Välkommen till Dramafabriken - berättelsen om en dokumentär

den . Publicerad i Artiklar

De mycket uppmärksammade ETC-artiklarna om hur illa det gick när en känd tv-journalist skulle göra ett scoop publicerades ursprungligen i två olika nummer av ETC 1998. Till boken "Välkommen till dramafabriken" slog jag ihop artiklarna och skrev nya avsnitt som berättar om affärens märkliga efterspel. Resultatet blev en directors cut som jag nu på allmän begäran också publicerar på nätet. Utskrift rekommenderas, för det är en lååång artikel.


Den här artikeln bygger på flera artiklar publicerade i ETC nr 1-2/1998 och ETC 3/1998. Denna längre version har publicerats i pocketboken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront 2002). I boken kompletteras texten med bilder, faksimiler av dokument, samt en utförlig analys av hur den manipulerade intervju som nämns i artikeln klipptes av SVT.


Medierna är dramafabriker och det är journalisternas jobb att skapa dramatiken. Även om det innebär att ljuga. Det här är den sanna berättelsen om hur en berömd TV-journalist ökade dramatiken i en nyhetsfattig dokumentärfilm genom att göra ett falskt avslöjande. Det är också historien om hur tre chefer på Sveriges Television hjälpte journalisten att grundlura stora delar av svenska folket. Och det är, slutligen, berättelsen om hur berömda journalister och höga chefer gör allt för att slippa ta sitt ansvar när bluffen avslöjats.

Välkommen till Dramafabriken!

Del 1.

Intervjun som försvann

Klockan är några minuter i halv åtta måndagen den 12 januari 1998. Drygt en och en halv miljon svensktalande människor som saknar intresse för såpan Skilda Världar har bänkat sig framför TV-n och slagit över till TV2. De ska se Rapport.
Enligt undersökningar är Rapport tillsammans med Aktuellt det nyhetsprogram som svenska folket har störst förtroende för. De flesta utgår alltså från att varken Rapport eller Aktuellt kommer att ljuga dem rakt upp i ansiktet.
Men de har fel. Om en stund, ungefär 10 minuter in i sändningen, kommer Rapport att grundlura sina tittare.

Men denna tragiska historia börjar egentligen några timmar tidigare denna snöslaskiga januarimåndag.
Då samlas några av Sveriges Televisions tyngre beslutsfattare till ett viktigt möte. När dörren stängs befinner sig fyra personer i rummet. En är journalisten Folke Rydén, den före detta USA-korrespondenten som gjort så många prisbelönta dokumentärfilmer. Just nu går hans kritikerrosade film om Björn Borg i TV2 och det är kvällens tredje och avslutande avsnitt det här mötet ska handla om.
Med i rummet är också Stig Fredriksson, känd journalist och chef för Aktuellt, samt den mer okände Jan Axelsson som är chef för Rapport. Den fjärde deltagaren är helt okänd för allmänheten. Han heter Ingvar Bengtsson och är chef över den avdelning inom SVT som TV-sporten, Rapport och Aktuellt lyder under. Ingvar Bengtsson är därmed den högste beslutsfattaren i rummet.
Men Ingvar Bengtsson har också en annan viktig roll vid detta möte: han är ansvarig utgivare för Folke Rydéns stora dokumentärserie om Björn Borg. Under flera månader har han och Folke tillsammans slitit med projektet och när nu reaktionerna på de två första avsnitten är så översvallande känner han sig glad och stolt. Särskilt som han vet att Folke Rydén i kväll kommer att avsluta dokumentären med en rejäl skräll.

I avsnittet som sänds mellan 21.00 och 22.00 i TV2 kommer det att avslöjas att Björn Borg under sin tid som turistambassadör på 80-talet fick miljontals kronor i skattefri lön av statliga Turistrådet. Pengarna betalades ut till Borgs företag i skatteparadiset Jersey i Engelska kanalen. Men det riktigt sensationella är att Björn Borgs kompanjon Lars Skarke för första gången avslöjar att han under ett möte på Rosenbad informerade både den dåvarande framtidsministern Ingvar Carlsson och hans dåvarande pressekreterare Marita Ulvskog om avtalet med Björn Borg. Ingvar Carlsson, framtidsministern som senare skulle bli statsminister, visste alltså att Björn Borg fick skattefri lön. Därmed var den socialdemokratiska regeringen direkt inblandad i att betala ut pengar till ett skatteparadis. Detta är ett scoop.
Och kanske bäst av allt: trots att den rutinerade Folke Rydén sökt Ingvar Carlsson halva hösten har denne avböjt att låta sig intervjuas om saken. Detta kan en TV-publik som är van vid grävande journalistik bara tolka på ett sätt: Den fifflande politikern har inget att säga till sitt försvar, och vågar inte låta sig intervjuas av den skicklige journalisten Folke Rydén. SVT-chefen Ingvar Bengtsson har alltså all anledning att känna sig nöjd. Ikväll kommer det att bli rejäl nyhetsdramatik i Sveriges Television.

Mötet börjar med att Folke Rydén och Ingvar Bengtsson framför ett förslag. Dokumentärens sista del ska inte sändas förrän mellan klockan 21 och 22. Men de är villiga att låta Rapport och Aktuellt förhandsvisa ett utdrag ur dokumentären – närmare bestämt det spektakulära avslöjandet att Ingvar Carlsson blivit informerad om att Björn Borgs fick skattefri lön. Folke Rydén och Ingvar Bengtsson räknar på goda grunder med att en sådan förhandstitt i Sveriges två största nyhetsprogram kommer att öka publikens redan stora intresse för dokumentären. Samtidigt får Aktuellt och Rapport en bra nyhet före TV4. Alla vinner alltså på arrangemanget.
Men det finns ett villkor. Man vill ha en uttrycklig garanti för att varken Rapport eller Aktuellt gör några försök att kolla uppgifterna ur dokumentären förrän efter det att dokumentären sänts. Det ska till exempel vara förbjudet att ringa Ingvar Carlsson och fråga om det är sant att han blivit informerad om Borgs skattefria lön. Inte heller får en sådan fråga ställas till någon annan. Intervjuförbudet ska gälla fram till klockan fem minuter i 22 då nästan hela dokumentären är sänd i TV2 och Aktuellt sänder sin tre minuter långa nyhetssammanfattning i Kanal 1.
Om Rapport sänder avslöjandet klockan 19.30 kommer Folke Rydéns scoop att få mer än två timmar på sig att sjunka in i en och en halv miljon svenskars medvetande innan någon kan dementera uppgifterna. Vem som nu skulle vilja dementera, Ingvar Carlsson har ju trots påtryckningar avböjt att överhuvudtaget låta sig intervjua om saken.
Cheferna för Rapport och Aktuellt accepterar villkoret och därmed är saken klar. De lämnar mötet för att informera sina redaktörer om att det i kväll i båda public service-kanalerna är förbjudet att före klockan 21.55 intervjua Ingvar Carlsson, eller någon annan, om Björn Borgs skattefria lön. De vanliga reportrarna ska dock inte få veta något om uppgörelsen.

Rapport har denna kväll två sändningar: den långa klockan 19.30, och en kort klockan 23. Redaktören för den långa sändningen heter Freddie Ekman. Han får av sin chef Jan Axelsson veta att han i kväll ska få tillgång till ett videoband med ett utdrag ur dokumentären om Björn Borg. Detta ska redigeras ned till lämplig längd för att sändas som nyhetsinslag. Det råder vidare totalförbud mot alla uppföljningar. Freddie Ekman har inga invändningar mot detta arrangemang.
Redaktören för den sena Rapport-sändningen heter Anna Hedenmo. Jan Axelsson inviger också henne i det hemliga avtalet. Eftersom förbudet mot uppföljningar inte gäller hennes sändning, som startar först en timme efter det att Folke Rydéns dokumentär är slut, planerar hon att försöka få en kommentar från Ingvar Carlsson.

