colorado ligger på 49:e av USA:s 50 stater när det gäller att satsa pengar på skolorna. Catherine berättar att hon i sitt jobb varje dag träffar barn som behöver tandvård, glasögon eller sjukvård men som inte får det. Samtidigt ser hon hur nya fängelser ständigt byggs upp runt staden.

– Med de pengarna man lägger på ett enda nytt fängelse skulle man kunna göra ofattbart mycket bra saker för unga och gamla i den här staden, säger hon.
– Men det är så vårt samhälle fungerar, säger Mike, och jag tror faktiskt inte att det kommer att förändras i första taget. Det är som en ändlös, ond cirkel där politikerna hela tiden säger att de ska bli ännu hårdare mot brottsligheten, och där nya fängelser ständigt måste byggas för att ta hand om fångarna. Jag har inga svar på hur vi ska ta oss ur det här.

Amerikanerna vi träffar är nästan allihop otroligt vänliga och hjälpsamma. Överallt möts vi av stora leenden och får massor av hjälp med minsta småsak. När Lars behöver laga motljusskyddet till sin kamera engagerar sig en hel lanthandel i projektet, och var vi än sätter vår fot bombarderas vi med erbjudanden om att bli visade runt.
Men så fort jag frågar om brottsligheten är det som om dessa vänliga, godhjärtade, människor genomgår en förvandling.
Flickan i den vita 1800-talsklänningen står och säljer biljetter till en turistfälla i Colorado, en vilda västern-stad där man en gång i tiden spelade in Familjen Macahan. När jag betalar passar jag på att fråga vad hon tror det beror på att USA har 1,8 miljoner fångar, och hon svarar blixtsnabbt att problemet är att man inte dödar av dem tillräckligt fort. Det sitter ju tusentals människor i dödsceller, och de borde avrättas omedelbart.

I Denver ställer jag samma fråga till två trevliga damer i 50-årsåldern. De tycker att USA borde hugga händerna av brottslingar, som man gör i Saudiarabien. I Chicago föreslår en polis att man ska instifta lika tuffa lagar som i Tyskland, för då kanske brottslingarna lär sig att inte begå brott. Han vet uppenbarligen inte vad han talar om, men tycks själv vara säker på sin sak. Så går det på. Jag träffar knappt en enda motståndare till hårdare straff. De flesta tycks på fullt allvar tro att USA har milda straff jämfört med Europa, och att alldeles för få amerikaner sitter i fängelse.
Det är som om dessa vänliga amerikaner inte förstår att också fångarna är levande människor av kött och blod, och denna brist på empati tar sig ibland rent tragikomiska proportioner. När Calipatria-fängelset i södra Kalifornien installerat ett elektriskt staket med en strömstyrka på 50 000 volt runt hela anstalten, blev resultatet våldsamma protester från aktivister. Men protesterna gällde inte det faktum att fångarna riskerade att dödas om de så bara snuddade vid staketet, utan att staketet dödade fåglar. Myndigheterna i Kalifornien tog till sig av kritiken och bytte ut elstängslen mot en ny typ som uteslutande kan döda människor, och sedan dess har ingen protesterat.
Hänsynslösheten och föraktet mot de kriminella är så stort att många amerikaner anser att fångar bör förnedras så mycket som möjligt medan de avtjänar sitt straff. Och uppfinningsrikedomen när det gäller att förnedra fångar känner inga gränser.

I Arizona har sheriffen återinfört så kallade chain gangs. Det innebär att fångar kläds i gammaldags randiga fångdräkter och transporteras ut till de stora motorvägarna där de får ägna dagarna åt att plocka papper i solgasset, fastkedjade vid varandra. Tanken är att folk som kör förbi ska få se hur rättvisa skipas. Samma sheriff har beslutat att alla manliga fångar måste bära rosa underkläder. Syftet är att såra deras manlighet, och idén har väckt jubel hos befolkningen.

Sheriffen i Phoenix vill inte vara sämre. Han har deklarerat att även kvinnliga fångar ska tvingas arbeta offentligt och i kedjor. I tidningsintervjuerna skämtar han om att han inte ville se någon könsdiskriminering i sitt fängelse.
Det är inte bara lokalpolitiker som vinner röster på en omänsklig behandling av fångarna, taktiken är minst lika gångbar på federal nivå. 1994 avskaffade kongressen de stipendier som tidigare gjort det möjligt för fångar att studera på högskolenivå medan de satt i fängelse. Detta trots att statistiken visar att risken för att en fånge som fått utbildning i fängelset ska återfalla till brott bara är fem procent, och att det därför är en bra investering att låta fångar utbilda sig. En republikansk senator från Texas viftade bort det argumentet med orden:

– Att ett enstaka svin lyckats hitta tryffel under ett träd betyder inte att alla svinen kommer att göra det.