På Aktuellt-redaktionen går det inte lika smärtfritt att förankra chefernas påbud hos personalen. Kvällens redaktör Eva Landahl blir förbannad när Stig Fredriksson informerar om avtalet med Folke Rydén. Trots att Eva Landahl och resten av Aktuellts redaktion i likhet med en och en halv miljon svenskar kommer att se anklagelserna mot Ingvar Carlsson i Rapport 19.30 är hon förbjuden att i Aktuellt klockan 21.00, en och en halv timme senare, låta Ingvar Carlsson kommentera saken. Istället ska Aktuellt sända Folke Rydéns anklagelser en gång till, okommenterade.
Detta tycker hon känns fel. Men ordern uppifrån gäller.

Klockan närmar sig nu sex och på Rapports redaktion pågår en febril aktivitet inför kvällens huvudsändning. Avsnittet som Folke Rydén enligt uppgörelsen plockat ut ur sin dokumentär och givit till nyhetsredaktionerna är tretton minuter långt. Rapport har kortat ned materialet till längden två minuter och 47 sekunder.
Den så kallade ”påannonsen”, det vill säga den text som programledaren läser innan inslaget startar, har författats och ligger färdig i Rapports dator. Den lyder så här:

Björn Borg fick under sin tid som turistambassadör på 80-talet skattefria miljoner via den socialdemokratiska regeringen. Det här uppges i den tredje dokumentären om Borg, som i kväll sänds här i TV2.

Detta sensationella avslöjande har full täckning i inslaget, som inleds med bilden av ett kontrakt och en speakerröst som berättar att detta är avtalet som gav Björn borg en miljon kronor om året och att pengarna skickades till skatteparadiset Jersey.
En stund senare klipps Björn Borgs kompanjon Lars Skarke in och berättar att han bjöds in till ett möte där han skulle presentera uppgörelsen för Ingvar Carlsson, dåvarande framtidsminister och därmed medlem av regeringen.
Därefter visas bilder på Rosenbad och speakertexten berättar att Lars Skarke där på ett blädderblock gick igenom planerna för hur Björn Borgs hemflyttning skulle underlättas. Tittaren får veta att Marita Ulvskog också var med på mötet och en suddig bild av henne visas. Därefter klipps Lars Skarke åter in, och han säger att de medverkande på mötet ”var väldigt positiva till det här”.
I slutet har Rapport lagt på en egen speakertext som lyder:

Marita Ulvskog vill idag inte kommentera Björn Borgs utnämning, och det vill inte heller Ingvar Carlsson.

Fram till nu har allt löpt efter planerna. Ingen utom en handfull utvalda kommer i morgon att känna till chefernas avtal med Folke Rydén, eller att Rapport faktiskt aldrig sökt Ingvar Carlsson för en kommentar.
Men det är nu någonting går snett.
Anna Hedenmo, redaktören för Rapports sena sändning, vill så gärna ha en intervju med Ingvar Carlsson att hon redan klockan 18 ger en av sina reportrar i uppdrag att försöka hitta honom.
Reportern som får jobbet är en ung vikarie vid namn Lars Lindberger.
Lars har vikarierat i nästan elva månader, och arbetslöshet hotar om han inte lyckas övertyga Jan Axelsson eller någon annan inflytelserik person om att han är duktig nog att stanna. Kanske är det denna ambition som gör att han inom den närmaste timmen ska göra ett på tok för bra jobb.
Istället för att sätta sig i rökrummet och över en mugg kaffe fundera på var Ingvar Carlsson kan tänkas hålla hus kastar sig Lars Lindberger över telefonen och lyckas inom loppet av tio minuter göra det som stora journalistpristagaren Folke Rydén gått bet på: Att få Ingvar Carlsson på tråden.

Ingvar Carlsson får ett refererat av vad som sägs i inslaget, och dementerar helt uppgifterna. Han har inte alls blivit informerad om att Björn Borg betalades med svarta pengar, och säger också att Folke Rydén aldrig berättat för honom att en sådan anklagelse skulle framföras i dokumentären. Allt han fått var ett vänligt fax där Rydén frågar om han vill medverka i filmen. Detta tackade han nej till därför att han ville ägna sig åt sina memoarer. Om där stått ett ord om att han skulle försvara sig mot anklagelser hade han naturligtvis ställt upp på en intervju.
Lars Lindberger tar med sig en fotograf och beger sig till riksdagshuset. Ingvar Carlsson får där se inslaget som ska sändas i Rapport och dementerar sedan klart och tydligt inför kameran att Lars Skarke skulle ha nämnt något om de svarta pengarna på det där mötet med blädderblocket.
Tio minuter senare är katastrofen ett faktum. Lars Lindberger är tillbaka i TV-huset med intervjun, och klockan är bara tio i sju. Rapports huvudsändning ska börjar om 40 minuter, och Lars Lindberger har utan att veta om det brutit avtalet om att inga uppföljningar får göras före 21.55.

Vad ska redaktionen göra? Redaktör Freddie Ekman har ju av sin chef Jan Axelsson fått tydliga direktiv att inga uppföljningar får göras och tar därför beslutet att, som han senare ska uttrycka det, ”Folkes stora grej” inte ska förstöras. Intervjun ska helt enkelt inte sändas. Men det innebär att han får ett annat akut problem på halsen.
I slutet av inslaget sägs det ju att: ”Marita Ulvskog vill idag inte kommentera Björn Borgs utnämning, och det vill inte heller Ingvar Carlsson.”
Detta är ju numera en uppenbar lögn. Och det finns inte tid till att låta en reporter lägga ny speakertext på inslaget. Vad göra?
Freddie Ekman är van att tänka snabbt och kommer upp med en lösning. Halva meningen, där Carlssons namn nämns, ska helt enkelt klippas bort. Redigeraren som får uppgiften slarvar dock, och den riktigt uppmärksamme kan när Rapport några minuter senare sänder inslaget höra att sista meningen klippts mitt i reporterns inandning:

Marita Ulvskog vill idag inte kommentera Björn Borgs utnämning (umpf)”

En tittare som uppfattar denna märkliga detalj är Ingvar Carlsson, som ser Rapport i sitt rum i riksdagshuset och trodde att han skulle få se en intervju med sig själv. Han ringer rasande till Sveriges Television och blir kopplad till redaktören Freddie Ekman. Klockan är nu kvart i åtta, och det är fortfarande 15 minuter kvar av Rapports sändning. Kanske är det för att Freddie Ekman blir överrumplad av att plötsligt sitta med en arg Ingvar Carlsson på tråden som han nu säger precis som det är: Nej, intervjun sändes aldrig, för Rapport ville inte störa det ”stora programmet” som sänds senare under kvällen.

Ingvar Carlsson kräver nu att programledaren under det som återstår av sändningen åtminstone ska berätta för tittarna att den utpekade dementerat anklagelserna, och tala om när intervjun kommer att sändas. Freddie Ekman ber Ingvar Carlsson att vänta vid telefonen, och ringer hem till sin chef Jan Axelsson. Några sekunder senare har de gemensamt fattat ett beslut.
”Folkes stora grej” får fortfarande inte förstöras.
Förbudet mot uttalanden från Ingvar Carlsson gäller, och inte ens uppgiften att han dementerar får lämnas ut till Rapports en och en halv miljon tittare.
Ingvar Carlsson väntar förgäves framför sin TV. När Rapport är slut har inte ett ord sagts om hans dementi.

Under tiden har Aktuellts redaktör Eva Landahl, som också sett Rapport, tagit sig igenom en inre kris. Klockan 20.10 tar hon beslutet att bryta mot intervjuförbudet. Hon ringer själv upp Ingvar Carlsson och gör en egen telefonintervju med honom. Han dementerar kategoriskt att Folke Rydéns anklagelser mot honom är sanna. Sedan ringer Eva Landahl till sin chef Stig Fredriksson. Hon berättar att hon brutit mot intervjuförbudet, och att hon kommer att sända intervjun i Aktuellt antingen han godkänner det eller ej. Ställd inför fullbordat faktum beslutar sig Stig Fredriksson för att stödja Eva Landahl i hennes beslut.
Intervjun sänds alltså i Aktuellts 21-sändning. Det innebär att 770 000 tittare som ser på Kanal 1 får höra Ingvar Carlssons dementi. Men samtidigt sitter 1 555 000 tittare och ser sista delen av Folke Rydéns dokumentär som samtidigt visas i TV2. Och där påstås det fortfarande att Lars Skarke informerat Ingvar Carlsson om de svarta pengarna.

Dagen efter är det som om hela Rapport drabbats av kollektiv baksmälla. Många medarbetare lider av det som hänt, men den lojala tystnaden utåt förblir obruten. Och inte blir stämningen bättre av att Jan Axelsson rullar igång dementimaskinen. I och med att Carlsson intervjuades för tidigt har Rapports sätt att arbeta avslöjats. Dock är kopplingen till Aktuellt, Folke Rydén och chefen Ingvar Bengtsson fortfarande en hemlighet.
Axelsson väljer därför en taktik som både en och två politiker som intervjuats i hans eget program använt: att erkänna något litet och hålla tyst om det viktiga. I det här fallet gäller det att förklara den försvunna intervjun som ett misstag orsakat av tidspress, men att under inga omständigheter avslöja de tre chefernas avtal med Folke Rydén. Det skulle ju kunnat äventyra både Rapports och Aktuellts trovärdighet. Jan Axelsson har därmed sin plan klar. Nu är det bara att vänta på kritiken.
Första vågen kommer i en artikel i tidningen Arbetet. Där säger Ingvar Carlsson att han känner sig censurerad av Rapport. Jan Axelsson svarar tidningen att alltihop var ett beklagligt misstag.
Samtidigt går Folke Rydén till angrepp mot Ingvar Carlsson via nyhetsbyrån TT:

"- Det är väl den ökända socialdemokratiska dementimaskinen som rullar på, säger Folke Rydén lugnt." (DN och flera andra tidningar 980128).

På frågan varför han tror att Ingvar Carlsson går till angrepp mot honom svarar Rydén i samma telegram:

"Han vill misskreditera budbäraren. Och det är ett vanligt knep om man inte gillar budskapet."

Sedan får Lars Engqvist, före detta chefredaktören för tidningen Arbetet, en artikel införd på Dagens Nyheters debattsida. Under rubrik ”TV-Rapport lät sanningen ge vika” anklagar han Rapport för att ha hållit tillbaka intervjun för att inte förstöra Folke Rydéns dokumentär. Jan Axelsson svarar några dagar senare återigen att det hela rör sig om ett beklagligt misstag och att ”olika omständigheter ibland kan leda till redaktionella beslut som inte är idealiska”.

Och så går det på. I en intervju i Pressens tidning förklarar Rapportchefen att misstaget berodde på långsamma reaktioner:

Vi funderade för långsamt på relevansen i det Carlsson sa. Det var långsamhet och olyckliga omständigheter som gjorde att det blev som det blev.

En något ironisk bortförklaring med tanke på att det ju i själva verket var reportern Lars Lindberger som var för snabb.
I tidningen Journalisten anklagar Folke Rydén Ingvar Carlsson för att ha vägrat ställa upp på en intervju i dokumentären av taktiska skäl. Att han sedan ställde upp i Rapport berodde enligt Rydén på att Ingvar Carlsson visste att reportern inte var lika påläst som Folke Rydén.

"- Ingvar Carlsson visste att de nyhetsreportrar som skulle komma rusande med kort varsel var betydligt sämre insatta i ämnet än vad vi var. Ingen fick chansen att ställa frågor till Ingvar Carlsson utifrån de kunskaper vi hade. Det här är helt klart ett sätt att styra journalister, menar Folke Rydén." (Journalisten 980129).

I samma tidning menar Ingvar Carlsson att han aldrig fick veta att Folke Rydén tänkte framföra några anklagelser mot honom, och att han därför tackat nej till intervjun av tidsskäl:

"- Om jag fått veta att jag skulle bemöta allvarlig kritik hade jag omedelbart ställt upp, framhåller Ingvar Carlsson."

Han kunde också visa upp det fax där Folke Rydén frågar om han vill ställa upp på en intervju. I faxet sägs mycket riktigt inte ett ord om att dokumentären skulle innehålla någon kritik mot Ingvar Carlsson själv. Mycket snart tröttnde medierna dock på bråket och hela saken glömdes bort.

Vad ingen upptäckte var att Folke Rydén faktiskt hade mycket goda skäl både för att hålla Ingvar Carlsson utanför dokumentären, och för att försöka stoppa alla uppföljningar i Rapport och Aktuellt. Hans scoop var nämligen falskt. Anklagelserna mot Ingvar Carlsson byggde på lösa rykten och vilseledande klippteknik.
Folke Rydén hade helt enkelt ingen trovärdig källa.

DEL 2.

Scoopet som inte fanns

Större delen av Folke Rydéns avslöjande om Björn Borgs svarta lön var hämtat från en artikel i tidningen Z från 1990. Där avslöjade journalisten Bert Willborg att Björn Borg under sin tid som svensk turistambassadör i hemlighet fått sin lön utbetalad till skatteparadiset Jersey i Engelska kanalen.
Rent formellt var det Svenska Turistrådet som anställde Björn Borg och enligt artikeln rådde det mycket stort hemlighetsmakeri kring de ekonomiska villkoren i uppgörelsen. Den som skrev på avtalet med Borg var Turistrådets ordförande Gert Karlsson, och enligt artikeln skötte han affären på egen hand. Inte ens Turistrådets styrelse sägs ha känt till hur mycket Borg fick betalt, och ännu mindre vart pengarna skickades. Björn Borg skrev på kontraktet i Gert Karlssons hem.

När tidningen Z gjorde sitt avslöjande hade Ingvar Carlsson hunnit bli statsminister. Samme Ingvar Carlsson hade i egenskap av framtidsminister varit djupt involverad i arrangemangen då Björn Borg var turistambassadör. Det stora scoopet vore därför att avslöja att statsminister Ingvar Carlsson kände till att Björn Borg i praktiken betalades svart.
När jag ringer upp Bert Willborg är han sur för att Folke Rydén snott hans nyhet. Samtidigt berättar han att han själv gjorde allvarliga försök att bevisa att Ingvar Carlsson kände till de svarta pengarna. Men Bert Willborg lyckas inte bevisa något. I tidningen Z intervjuas också Ingvar Carlsson kort om saken:

Fick du veta innehållet i det avtal som arbetades fram mellan turistrådet och Borg?
Nej.

Turistrådets ordförande Gert Karlsson, som rimligen var den som visste allra mest om uppgörelsen med Björn Borg, ville överhuvudtaget inte tala om saken i tidningen Z.
När Folke Rydén åtta år senare i sin dokumentär berättar historien om Björn Borgs roll som turistambassadör återger han stora delar av innehållet i Bert Willborgs artikel. Men han går ett steg längre. I inledningen till dokumentären säger speakertexten följande:

"Sommaren 1985 släpps en sensationell nyhet. Nationalhjälten Björn Borg flyttar hem till Sverige och blir turistambassadör. Vad ingen känner till är att en hemlig överenskommelse ligger till grund för Björn Borgs beslut att flytta hem. En överenskommelse med representanter för den socialdemokratiska regeringen om skattefria pengar."

Nyckelorden lyder: "representanter för den socialdemokratiska regeringen". Folke Rydén har alltså lyckats med det som Bert Willborg gick bet på, att bevisa att Gert Karlsson inte skrev på kontraktet med Björn Borg på eget bevåg, utan att också den socialdemokratiska regeringen var inblandad.

En bit in i dokumentären får tittarna veta vem regeringsrepresentanten är. Speakerrösten berättar att Lars Skarke vid ett möte på Rosenbad med hjälp av ett blädderblock informerat dåvarande framtidsministern Ingvar Carlsson och Marita Ulvskog om avtalet mellan Turistrådet och Björn Borg. Uppgifterna tycks bekräftas av Lars Skarke själv, som bland annat säger att Carlsson och Ulvskog var "väldigt positiv till det här".
Detta är ett scoop som inte lånats ur tidningen Z. Den socialdemokratiska regeringsmedlemmen Ingvar Carlsson kände till Björn Borgs svarta lön! I dokumentären är Lars Skarne den enda källa som pekar ut Ingvar Carsson.