Sedan raderades fångarnas möjlighet att skaffa sig utbildning ut över en natt. Hur kan det komma sig att ett samhälle uppbyggt av så många vänliga, hjälpsamma och trevliga människor kan vara så nådlöst när det gäller brott?
En professor i retorik som jag talar med i San Francisco menar att medierna bär ett tungt ansvar för amerikanska folkets föraktfulla syn på brottslingar, och att det överhuvudtaget är mycket svårt att förbli vid sina sinnens fulla bruk om man tittar på amerikansk TV. Efter några nätter framför TV:n på hotellrummet förstår jag att han inte skämtar. Nyhetsprogrammen rullar dygnet runt och det går knappt en halvtimme utan att jag matas med dokumentära bilder av misstänkta eller dömda mördare, som iförda blåa fängelseuniformer och hand- och fotfängsel förs in och ut ur rättssalar. Rättegångsbilderna visas konsekvent i slow motion och i bakgrunden hörs alltid ett lågfrekvent, hotfullt, muller som ljudkuliss. Estetiken är lånad från skräckfilmerna, och resultatet blir att samtliga åtalade ser ut som själlösa monster i stil med filmvärldens Hannibal Lector. Budskapet är klart: Brottslingar är livsfarliga djur och bör behandlas som sådana.

TV-program som Cops, 911 och Americas most wanted pumpar ut dokumentära bilder av hur poliser går in i människor hem, bryter ner dem på golvet och slår dem. De gripnas ansikten körs rakt ut i etern. 90 procent av dem är svarta eller latinos. Samtidigt maler speakerrösten på om hur farligt polisjobbet är och hur tacksamma medborgarna är för sin poliskår. Brottslingarna framställs konsekvent som galna djur utan förmåga till medkänsla eller ens rationellt tänkande.
Många menar alltså att det är denna mediernas kraftigt förenklade, och starkt demoniserande, bild av brottslingarna som gör det möjligt för politiker att ständigt bli återvalda på löften om hårdare tag mot brottslingar. Och nyanserad information om att brottsligheten faktiskt sjunker, eller en seriös diskussion om rimligheten i att sätta 1,8 miljoner människor i fängelse, har ingen plats i en medieapparat som gjort brottsligheten till industri
Men var har då medierna fått sin absurda bild av brottslingarna ifrån?
Om det är någon som vet så är det Loïc Wacquant, professor i antropologi med specialinriktning på det amerikanska fängelsesamhället. Han bor i Kalifornien och jag tar planet dit.

Professor Loïc Wacquant bor i ett rosa tvåvåningshus ett stenkast från Berkeleys universitet, 20 minuters tunnelbaneresa utanför San Francisco. Han har ägnat tio års forskning åt att söka svaret på frågan varför USA sätter så orimligt stora delar av sin befolkning i fängelse. Svaret som han kommit fram till, och bland annat presenterat i flera uppmärksammade artiklar i den franska tidningen Le Monde Diplomatique, är djupt skrämmande.
Enligt Loïc Wacquant fyller USA:s fängelser idag exakt samma funktion som de getton där USA:s svarta befolkning hölls isolerade fram till slutet av 60-talet. Fängelsesystemet är därmed inte alls ett svar på brottsligheten, utan en reaktion på den svarta befolkningens frigörelse.
Jag startar bandspelaren och ber Loïc Wacquant förklara vad han menar.

– Både du och jag är för unga för att minnas de stora upproren i USA:s getton under 60-talet, säger han. Men det var en tid då den amerikanska eliten trodde att den stod vid randen av revolution. Om man till exempel läser Nixons dagbok så är det slående att både det republikanska och det demokratiska partiet var övertygade om att landet var nära ett raskrig och att man därför ansåg sig tvungen att återinföra lag och ordning.

Enligt Loïc Wacquant ledde de våldsamma upploppen till att miljoner svarta sparkade upp dörrarna till sina getton och vällde ut i det amerikanska samhället. Samtidigt flyttade mängder av svarta amerikaner in till städerna från landsbygden. Kravet från de svarta att få vara en fullvärdig del av USA:s befolkning höll på att förvandlas till mer än bara appeller.
USA var på 50- och 60-talet på god på väg att bli ett slags välfärdsstat. Man trodde på keynesiansk finanspolitik och politikerna talade ofta stolt om hur de förde krig mot fattigdomen. Men det var bara de vitas välfärd man värnade om. Nu kom de svarta och krävde att få vara med.
Den vita medelklassbefolkningen blev livrädd, inte minst eftersom det politiska våldet för första gången i USA:s historia vändes från de svarta mot de vita. Resultatet blev att kriminaliteten ökade under större delen av 70-talet.
För USA:s konservativa politiker blev väljarnas skräck för den ökande kriminaliteten en utmärkt chans att både stoppa de svartas frigörelse och blockera den framväxande välfärdsstaten, som man alltid motarbetat.