Gert Karlsson, som var den som rent faktiskt skrev kontraktet med Björn Borg, intervjuas överhuvudtaget inte i filmen, och någon förklaring till det ges inte. Det hemliga skälet är att Gert Karlsson lider av Alzheimers sjukdom och befinner sig på ett vårdhem. Vad som inte heller avslöjas i dokumentären är att Borg-redaktionen redan 1996 försökte göra en intervju med honom om bland annat Ingvar Carlssons inblandning i kontraktet med Björn Borg. Intervjun stoppades dock av Gert Karlssons anhöriga, som menade att han var alldeles för sjuk och förvirrad för att kunna ge korrekta uppgifter i en intervju. Detta respekterade redaktionen, och Gert Karlsson ströks helt ur filmen.

Därmed återstår alltså bara Lars Skarke som källa. Men är Lars Skarke verkligen en fungerande källa?
De flesta av dokumentärens miljontals tittare fick bara se dokumentären en enda gång. Då är nästan omöjligt att tro annat än att Lars Skarke pekar ut Ingvar Carlsson. Men om man ser om avsnittet med avslöjandet några gånger blir det snart uppenbart att något inte stämmer då Skarke berättar om mötet med blädderblocket. Nästan all information förmedlas i själva verket av speakerrösten. Lars Skarke får bara komma in och bekräfta påståendena i mycket korta intervjusnuttar. Det är i TV-branschen ett känt faktum att man med en sådan klippteknik kan få vem som helst att tyckas berätta vad som helst.

Den avgörande frågan lyder därmed: Vad är det egentligen Lars Skarke säger? Den bäste personen att svara på en sådan fråga är naturligtvis Lars Skarke själv. Jag ringer upp honom och ställer de följdfrågor om mötet på Rosenbad som Folke Rydén antingen inte ställt, eller klippt bort ur sin film.

DJ: Talade du om, alltså verbalt, att Björn Borg skulle få pengarna utbetalade till Jersey?
Lars Skarke: Nej. Det gjordes aldrig på det sättet.
DJ: Det skrevs inte heller på blädderblocket?
Lars Skarke: Nej, det gjorde det inte.
DJ: Det nämndes inte där?
Lars Skarke: Nej, om du säger att vid det mötet... jag var ju bjuden... först var jag på ett möte där och sedan har jag varit på lunch på Rosenbad, jag har varit på vinlunch med dom, jag har träffat dom flera gånger.
DJ: Men har du någon gång pratat rakt ut med Ingvar Carlsson om det här, pratat om Jersey, nämnt att de här pengarna går till Jersey?
Lars Skarke: Om du frågar mig ”har vi pratat om att pengarna utbetalas en gång om året till Jersey”, så kan inte jag säga att jag direkt har sagt det till honom. För då ljuger jag.

Lars Skarke har alltså inte vid något enda tillfälle talat med Ingvar Carlsson om att Björn Borg skulle få sina pengar utbetalda svart. När han i dokumentären tycks avslöja Ingvar Carlsson talar han alltså i själva verket om ett okontroversiellt möte där frågan om Björn Borgs skattefria lön aldrig diskuterades. Det är bara genom smart klippteknik och en bedräglig författad speakertext som Folke Rydéns får det att se ut som att Lars Skarke pekar ut Ingvar Carlsson.
Scoopet finns inte.
Det är nu dags att ringa upp Folke Rydén.

DJ: Frågade du Lars Skarke om han vid mötet på Rosenbad sa att pengarna skulle betalas ut till Jersey?
Folke Rydén: Nej, alltså det mötet hölls den 28 februari 1985 och det var det första av väldigt många möten som man hade. Redan ett halvår tidigare då hölls det första mötet i Rosenbad, och då drogs själva planen. Dokumentären berättar bara rent dramaturgiskt då, att först drogs poängen och sedan drogs bakgrunden. Så att på det mötet som man syftar på där, då förekom det inga diskussioner om vart pengarna skulle gå hit eller dit.

Detta är för mig, och troligen också för Folke Rydén själv, ett fullständigt obegripligt svar. Jag gör därför ett nytt försök.

DJ: Har du frågat Skarke om han vid något tillfälle har varit med vid ett möte med Ingvar Carlsson och där pratat om att pengarna skulle gå till Jersey?
Folke Rydén: Lars Skarke vad jag vet... har aldrig diskuterat Jersey med Ingvar Carlsson.
DJ: Är inte det en viktig sak att berätta i dokumentären att Lars Skarke faktiskt aldrig har gjort det.
Folke Rydén: Jo, men vi kan ju ha andra uppgiftslämnare här, va. Vi kan ju stödja oss på andra källor som vi av en eller annan anledning inte vill ge offentlighet.
DJ: Men det är väl nödvändigt att man på något sätt avslöjar att man har någon typ av källa. Det gör ni ju inte.
Folke Rydén: Men vi har ju dokumenten som visar att pengarna gick till Jersey.

Här försöker Folke Rydén blanda bort korten. Ingen har ju ifrågasatt att Björn Borgs lön gick till Jersey. Det har varit känt ända sedan Bert Willborg avslöjade det i tidningen Z 1990. Frågan är istället om Ingvar Carlsson visste om det. Jag tar ny sats och frågar om det finns någon hemlig källa.

Folke Rydén: Alltså, där hamnar jag i ett problem om jag skulle diskutera det med dig.

Rydén vill alltså inte ens avslöja om han har någon källa till sin anklagelse mot Ingvar Carlsson. Detta är en mycket märklig position. Journalister måste ibland skydda sina källor, men att de inte ens vill erkänna existensen av en källa är något helt nytt. Allteftersom samtalet fortskrider mjuknar dock Folke Rydén och erkänner, om än på ett väldigt glidande sätt, att det finns problematiska inslag i dokumentären.

Folke Rydén: I efterhand kan man naturligtvis säga att vi skulle ha varit tydligare.
DJ: På vilken punkt skulle ni ha varit tydligare?
Folke Rydén: Den punkten som du nämnde.
DJ: Vilken är det?
Folke Rydén: Att på det här tidiga mötet den 28 februari 1985 så drogs bara planen precis som det sägs. Men precis som du säger får man intrycket av att planen innehåller alla detaljer om pengar till Jersey och så vidare.
DJ: Och du visste att...
Folke Rydén: ...planen inte innehöll det. Men grejen är den – om du orkar – att det var en lunch sedan den 20 mars 1985 19.30 på Rosenbad...

Folke Rydén räknar upp en rad platser och klockslag då representanter för regeringen träffat Björn Borg och Lars Skarke. Det är luncher på Rosenbad, besök i Ingvar Carlssons sommarstuga och så vidare. Han antyder därmed att Lars Skarke träffat Ingvar Carlsson så många gånger att han någon gång måste ha berättat om de svarta pengarna.
Problemet är bara att Lars Skarke ju på ett kassettband som ligger på skrivbordet bredvid mig uttryckligen säger att han aldrig berättat för Ingvar Carlsson om den delen av uppgörelsen.

DJ: Jag pratade med Skarke igår. Och jag ställde många gånger frågan till honom om han vid något enda tillfälle berättade att de här pengarna skulle till Jersey. Och då svarar han ”Nej, det kan jag inte säga, för då ljuger jag”. I en bandad intervju.
Folke Rydén: Ja, ja. Och jag har inte påstått något annat till dig nu.
DJ: Du tycker inte att du gör det i dokumentären heller?
Folke Rydén: Jag vill vara självkritisk där. Jag inser att den klippningen där, där vi hade kunnat lägga till en halv mening om att planen handlade just om planen och inte om detaljkunskaper. Detta hade gjort att fokuseringen i efterhand inte hade hamnat på vad Ingvar Carlsson visste eller inte visste utan på vem som bär det politiska ansvaret.

Situationen är alltså denna:
Folke Rydén har, precis som jag, frågat Lars Skarke om denne berättat för Ingvar Carlsson om de svarta pengarna.
Och Lars Skarke svarade nej.
Då satte sig Folke Rydén och klippte intervjun på ett så raffinerat sätt att Lars Skarke tycks ha svarat ja. På det sättet byggde Folke Rydén ett scoop.
Under resten av intervjun upprepar Folke Rydén flera gånger hur olyckligt det är att han klippte den där sekvensen på ett, som han uttrycker det, insinuant sätt. Men det han beklagar är inte att han genom sin kreativa klippteknik fört Rapports 1 570 000 tittare, och en och en halv timme senare alla dokumentärens 1 555 000 tittare bakom ljuset. Det han beklagar är att ”fokuseringen” hamnade fel.

Efter det här känns det meningslöst att diskutera huruvida Folke Rydén också var den som krävde att Rapport och Aktuellt inte skulle få intervjua Ingvar Carlsson. Men jag ställer ändå frågan. Han skyller då på SVT-chefen Ingvar Bengtsson. Och han säger att kollegorna på Rapport vill komma åt honom. Av avundsjuka.

Här hade historien kunnat sluta. Folke Rydén erkänner motvilligt och slingrande att han fabricerade ett scoop. Men det miljoner TV-tittare kommer att minnas är ändå hur en av Sveriges mest respekterade journalister avslöjade Ingvar Carlsson som lögnare och fifflare.
Folke Rydén hade därmed kunnat gå ur hela den här affären med snudd på ofläckat anseende, trots att han faktiskt begått ett grovt övergrepp både mot Ingvar Carlsson och mot miljoner SVT-tittare.
Men så blir det inte.
Dokumentären anmäls nämligen till Granskningsnämnden. Och istället för att acceptera en självklar fällning och be om ursäkt tar Folke Rydén och Ingvar Bengtsson det ödesdigra beslutet att försöka lura nämnden. Det visar sig snart vara ett misstag.

DEL 3.

Varför ljög ni?

Innan vi går vidare till fjärde och sista delen i historien om Björn Borg-dokumentären ska vi prata med några av de inblandade i härvan. Hur tänker en journalist när han eller hon för miljoner tittare bakom ljuset? Och hur känns det att bli utsatt för censur i Sveriges Television? På följande sidor berättar de inblandade själva. Det är berättelser om blind lojalitet med överordnade, om en stark kåranda, och en skrämmande brist på insikt om vad public service rimligen innebär.
Men det är också berättelser om enstaka modiga individer som vågar stå emot.

Freddie Ekman, redaktör för Rapports 19.30-sändning
Freddie Ekman var redaktör för Rapports långa sändning, och alltså den som stoppade intervjun med Ingvar Carlsson. När jag ringer upp verkar han skärrad och säger att han vill få tid att tänka igenom vad han ska säga. Men sedan ändrar han sig, och berättar att beslutet att inte sända intervjun gjordes i samråd med Rapports chef Jan Axelsson.

Freddie Ekman: Utgångspunkten var ju att vi hade sagt till Folke att vi inte skulle gå på uppföljningen innan hans eget program hade sänts. Sedan kom den här intervjun med Carlsson väldigt snabbt, va. Den var egentligen gjord för kvällssändningen. Men det gick fort som fan och till slut så begrep jag att den fanns där. Och då kändes det naturligtvis jävligt tokigt att inte ha med den även om jag visste att vi efter det att dokumentären hade sänts skulle ha med Carlssons ord i vår kvällssändning. Det var ett felaktigt beslut.
DJ: Du tyckte inte att det var underligt att klippa bort den där informationen i slutet om att Carlsson inte gick att nå?
Freddie Ekman: Nej, det tyckte jag inte alls var underligt eftersom han ju faktiskt hade velat kommentera det. Vi tyckte det var lite underligt att säga ”Carlsson har inte gått att nå” när vi uppenbarligen hade fått honom att kommentera det.
DJ: Men detta fick dig inte att tycka att ni kanske också skulle sända intervjun, nu när han gick att nå?
Freddie Ekman: Jo, jag säger ju att i efterhand var affären klantigt skött av oss, vi skulle ha sänt den där Carlssonintervjun. Trots att det gick stick i stäv med önskningarna från producenten av själva dokumentären.
DJ: Hade det varit ett okey beslut att göra den här dealen med Folke Rydén om vi säger att intervjun med Carlsson inte hade kommit in så här tidigt?
Freddie Ekman: Nej. Vi har lärt oss det att man ska vara jävligt aktsam när det gäller att göra dealar om sådana här dokument utan att kolla mycket bättre vad som sägs i dokumenten om till exempel möjligheten att nå utpekade personer. Det är en lärdom för framtiden.
DJ: Du menar att nu efteråt kan man lite grann ifrågasätta om Folke Rydén verkligen varit så tydlig som han sagt att han varit när han försökt få tag på Ingvar Carlsson.
Freddie Ekman: Ja, i alla fall hävdar ju Carlsson det. Men du, nu har jag inte tid längre.
DJ: Tack ska du ha, hej.


Lars Lindberger, reportern som intervjuade Ingvar Carlsson för tidigt
Reportern som så snabbt fick tag på Ingvar Carlsson heter Lars Lindberger. Han är först tveksam till att svara på frågor, men när han får veta att jag talat med Freddie Ekman bestämmer han sig för att ändå berätta.

Lars Lindberger: Jag träffade Ingvar Carlsson kvart över sex. Och han sa att han inte ställt upp för Folke Rydén eftersom han inte visste att han blev utpekad för affären med de skattefria miljonerna. Då hade han nog ställt upp.
DJ: Kändes Ingvar Carlsson trovärdig när han sa att Rydén inte talat om för honom vad saken gällde?
Lars Lindberger: Ja.
DJ: Vad hände när du kom tillbaka med intervjun?
Lars Lindberger: Jag kom tillbaka till redaktionen vid tio i sju. Det tog några minuter att kolla igenom materialet. Sedan ringde jag till Freddie som var redaktör och frågade vilka bitar han ville ha. Vid 19-tiden fick jag beskedet att vi inte skulle ha med något i 19.30-sändningen.
DJ: Hur reagerade du då?
Lars Lindberger: Jag blev förvånad. Men jag ifrågasatte det inte så, det lät så självklart.
DJ: Har du funderat på det här efteråt?
Lars Lindberger: Ja... jag tycker faktiskt att det har varit jävligt jobbigt.
DJ: Hur då?
Lars Lindberger: Därför att jag sa till Ingvar Carlsson att det här skulle gå 19.30. Men jag antar att han inte är sur på mig, han fattar att det finns folk över mig.


Eva Landahl, Aktuellt-redaktör
Aktuellts redaktör Eva Landahl var modig nog att strunta i förbudet mot att intervjua Ingvar Carlsson. När jag ringer upp henne är hon till en början försiktig. Hon vill kanske inte vara den första som berättar. Men när hon får höra att andra redan berättat lossnar det.

Eva Landahl:
Jag tycker att har man redan halv åtta visat en bit, och dokumentären inte sänds förrän mellan nio och tio, så kan inte vi som en nyhetsredaktion med någon sorts självaktning låta bli att följa upp. Det är ett fullständigt brott mot alla naturliga journalistiska principer. Därför fattade vi ett beslut mot det här kravet som hade ställts. Och jag förankrade det hos min chef.
DJ: Stig Fredriksson?
Eva Landahl: Ja, jag försatte mig i en sådan position att jag tror det blev omöjligt för honom att säga nej.
DJ:
Genom att du helt enkelt fixade fram intervjun?
Eva Landahl: Ja. Jag sa att nu har jag intervjun och vi måste sända ut den. Vi kan inte tiga om något som vi vet. Och jag fick också, till slut, min chefs stöd. Det måste jag säga till hans försvar.
DJ: Har det inte känts konstigt så här efteråt att se Jan Axelsson försvara sig i pressen utan att tala om att Aktuellt också var med på uppgörelsen?
Eva Landahl: Vi ju legat lågt. Vi har varit nöjda över att vi gjorde som vi gjorde, så att inte hela Sveriges Television framstod som fegt. Det var tur att vi inte gjorde på samma sätt som Rapport. I det här fallet kan det vara bra att det finns två nyhetsredaktioner i samma företag, som agerar lite olika.