– Att tala om brottsligheten blev en teknik för att tala om andra saker, säger Loïc Wacquant. När man sa ”jag är emot brott” menade man ”jag är emot att unga, svarta, amerikaner startar upplopp i städerna och kräver medborgerliga rättigheter, jag är emot socialbidrag till ensamstående mammor, jag är emot att betala skatt som går till bidrag åt folk som inte jobbar”.

Resultatet av detta orwellska nyspråk blev att politikerna år efter år lovade att ”bekämpa den ökande brottsligheten” trots att denna redan i slutet av 70-talet slutade öka.
Den amerikanska rättsapparaten är idag nästan helt vit. Av de 1 838 tjänstemän, mest åklagare, som 1998 hade makt att ta beslutet att yrka på dödsstraff var till exempel hela 1 794, eller 97,6 procent, vita.
Samtidigt är majoriteten av dem som straffas svarta. Hela 65 procent av alla fångar i USA:s fängelser tillhör minoritetsgrupper, trots att de bara utgör 35 procent av befolkningen.
En häpnadsväckande effekt av att så oproportionerligt många svarta sätts i fängelse är att USA:s svarta är på god väg att förlora den rösträtt de kämpade sig till så sent som 1965.
Orsaken är att man på många håll i USA inte får rösta som fånge, eller ens som straffad. I 48 av USA:s 50 stater förlorar fångar rösträtten så länge de sitter i fängelse. I 42 stater får de inte heller rösta om de är villkorligt frigivna. Och i 10 stater får den som en gång suttit i fängelse aldrig mer rösta under sin livstid.
Resultatet av dessa lagar är att det idag finns fyra miljoner amerikaner som inte får rösta, därför att de sitter, eller någon gång har suttit, i fängelse. Av dessa är 1,8 miljoner svarta.
Hela 18 procent, nästan en femtedel, av USA:s manliga, svarta befolkning saknar idag rösträtt på grund av de här reglerna och man räknar med att en tredjedel av de svarta männen kommer att sakna rösträtt inom tio år.

Intressant nog finns det lagar som nästan uteslutande sätter just svarta i fängelse. Det tydligaste exemplet är lagen om obligatoriskt fängelse för crackinnehav, enligt vilken den som grips med fem gram crack, det vill säga billigt kokain i kristallform, automatiskt döms till fem års fängelse. För att komma upp i fem års fängelse för innehav av det betydligt dyrare pulverkokainet måste den gripna bära med sig så mycket som ett halvt kilo. Straffet för crackinnehav är alltså 100 gånger hårdare, trots att det idag är helt klarlagt att crack och pulverkokain är precis lika farligt och vanebildande.
Enda skillnaden är priset, och det faktum att 90 procent av dem som döms för crackinnehav är svarta och 75 procent av dem som döms för innehav av pulverkokain är vita.
U.S. Sentencing Commission, en oberoende myndighet som bland annat har till uppgift att hjälpa kongressen utvärdera hur landets lagar fungerar, har flera gånger konstaterat att de olika straffskalorna för crack och pulverkokain är omotiverade. Ändå vägrar kongressen att ändra den närmast öppet rasistiska lagen.
Loïc Wacquant säger att han bara kan dra en slutsats av det amerikanska fängelsesystemets sätt att behandla den svarta befolkningen.

– USA tillämpar en ny politisk filosofi som bygger på frihet och liberalism i samhällets övre skikt, men på hårt förmyndarskap och bestraffningar i samhällets nedre skikt. Denna politiska filosofi ger toppskiktet stor frihet och möjlighet till självförverkligande, och är samtidigt extremt diktatorisk och integritetskränkande för bottenskiktet.

Konkret innebär det att USA:s getton på 30 år ersatts med fängelser, att slavarbete i praktiken återinförs och att rösträtten sakta men säkert avskaffas för dem som befinner sig på samhällets botten.

Vice fängelsedirektören i Cook County Jail heter John Maul. Han började arbeta som vanlig fångvaktare för 25 år sedan och har arbetat sig hela vägen upp till chefspositionen. Han tar emot på sitt kontor och visar sig vara en behärskad, nästan sorgsen man som kan berätta om hur det är att driva ett fängelse när politiker och väljare aldrig slutar skrika efter hårdare straff och mer förnedrande behandling av fångarna.
Ett populärt krav är att fångarna inte ska tillåtas ägna sig åt någon typ av sport, inte ska få lyfta vikter, och inte ska få titta på TV. John Maul vägrar ge med sig på någon av punkterna, och är utled på att bli anklagad för att behandla fångarna med silkesvantar.