Jan Axelsson, chef för Rapport
Jan Axelsson har i intervjuer och artiklar påstått att intervjun med Ingvar Carlsson försvann ur Rapport-sändningen av misstag. När jag ringer upp får han liksom inte stopp på dementimaskinen och resultatet blir en synnerligen snårig intervju.
Under den över en timme långa, bandade, intervjun ställer jag 15 gånger frågan om det fanns ett avtal med Folke Rydén. Jan Axelsson svarar hela tiden på en annan fråga, eller också pratar han bara strunt för att blanda bort korten.

Exempel:

DJ: Var det så att ni hade ett avtal med Folke Rydén om att ni inte skulle sända någon intervju med vare sig Ingvar Carlsson eller någon annan?
Jan Axelsson: Du, nu har jag talat rätt mycket i den här frågan så att nu snackar jag inte så mycket mer om det.
DJ: Så om jag påstår att du och Stig Fredriksson och Ingvar Bengtsson har haft ett möte med Folke Rydén där ni har kommit överens om att ni varken i Aktuellt eller i Rapport ska följa upp de här påståendena förrän efter att det här sista avsnittet i dokumentärserien är sänt. Då är det alltså fel?
Jan Axelsson: Jag varken dementerar eller bekräftar någonting, jag bara...
DJ: Ja, men jag frågar dig nu. Är det så?
Jan Axelsson:
Du, jag bara konstaterar att det var inte aktuellt med någon sådan uppföljning.
DJ: Du svarar inte på min fråga.
Jan Axelsson: Det var ingen formell överenskommelse...

Så går han på. Det är fascinerande att denne man kan vara chef för en grupp journalister som dagligen kräver att makthavare utanför SVT ska svara rakt och hederligt på raka frågor.

Stig Fredriksson, chef för Aktuellt
Stig Fredriksson har blivit förvarnad om att jag kommer att ringa och tycks ha bestämt sig för att inte ljuga. Han skyller istället intervjuförbudet på sin chef Ingvar Bengtsson och på Folke Rydén.

Stig Fredriksson:
Det var ett gemensamt beslut av Folke Rydén och Ingvar Bengtsson, som var dels upphovsman, dels ansvarig utgivare.

DJ: Det var alltså Ingvar Bengtsson som hade kommit överens med Folke Rydén. Vad hade de kommit överens om?
Stig Fredriksson: Att Rapport 19.30 och Aktuellt 21 samma kväll som programmet sändes skulle få tillgång till en kassett ur programmet och ur det skulle vi få göra varsitt nyhetsinslag, ett till 19.30 och ett till 21. Var och en fick själv bestämma vad vi ville ha och längden på inslaget, men däremot så ville Ingvar och Folke inte att vi samma kväll varken 19.30 eller 21 skulle gå vidare med kommentarer eller uppföljningar.
DJ: Jag känner till att det fanns ett möte mellan Ingvar Bengtsson, Jan Axelsson, Folke Rydén och du själv. Var det där detta gjordes upp?
Stig Fredriksson: Ja, det var där.
DJ: Fick du veta varför de inte ville ha uppföljningar?
Stig Fredriksson: Ja, skälet var att de ville att filmen skulle sändas först, och den sändes ju mellan 21 och 22. När jag gick hem från redaktionen vid sju eller något sådant så rådde fortfarande det här förbudet, eller den här ordern, att bara göra nyhetsinslaget. Men så ringde då Eva strax efter halv nio och sa att nu har vi fått tag på Ingvar Carlsson. Och då lät jag mig övertalas.
DJ: Var du medveten om att Ingvar Carlsson redan 1990 både i tidningen Z och i Expressen har förnekat att han kände till att Björn Borgs pengar betalades ut till Jersey?
Stig Fredriksson: Nej, det visste jag inte. Jag fick läsa det efteråt. Jag kom inte ihåg den historien.
DJ: Folke Rydén berättade alltså aldrig det?
Stig Fredriksson: Nej.
DJ: Tror du att han berättade det för någon annan? Har du hör talas om det?
Stig Fredriksson: Nej, det har jag inte hört talas om.


Ingvar Bengtsson, chef över SVT Aktualiteter, under vilken Aktuellt och Rapport sortera
r
När nu alla berättat vad de vet utgår jag från att den högsta chefen Ingvar Bengtsson ska vara lika tillmötesgående. Men det visar sig att det här jobbet fortfarande har överraskningar att erbjuda. Ingvar Bengtsson blir rasande och försvarar kategoriskt intervjuförbudet.

Ingvar Bengtsson: Folke Rydén, som var upphovsman till den här dokumentären, tog själv beslutet att lämna ut materialet mot uttrycklig garanti att ingenting av materialet som i så fall skulle användas fick följas upp. Det vill säga behandlas i uppföljningssyfte, förrän programmet hade gått samma kväll. Och det har jag stött. Det är naturligtvis en mycket rimlig hållning.
DJ: Det är en rimlig hållning?
Ingvar Bengtsson: Ja. Den principen gäller ju alltid, att man kan ju inte börja behandla ett material förrän det har gått ut. I så fall har man ju inga gränser alls för hur man ska behandla upphovsrätten.
DJ: I det här inslaget, som Aktuellt och Rapport fick tillgång till, så framgår det att Lars Skarke vid ett möte i Rosenbad...
Ingvar Bengtsson: (avbryter) Jag har inte mer att säga om detta. Nu sa du att du hade ett par korta frågor...
DJ: Jo, men det här är väldigt viktiga frågor...
Ingvar Bengtsson: (ryter) Ja, det kanske är viktigt för dig, men jag har kanske inte riktigt samma uppfattning om vad du tycker är viktigt och jag förstår att du försöker inleda någon sorts polemik här, du får ställa en rak fråga till, mer har jag inte att säga om det här, nu drar du in Skarke och gud vet allt vad du tänker fråga om, det har jag inget intresse av att svara på. Jag har ett intresse i det här och det är att jag är ansvarig utgivare för dokumentären. Det får du gärna fråga om.
DJ: Men du är också chef för Aktuellt och Rapport.
Ingvar Bengtsson: Ja, men jag ger ingen ansvarig utgivare några order om vad de ska ta och vad de inte ska ta. Däremot stöttar jag Folke Rydén i att om hans material skulle användas, så fick uppföljningarna göras efter det att programmet hade sänts.
DJ: Det innebär att ni gick ut med en mycket grov beskyllning mot Ingvar Carlsson utan att han fick möjlighet att svara på den.
Ingvar Bengtsson: Det fick han väl! Han fick ju förekomma i jag vet inte hur många sändningar, åtta eller vad det är jag tror inte det räcker det var väl enbart i Rapport, men mer har jag inte att säga om detta!
DJ: Du är helt säker på det?
Ingvar Bengtsson: Ja, det är jag helt säker på! Det kan du räkna med! Tack ska du ha! (lägger på luren)


Ingvar Carlsson, f d statsminister
Ingvar Carlsson var den som såg sig själv censureras i Rapport. Att han inte ville ställa upp på en intervju med Folke Rydén förklarar han med att han just börjat arbeta med sina memoarer, och därför bett sin sekreterare tacka nej till alla engagemang.

Ingvar Carlsson: Jag hade fått en förfrågan från Folke Rydén om jag ville medverka i ett program om Björn Borg och då fick han rutinmässigt samma svar som alla andra, att jag har nu börjat arbeta med mina egna papper och att jag vill koncentrera mig på det. Han nämnde aldrig att det fanns någon kritik mot mig eller mot socialdemokratiska partiet. Det fick jag reda på klockan sex på sändningskvällen då en person från Rapport ringer mig.
DJ: Anklagelsen var alltså att du skulle ha vetat om att pengarna skulle utbetalas till Jersey.
Ingvar Carlsson: Folke Rydén har ju både i programmet och efteråt systematiskt blandat ihop korten. ”Jamen de kände ju till att Björn anställdes” Javisst kände vi till det! Och ”Jamen de har ju träffat Björn Borg” Ja, jag har träffat Björn Borg. Journalister har träffat Björn Borg. Det finns massvis med människor som har träffat Björn Borg, det är inget olagligt att ha träffa Björn Borg. Poängen är: kände man till att han fick skattefria pengar? Och där är det från min sida ett absolut besked, och från Marita Ulvskogs sida, och från Ulf Lönnkvists sida: Nej, vi hade ingen kunskap om detta. Folke Rydén påstår ju faktiskt att socialdemokraterna skrev kontrakt med Björn Borg. Det är fullständigt obegripligt att han i sin dokumentär kan låta ett sådant påstående gå ut, när han måste veta att det är fel och att han av det skälet aldrig kan belägga påståendet.

Att Aktuellt och Rapport kunde acceptera uppgörelsen om intervjuförbudet tycker Ingvar Carlsson är obegripligt.

Ingvar Carlsson:
Jag tycker ju att det är oerhört om ett public service-företag i sina två stora nyhetsprogram träffar en uppgörelse med en journalist och gör om kvällen till en teaterföreställning.

Del 4

Den sista blåsningen

När dokumentären sänts och jag publicerat mina första artiklar om affären i ETC (del 1-3 av den här artikeln) började anmälningarna hagla.
Riksdagsledemoten Eva Flyborg (fp) tog fasta på dokumentärens anklagelser och anmälde Ingvar Carlsson till Konstitutionsutskottet, KU, för att han känt till att Borg fick svarta pengar. Samtidigt anmäldes dokumentären och Rapport till Granskningsnämnden för radio och TV. Dit kan allmänheten anmäla TV- och radioprogram som misstänks förvanska sanningen. Anmälarna ville att SVT skulle fällas dels för att ha påstått saker om Ingvar Carlsson som inte stämde, och dels för att ha hindrat honom från att försvara sig både i Rapport och i själva dokumentären.

När ett program blir anmält till Granskningsnämnden har den anklagade, i det här fallet Sveriges Television, rätt att svara på anklagelserna. Om Folke Rydén och Ingvar Bengtsson bara kunde övertyga nämnden om att det fanns en trovärdig källa till anklagelserna mot Ingvar Carlsson, så skulle dokumentären frias. Under våren 1998 filade Ingvar Bengtsson och Folke Rydén på sitt försvar till Granskningsnämnden. Samtidigt arbetade KU med sin egen undersökning mot Ingvar Carlsson.

Den 11 maj 1998 lämnade SVT så ett 14 sidor långt försvarstal till Granskningsnämnden. Dokumentet visade sig innehålla en stor sensation: Folke Rydén kunde visa upp en tidigare okänd och opublicerad intervju med Gert Karlsson, före detta ordförande i statens Turistråd och den som skrev kontraktet med Björn Borg. I den en och en halv sida långa intervjuutskriften säger Gert Karlsson följande om avtalet med Björn Borg:

Fråga: Vilka var med om att sluta den överenskommelsen, från socialdemokratisk sida?

Svar: Utan Olof Palme hade det ju inte gått. Fast han sade att det där får Ingvar sköta."

De nya uppgifterna behandlades fullt förståeligt som en större nyhet av åtminstone vissa medier. ”De kände till Borgs miljoner” ropade Expressen ut över en helsida och deklarerade:

Enligt nya uppgifter från Sveriges Television stod den socialdemokratiska regeringen bakom idén att staten skulle betala ut fyra miljoner kronor till Björn Borgs konto i skatteparadiset Jersey.

I ett telegram som TT kablade ut över Sverige förklarar Folke Rydén att en av hans medarbetare gjort intervjun med Gert Karlsson redan 1996, med hjälp av en vanlig ljudbandspelare. Tanken var att en riktig TV-intervju skulle göras senare, men enligt Rydén hade Gert Karlsson, som bodde på ålderdomshem, av hälsoskäl inte kunnat ställa upp: ”Men allt han sade på bandet var trovärdigt. Dessutom stämde hans uppgifter väl överens med andra källor, säger Folke Rydén.” (TT 980512).

Detta skulle visa sig vara ett problematiskt uttalande. Men ännu så länge fanns det ingen anledning att tro annat än att hela affären var utagerad. SVT:s påståenden om Ingvar Carlsson var inte längre tagna ur luften, utan kom från en initierad källa. Folke Rydén och dokumentärens ansvarige utgivaren Ingvar Bengtsson borde därför inte längre löpa någon risk att fällas av Granskningsnämnden.

Glädjen i TV-huset grumlades något av att KU enhälligt friade Ingvar Carlsson från alla misstankar om att ha känt till Björn Borgs skattefria lön. Beslutet var uppseendeväckande, inte minst eftersom moderaten Anders Björck höll i utredningen. Anders Björck sade sig vara helt övertygad om att Ingvar Carlsson var oskyldig till Rydéns anklagelser. Och inte nog med det. I KU:s betänkande återgavs hela ETC:s första artiklar om Borg-dokumentären i faksimil. Det var första gången någonsin som KU publicerade en tidningsartikel i ett betänkande. Källor inom KU kunde senare berätta att det var Anders Björck själv som gillat artikeln så mycket att han krävt att få med den.
KU:s friande var naturligtvis ett allvarligt bakslag för Folke Rydén och Ingvar Bengtsson. Men å andra sidan var ju intervjun med Gert Karlsson ett verkligt trumfkort, så allt pekade på att att dokumentären åtminstone skulle frias i Granskningsnämnden.

Själv gick jag omkring med en gnagande känsla av att allt inte stod rätt till med den hastigt uppdykande intervjun. Om Folke Rydén verkligen hade en trovärdig intervju med Gert Karlsson - om än bara på ljudband - varför behövde han då klippa intervjun med Lars Skarke så att det såg ut som att det var /han/ som pekade ut Ingvar Carlsson? Det hade väl varit både smartare och ärligare att spela upp en snutt av intervjun med Gert Karlsson, eller helt enkelt bara berätta vad Karlsson sagt?

Men det fanns en märklighet till. Granskningsnämnden fick inte läsa en komplett utskrift av intervjun med Gert Karlsson. Intervjun var kortad på tre ställen.
Avsnittet där Gert Karlsson pekar ut Ingvar Carlsson ser ut så här i SVT:s inlaga till Granskningsnämnden.

”Fråga: Vilka var med om att sluta den överenskommelsen, från socialdemokratisk sida?
Svar: Utan Olof Palme hade det ju inte gått. Fast han sade att det där får Ingvar sköta.
[——]1
Vi hade sammanträden hemma hos mig, sammanträden som inte var några sammanträden.”


Längst ned på sidan står följande fotnot att läsa:

1 Manuskriptet kortat av SVT

Varför bemödade sig SVT med att klippa i en text som bara skulle lämnas till Granskningsnämnden? SVT:s inlaga var 14 sidor tjock, men den hade lika gärna kunnat vara på 30 eller 100 sidor. Intervjun kunde omöjligt ha kortats av utrymmesskäl.
Den som tog sig tid att fundera över dessa frågor kunde bara komma fram till ett enda svar: Gert Karlsson måste ha sagt någonting som SVT inte ville att Granskningsnämnden skulle se.
Men vad hade SVT klippt bort?

Om jag någonsin skulle få svar på den frågan måste jag få tag i en okortad utskrift av intervjun med Gert Karlsson. Det tog tre dagar frenetiskt telefonerande att hitta en källa som kunde förse mig med Borg-redaktionens egen, okortade, utskrift.
Och när den oklippta intervjun äntligen anlände via fax och jag lade den bredvid SVT:s nedklippta version gungade golvet till under fötterna. Folke Rydén och Ingvar Bengtsson förökte lura Granskningsnämnden!
I den avgörande passagen hade bara några få ord klippts bort. Så här lyder stycket i original: (den bortklippta meningen är kursiverad och fetad av av mig. Hela dokumentet finns som faksimil i pocketboken "Välkommen till dramafabriken" (Ordfront 2002), men har inte tagits med i denna webb-version av artikeln):

”Fråga: Vilka var med om att sluta den överenskommelsen, från socialdemokratisk sida?
Svar: Utan Olof Palme hade det ju inte gått. Fast han sade, att det där får Ingvar sköta. Även Kjell-Olof Feldt spelade en viktig roll.
Vi hade sammanträden hemma hos mig, sammanträden som inte var några sammanträden.”