– Visst, säger han och slår ut med händerna, vi kan ta ifrån dem deras TV-apparat. Men vad folk inte förstår är att TV:n egentligen är en barnvakt. Sätter man en film i videon och visar den för internerna så kommer de att sitta ner och uppföra sig i två timmar. Och om man släpper ut fångarna på rastgården så kommer de att spela basket i en och en halv timme, och sedan kommer de att sova en stund. Alltihop är egentligen ett sätt att kontrollera dem. Det är inte alls så att vi behandlar internerna som kungar.

Han berättar att fängelset kostar 150 miljoner dollar om året att driva, och att politikerna varje år kräver besparingar. Samtidigt stiftar de ständigt nya lagar som ökar antalet fångar. Och för varje TV eller skivstång som försvinner måste man anställa fler vakter för att hålla fångarna i schack, något som kostar pengar.
Ytterst menar han att fängselsystemet är ett gigantiskt misslyckande, och att USA måste ändra kurs om inte fängelseindustrin ska växa nationen över huvudet.

– En människa kan sitta här för andra, tredje eller fjärde gången. Men om han efter frigivningen måste tillbaka till samma fattiga område som han kom ifrån, utan jobb, utan möjlighet att försörja sin familj, vad ska han då göra? Naturligtvis fortsätta råna folk eller sälja droger. Det är samhällets eget fel. I vart fall i storstäderna.

Ett sätt att få den ekonomiska ekvationen att gå ihop, trots sparkrav och ständigt fler fångar, är att bygga toppmoderna fängelser med så mycket högteknologisk övervakningsutrustning att antalet vakter kan reduceras till ett minimum. Det senaste tillskottet till Cook County Jail är en sådan toppmodern anläggning, och informationschefen Joan Stockmall tar oss dit.

Sektion XI liknar en rymdstation som lagt sig platt på jorden och blivit inlindad i taggtråd. Hela byggnaden är kritvit och strikt symetrisk. Från den runda mitten sticker de fyra bostadsenheterna ut som känselspröt. Ingen behöver säga att det här är en maximum security facility, det syns.

– Det är så vackert, säger Joan Stockmall. Eftersom jag är kvinna beskriver jag sektion XI som en blomma, och de fyra boendeavdelningarna som blommans blad. Du kommer att beskriva den som ett hjul.

Efter denna könsteoretiska deklaration berättar hon att sektionen kostade 96 miljoner dollar att bygga, och att bara taggtråden och staketen gick loss på fem miljoner. Den futuristiska arkitekturen har rönt stor uppskattning, tidningen Chicago Tribunes arkitekturkritiker ska i en stor artikel ha beskrivit byggnaden som a place for healing.
Insidan är lika bländvit som utsidan. Det enda svarta inslaget är fångarna, som övervakas via TV-kameror från en hypermodern vaktcentral i fängelsets mitt. De fyra bostadsenheterna jag sett från utsidan är var och en uppdelade i åtta mindre avdelningar som rymmer 48 fångar vardera. När en dörr ska öppnas sker det genom att vakterna rör vid stora touch-screens i övervakningscentralen. Ingen av vakterna som har kontakt med fångarna bär nycklar.

Sammanlagt ryms det 1 536 fångar, och för det mesta är det fullbelagt. Fångarna bor två och två i mycket små celler. Det enda som får plats är en tvåvåningssäng, en toalettstol och en vask. I detta minimala utrymme tillbringar fångarna tio timmar om dagen. Under de timmar då celldörrarna är öppna får de vistas i dagrummet direkt utanför cellerna. Enda inredningen är ett antal runda, golvfasta, bord med tillhörande golvfasta pallar och en TV som sitter fast i väggen säkert fyra meter över golvet. Att det sparsmakade möblemanget sitter fast i golvet förklarar den uniformerade vakten som visar oss runt med att allt som inte sitter fast kan användas som vapen, och mot löfte att jag stänger av bandspelaren berättar han att man haft stora problem med våld mellan fångar och vakter, men att vakterna nu handgripligen visat fångarna vem som bestämmer.
Toaletterna som fångarna använder då de inte sitter inlåsta i sina celler ligger i två små skrubbar, i direkt anslutning till dagrummet. Jag frågar varför toalettbåsen saknar dörrar, eller ens skynken, och får svaret:

– If you want privacy, you’ve come to the wrong place.

Jag stirrar på de två toalettstolarna där fångarna alltså måste uträtta sina behov inför 47 ätande eller kortspelande medfångar och funderar på om Chicago Tribunes arkitekturkritiker verkligen fick se Sektion XI från insidan.

En av de människor som lever sina liv i denna vitmålade mardröm är Moises Nuñes. Han kom till USA från Mexiko som 14-åring och började snart missbruka droger. Nu är han 38 år gammal, är gift och har fyra barn på mellan sju och 15 år. Han sitter anklagad för mord och riskerar att få leva resten av sitt liv i fängelse.
Moises Nuñes beklagar sig inte. Han tror att det är Gud som fört honom till detta fängelse, och han säger att han är tacksam, för livet ute i det amerikanska samhället var fruktansvärt.

– Jag levde som i en stor svart bur. Det fanns inget hopp. Men nu känner jag hopp i mitt hjärta, hopp om mina vänner, hopp om att få leva som en människa tillsammans med min familj. Jag har varit på den mörka sidan så många år.

Moises deltar i ett frivilligt utbildningsprogram som går ut på att lära fångarna konflikthantering med hjälp av bibeln. Alla på hans avdelning, sammanlagt 48 fångar, deltar i projektet och är följaktligen alla varmt religiösa.

– Jag ser inte längre det här som ett fängelse, säger Moises Nuñes, utan som min egen kyrka dit jag kommit för att lära mig göra gott. Jag tackar Gud för att jag är här, jag tackar Gud.

Jag frågar försiktigt vad som kommer att hända om han faktiskt blir dömd för mord.

– Då prisar jag ändå Gud, svarar han, jag kommer inte att se fängelsets murar, jag kommer att se väggarna i en kyrka.

I en annan cell träffar jag Juan Garay. Jag har aldrig någonsin sett en ledsnare människa. De stora ögonen är så svarta att det ser ut som om han gråtit i månader. Det har han haft alla skäl att göra.
Juan Garay talar bara spanska, men en medfånge ställer upp som tolk. Han berättar att han sitter anklagad för att 1996 tillsammans med sin fru ha mördat deras tvåårige son. Barnet dog av brännskador efter att ha blivit skållat av hett vatten. Juan Garay säger att alltihop var en fruktansvärd olycka, men att polisen och domstolen vägrar tro på honom. Han och hans fru är båda dömda för mord. De har överklagat sina domar och väntar nu på utfallet från den andra rättegången.
Tolken översätter inte min fråga om hur många års fängelse Juan Garay och hans hustru riskerar, utan börjar gråta och svarar tyst: ”Mer än 40”. Juan är 26 år gammal. Om guden han ber till är nådig kommer han ut ur fängelset när han fyllt 66. Innan jag lämnar cellen säger han på bruten engelska att det är en guds gåva att han fått berätta sin historia för mig. Jag sväljer hårt, önskar honom lycka till och flyr. Jag tänker sannerligen inte ställa mig och gråta framför en man som väntar på sin livstidsdom.

Våren 1998 deklarerade den svenske stjärnjournalisten Staffan Heimersson följande i en direktsänd radiorapport från USA: ”Det här landet har ju avskaffat arbetslösheten, [och] det finns ingen inflation. Clinton säger att även amerikanernas löner stiger, men de stiger inte på ett sådant sätt att inflationen kommer... och om vi nu bortser från Clintons personliga problem och från den asiatiska ekonomiska krisen, så finns det inga moln på Amerikas himmel.”
Det vore orättvist att påstå att Staffan Heimersson är helt representativ för svenska journalisters syn på USA. De flesta vet nog att USA avskaffat arbetslösheten genom att sänka lönerna till så extremt låga nivåer att en europeisk a-kassa framstår som frikostig om man jämför. Många vet säkert också att amerikanska låglönejobbare måsta ha två heltidsjobb för att överhuvudtaget kunna överleva, att fler amerikaner saknar sjukförsäkring idag än för 20 år sedan, och att minimilönerna i mitten av 90-talet var 30 procent lägre än i mitten av 70-talet, räknat i fast penningvärde. Kanske vet några av Staffan Heimerssons mer kritiskt tänkande kollegor till och med att levnadsstandarden för amerikanska arbetare fallit som en sten i många, många år, oavsett vad Bill Clinton påstår i sina TV-sända tal till nationen.

Men på en punkt är Staffan Heimersson nog ändå representativ: När han snabbt går igenom tänkbara ”moln på Amerikas himmel” så nämner han inte landets 1,8 miljoner fångar med ett enda ord.
Det finns ett enkelt skäl till att dessa människor inte utgör något moln på USA:s himmel, och det är att de inte existerar. De är i det närmaste fullständigt osynliggjorda i svenska medier, vilket är något av en bedrift med tanke på att våra riksmedier är beredda att ägna månader åt att rapportera om Bill Clintons sexualliv.
Tystnaden är lika selektiv som kompakt. A-ekonomi och Ekonomiekot citerar gärna amerikanska arbetslöshetssiffror, men nämner aldrig att de pressats ned genom att så oproportionerligt många outbildade, icke läskunniga, amerikaner sitter i fängelse. Och när ledarskribenter i borgerliga tidningar propagerar för att Sverige ska ta efter New York-polisens extremt tuffa tag även mot nonsensbrott, nämns överhuvudtaget inte den absurda fängelseexplosion som blivit det oundvikliga resultatet av den kriminalpolitiken.
Alla dessa inlåsta människor existerar helt enkelt inte.

När jag blundar för att försöka sova på planet hem till Sverige sitter bilden av en av dessa osynliga människor kvar på näthinnan. Hon heter Alma Durr, är 30 år, och sitter inlåst i en av Cook County Jails kvinnoavdelningar. Frågorna jag skrivit ned i anteckningsblocket blev oanvändbara när jag såg in i hennes mörka ögon, men hon berättade ändå.
Om hur hon våldtagits och utnyttjats sedan hon var en liten flicka och börjat använda droger som 14-åring. Om hur hon bostadslös och nedgången sköt ihjäl sin ettårige son med pistol för tre månader sedan. Om hur hon under de första veckorna i fängelset inte kunde sluta ögonen utan att se sitt barns blod spruta över väggarna. Om hur hon fick starka sprutor för att sova. Om hur hon velat dö, men överlevt.

– Här i fängelset har jag fått lära mig vem jag egentligen är, sa Alma Durr.
– Hela mitt liv har jag sett mig själv som en vidrig, ful människa. Jag trodde att jag inte förtjänade något annat än att bli våldtagen och misshandlad. Jag förlorade mitt verkliga jag, men nu har jag hittat det igen och jag är tacksam mot Herren och mot alla officers som hjälpt mig.

Och så berättade Alma Durr om sin 12-åriga dotter som lever med sin mormor och som är så duktig i skolan.

– En onsdag, under besökstimmen, berättade jag för henne att de kommer att döma mig till döden. Då satte hon händerna mot glasrutan och sa: Var inte orolig mamma, Gud kommer inte att låta något ont hända dig. Men du måste vara stark som en tornado. För en tornado klarar vad som helst.

Dan Josefsson

Artikeln är publicerad i ETC nr 4/1999

FAKTARUTOR:

Konsten att sätta 5,6 miljoner amerikaner i fängelse

Del 1: automatiska fängelsestraff för drogbrott

Den som grips för drogbrott i USA döms automatiskt till mellan 5 och 10 års fängelse, utan möjlighet till förtida frigivning. Domaren har ingen laglig rätt att förändra strafflängden och kan därför inte ta någon hänsyn till den åtalades personliga situation, tidigare straffregister eller andra faktorer. Det enda som påverkar strafftiden är mängden beslagtagen narkotika.

Lagen är ett direkt resultat av en moralpanik som utbröt i amerikanska medier då den populäre basketstjärnan Len Bias dog av en överdos crack 1986. Bias var förutspådd en lysande karriär i NBL, och dog bara några få dagar innan han skulle ha blivit uppköpt av Bostons basketbollag. Resultatet blev en gigantisk mediestorm. Time Magazine kallade exempelvis crack ”America’s drug of choice”, trots att grundliga undersökningar visat att mindre än en procent av befolkningen faktiskt provat drogen.

Demokraten Tip O’Neill, som var ordförande i kongressen, startade omedelbart efter Bias död en hård kampanj för automatiska minimistraff för drogbrott. En liknande lag hade avskaffats av kongressen redan på 70-talet, men 80-talets skräck för droger och kriminalitet gjorde att alla, från demokrater till republikaner, hyllade lagförslaget. Lagen drevs igenom lagom till valet i november 1986, det vill säga på mindre än fyra månader, utan att kongressen gjort några utredningar eller kontaktat några utomstående experter. 60 procent av USA:s fånga sitter idag inne för drogbrott, och det finns inga undersökningar som visar att de hårda straffen på något sätt skulle minska droganvändandet i USA.

Del 2: angiverilagen

Det amerikanska straffsystemet är beroende av informatörer. Den som grips med narkotika kan bara komma undan de automatiska fängelsestraffen (se förra faktarutan) på ett enda sätt: genom att hjälpa polisen sätta dit andra.
Risken att brottslingar ska fabricera anklagelser mot oskyldiga för att själva klara sig undan straff är naturligtvis överhängande. Detta bekräftas bland annat av domaren Stephen S Trott, som var en av cheferna över det amerikanska justitiedepartementet när Ronald Reagen var president. Om tjallare har han sagt följande:

”Kriminella kan förväntas säga eller göra nästan vad som helst för att uppnå sina mål, särskilt om de är ute efter att slippa hamna i fängelse. Detta inkluderar att från att villigt ange sina vänner, men också att ljuga, begå mened, konstruera bevis, värva andra för att bekräfta de egna lögnerna med nya lögner och förråda alla som kommer i deras närhet inklusive – och särskilt – åklagaren.”

Trots detta används tjallarna urskillningslöst av den amerikanska polisen och ingen vet hur många oskyldiga amerikaner angiverisystemet satt i fängelset. Summorna som polisen betalat ut till tjallare har exploderat från 25 miljoner dollar 1983 till 97 miljoner dollar 1993. Under samma period ökade antalet federala husrannsakningar som byggde på uppgifter från helt anonyma tjallare från 24 till 71 procent.
En kritik mot tjallarsystemet är att det skapat en grupp tunga brottslingar som kan fortsätta sin kriminella verksamhet ostört i utbyte mot att de ger polisen information. Atlantas distriktsåklagare har i en intervju beskrivit hur informatörerna som vittnar på åklagarens sida i rättegångarna många gånger är mycket grövre brottslingar än de åtalade.
En konkret effekt av systemet är att det sätter många fler människor – oskyldiga eller skyldiga – i fängelse än som annars hade varit möjligt.

Del 3: konfiskeringslagarna

Sedan 1984 har den amerikanska polisen rätt att konfiskera egendom som använts i samband med drogbrott. Det kan röra sig om flygplan och båtar som använts vid narkotikasmuggling, kontanter som hittas vid räder mot knarkhandlare, eller hela fastigheter där droger tillverkats eller förvarats. Även helt oskyldiga som råkat låna ut egendomar eller fordon till brottslingar kan bli av med sina saker.

Det mesta av beslagen tillfaller amerikanska justitiedepartementet, men polismyndigheten som gjort beslaget får behålla 25 procent själva. Pengarna ska användas till att betala informatörer eller till att finansiera annan brottsbekämpande verksamhet, vilket ger polisen ekonomiska motiv till att göra så många narkotikatillslag som möjligt. Det här får en del märkliga konsekvenser.

Ett av de mer kända exemplen är 75-åriga Mary Miller, som blev av med sitt hus därför att hennes droghandlare till son använde det till att gömma sig i då han var på rymmen. Ett annat känt fall är när polisen i Los Angeles bröt sig in i en enorm millionärsvilla i Malibu, med motiveringen att man fått tips om att där skulle finnas 3 000 marijuanaplantor. Husets ägare, den 61-årige miljonären Donald P. Scott, blev skjuten till döds av poliserna då han med dragen pistol stormade ut ur sitt sovrummet i tron att han råkat ut för ett inbrott. Egendomen genomsöktes därefter noggrant, men man hittade inga spår av droger. Året efter konstaterade en oberoende utredning att hela husrannsakan i själva verket bara varit ett flagrant försök från polisens sida att beslagta lyxvillan.

Antalet beslag har ökat explosionsartat sedan lagen tillkom. Mellan 1991 och 1996 drog justitiedepartementet in tre miljarder dollar, en fördubbling jämfört med de tidigare fem åren, och sedan 1987 är justitiedepartementets sektion för drogbekämpning inte bara självfinansierande, utan ger till och med 500 miljoner dollar i årlig vinst.

Samtidigt blir drogbekämpningen allt mindre effektiv. Förr brukade civilklädda spanare agera narkotikaköpare för att kunna hitta och gripa narkotikahandlare. På så sätt gjordes stora narkotikabeslag. Dessa tillslag ger dock inga pengar i kassan, varför polisen idag övergått till att agera säljare på jakt efter narkotikaköpare. När dessa grips kan man nämligen beslagta betydande summor kontanter. Att den nya taktiken innebär att antalet narkotikabelag minskar, och mängden narkotika i cirkulation i det amerikanska samhället ökar, tycks varken polisen eller politikerna bry sig om.

Del 4: Three strikes and you’re out

Three strike and you’re out är en lag som uppkallats efter baseballregeln att slagmannen bara får försöka träffa bollen tre gånger, sedan slås han ut. Lagen innebär att den som döms för sitt tredje brott automatiskt döms till livstids fängelse, med frigivning tidigast efter 25 år.

Som så ofta kom lagen till efter en mediestorm. En 12-årig flicka blev våldtagen och mördad av en man som just släppts ur fängelset efter att ha avtjänat åtta år av 16-årigt straff för en tidigare kidnappning. Resultatet blev en mediestorm och rubriker som: ”He stole the light from the eyes of America’s child” och suddiga bilder på mördaren fyllde tidningarna.
Resultatet blev den nya lagen, som politikerna stolt beskriver som en av de hårdaste i USA:s historia.
Delstaterna kan själva välja hur hårt de ska tillämpa lagen. I Kalifornien måste de första två brotten vara ”våldsamma”, vilket inkluderar inbrott och bilstölder. Det tredje brottet kan vara av vilken typ som helst, inklusive snatteri. Sedan lagen infördes 1994 har den lett till att 40 000 människor dömts till livstids fängelse bara i Kalifornien.
Ett exempel på hur lagen kan slå är den psykiskt störda och drogmissbrukande kvinnan Annette Imboden.
För att finansiera sitt missbruk hade hon med jämna mellanrum stulit saker från sin familj och sina vänner. Stölderna hade gått till rättegång två gånger, och båda gångerna hade de bestulna förklarat för domaren att de inte ville att deras vän skulle straffas, utan få vård. I april 1997 gick Annette Imboden åter in i en period av drogmissbruk och begick några nya stölder från sina vänner. Dessa kontaktade polisen för att hon skulle få vård. Den här gången trädde dock 3-strikes-lagen automatiskt i kraft och domaren kunde inte göra något annat än att i september 1998 döma henne till livstids fängelse med tidigast frigivning år 2023.
I en undersökning som kommer att publiceras under hösten 1999 visar The Justice Policy Institute att det inte finns något som pekar på att 3 strikes-lagen skulle minska brottsligheten i USA.n

Del 5: Konspirationslagen

I samband med valet 1988 drev Kongressen igenom ytterligare en lag som skulle komma att göra fängelserna sprängfulla. Den kallas för ”konspirationslagen” och går ut på att den som ingår i en ”drug trafficking conspiracy”, det vill säga i en liga som säljer droger, inte bara är ansvariga för de brott han eller hon själv är direkt inblandad i, utan för hela ligans kriminella verksamhet.

En person som agerar dörrvakt i ett hus där en liga säljer droger kan alltså från och med 1988 personligen bli dömd för hela ligans totala drogförsäljning. Efter att lagen införts ökade antalet fångar dömda för drogbrott med 300 procent i de federala fängelserna.

SÅ FÅR USA NER ARBETSLÖSHETSSIFFRORNA GENOM ATT SÄTTA BEFOLKNINGEN I FÄNGELSE

Eftersom USA under många år enligt officiella siffror haft lägra arbetslöshet än Europa, har många politiker dragit slutsatsen att en avreglerad arbetsmarknad ger fler jobb än en reglerad. Under många år har också OECD gång på gång pekat på hur viktigt det är att Europa tar efter USA och avreglerar arbetsmarknaden för att pressa ned arbetslösheten.

Bruce Western och Katherine Beckett, två forskare på Princeton- respektive Indiana-universitetet, har dock visat att det enorma antalet fångar i USA, 1,8 miljoner interner, faktiskt radikalt påverkar arbetslöshetsstatistiken i USA. I rapporten ”How Unregulated is the U.S. Labor Market? The Penal System as a Labor Market Institution” (ungefär ”Hur oreglerad är USA:s arbetsmarknad? Straffsystemet som arbetsmarknadsinstitution”) konstaterar de att USA:s arbetslöshetssiffror är felaktigt beräknade, eftersom man inte räknat med USA:s enorma antal fångar. Så mycket som 50 procent av de amerikanska fångarna är i praktiken analfabeter och skulle därför ha mycket svårt att få jobb även om de inte suttit inne.

Bruce Western och Katherine Beckett har räknat ut hur stor arbetslösheten i USA varit om landet haft samma låga andel av befolkningen i fängelse som Europa har. Resultatet av den uträkningen blir förbluffande. Året 1995 blir den amerikanska arbetslöshetssiffran hela 1,9 procent högre än den officiella siffran, vilket innebär att USA har en mycket högre andel arbetslösa än Europa. Och när Bruce Western och Katherine Beckett jämför USA och Europa under hela perioden 1976–1994, visar det sig att USA haft högre arbetslöshet än Europa under 15 av de 19 åren, inklusive 1985 och 1994 då USA upplevde stark tillväxt och skapade många nya jobb.
Forskarnas slutsats är att den amerikanska arbetsmarknaden inte alls är särskilt avreglerad. Visserligen satsar USA mindre än de flesta på a-kassa, vidareutbildning och andra stöd åt arbetslösa. Men å andra sidan spenderar man otroligt mycket mer pengar än någon annan på sitt fängelsesystem. Ett års fängelse i USA kostar ungefär lika mycket som ett års AMS-utbildning i Sverige.
Den enda avgörande skillnaden mellan Sveriges och USA:s arbetsmarknadspolitik är att Sverige satsar på AMS, och USA på fängelserna.


Denna text är publicerad i ETC nr 4/1999
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.)
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net