Vad Granskningsnämnden inte skulle få veta var alltså att Gert Karlsson också pekade ut Kjell-Olof Feldt – Sveriges dåvarande finansminister – som delaktig i Björn Borgs skatteplanering!
Gert Karlsson gjorde alltså ett – under förutsättning att det är sant – fullständigt sensationellt avslöjande under det där bandade samtalet.
Men är det sant? Kjell-Olof Feldts inblandning nämns ju inte med ett ord i dokumentären om Björn Borg.
Om Rydén verkligen - som han påstod i TT-intervjun - bedömde allt som Gert Karlsson sa som trovärdigt och i linje med vad andra källor berättat, så innebär det att han också trodde på påståendet om Kjell-Olov Feldt. Detta innebära i sin tur genom att inte nämna uppgiften om Feldt i sin dokumentär avstått från ett scoop som nästan säkert hade givit honom Stora Journalistpriset för andra gången.
Eller också hade han slutit något slags avtal för att skydda Kjell-Olof Feldt.
Men inget av detta är särskilt troligt.
Den enda rimliga förklaringen ser ut så här:
Folke Rydén trodde inte på Gert Karlsson, och efter en del efterforskningar kunde jag konstatera att Rydén hade skäl till denna misstro. Gert Karlsson led nämligen av alzheimers sjukdom när han intervjuades.

Vad SVT inte berättar för Granskningsnämnden är att intervjun är resultatet av ett journalistiskt övergrepp. Den 9 augusti 1996 lyckades journalisten Gunilla Tengvall, som var biträdande producent till dokumentären om Björn Borg, leta upp Gert Karlsson på ett ålderdomshem i Borås. Att hon och Folke Rydén ville träffa Gert Karlsson är inte konstigt. Journalisten Bert Willborg, som redan 1990 skrev om Borgs skattefria pengar i tidningen Z, försökte också få Gert Karlsson att prata. Det lyckades dock inte. Nu ville Folke Rydén göra ett eget försök i dokumentären.
Problemet var att Gert Karlsson sedan flera år tillbaka led av Alzheimers sjukdom. Det är en mycket svår demenssjukdom vars mest framträdande drag är att den drabbade dels har svårt att tala, dels tappar uppfattningen om saker och tings sammanhang. Även om den sjuke inget hellre vill än att tala sanning, kan det han eller hon säger bli fullständigt tokigt.

De flesta journalister vet att det av etiska skäl är fullständigt oacceptabelt att ens försöka intervjua en människa som lider av en demenssjukdom som Alzheimers. Sådant gör man bara inte. De vet också att det är meningslöst, eftersom intervjun ändå inte kan användas. Gunilla Tengvall tog sig dock in på ålderdomshemmet utan att tala med personalen, och lyckades få med sig Gert Karlsson ut i trädgården där hon genomförde intervjun med hjälp av en vanlig ljudbandspelare.
Enligt planerna skulle Folke Rydén komma till Borås ett par veckor senare och göra en riktig TV-intervju.

Det blev dock ingen TV-inspelning. I yttrandet till Granskningsnämnden nämns inte att Gert Karlsson lider av alzheimers sjukdom. Man skriver bara kort att Gert Karlsson ”ändrat sig av hälsoskäl och inte längre önskade framträda i TV”.
Detta är inte sant. När jag ringer upp Gert Karlssons svärson Ingvar Persson berättar han vad som i verkligheten hände.

Ingvar Persson: Det är helt fel. Dagen innan TV-intervjun fick jag ett besked från ålderdomshemmet, där man var alldeles förtvivlad från ledningens sida för att man skulle komma ner från TV och göra en intervju med svärfar. De var förbaskade för att Gunilla Tengvall tidigare tagit sig in där utan att anmäla sig och fått med Gert ut och intervjuat honom i trädgården. Och sedan ringde man och berättade för mig att man skulle skicka ned ett TV-team från Stockholm, och att detta kunde Gert absolut inte få utsättas för.
DJ: Sa personalen det?
Ingvar Persson: Det sa personalen. Då sökte jag Gunilla Tengvall och bad henne att hon skulle höra av sig till mig. Klockan sju på kvällen fick hon tag på mig via min mobiltelefon. Jag berättade för henne hur det var, att han var alzheimersjuk. Då sa hon att ”han gjorde inte alls intryck av att vara sjuk när jag pratade honom”, vilket jag tycker är märkligt, för hans sätt att tala och agera är sådant att man ser att det är något fel på honom.

Ingvar Persson lovade att skicka ett dokument som beskrev hans svärfars sjukdom, och Gunilla Tengvall blåste då av den planerade TV-intervjun.

DJ: Fick du intrycket att Gunilla Tengvall förstod vad du menade, eller avstod hon från TV-intervjun under protest?
Ingvar Persson: Nej, nej, hon förstod. Hon var mycket bra att resonera med. Hon var faktiskt tacksam för att jag upplyste henne om det här, för det hade kunnat bli en rekyl mot dem. Utan att hon använde de orden så uppfattade jag henne precis så. Att det var en jäkla tur att du talade om detta nu innan. Hon var inte det minsta irriterad över detta, tvärtom.

Intervjun stoppades alltså för att Gert Karlsson hade Alzheimers sjukdom. Men hur kan den då plötsligt utnyttjas till Sveriges Televisions försvar i Granskningsnämnden? För att få svar på den frågan ringer jag upp Gunilla Tengvall. Jag avslöjar inte att jag har tillgång till den okortade versionen av intervjuutskriften.

Gunilla Tengvall: Vi har ju använt den i defensivt syfte, när vi blir angripna och man hävdar att vi inte har någonting. Det hade vi förstås inte gjort om jag lovat honom källskydd eller något sådant, men det har jag alltså inte gjort, han har inte begärt det. Men det här är alltså en intervju som är gjord på normalt sätt, med en person som är väldigt initierad.
DJ: Den är ju kortad.
Gunilla Tengvall: Ja.
DJ: Varför är den kortad?
Gunilla Tengvall: Alltså, det jag kan yttra mig om är själva intervjun, som jag gjorde. Men sådana här beslut om varför den är kortad och den typen av beslut är det inte alls jag som har fattat, så då ska du fråga Folke eller Ingvar Bengtsson.
DJ: Har du läst det yttrande som de lämnade till Granskningsnämnden?
Gunilla Tengvall: Det har jag gjort, det är ju offentligt dessutom. Men jag vill alltså inte yttra mig om det eftersom det inte är jag som har fattat besluten.
DJ: Tycker du att den här kortade versionen ger en korrekt bild av det som hände när du träffade Gert Karlsson?
Gunilla Tengvall: Ja, så mycket kan jag säga att den kortade versionen är inte ojust gjord på något sätt, så att man får en felaktig bild av hela intervjun eller så. Så är det inte, utan den är rättvisande gjord.
DJ: När du träffade Gert Karlsson, fanns det då någonting som tydde på att han skulle kunna vara så sjuk att han kunde tänkas missförstå dina frågor eller svara felaktigt?
Gunilla Tengvall: Alltså, jag visste då inte vad han hade för sjukdom. Jag ringde och bad att få träffa honom helt enkelt, på normalt sätt, och då fick jag det. Och så åkte jag dit, och det upptäckte jag ju redan i telefon att han har problem med talet. Jag frågade honom också vad är det för fel på dig, eller vad har du för sjukdom eftersom du har så svårt att formulera ord. Och då ville han inte prata om det, så då tjatade jag inte om det. Men jag fick en bestämd uppfattning om att han förstod vad jag sa och att han ville berätta hur det var. Det var mitt bestämda intryck.
DJ: Gav han några svar som efteråt visade sig inte stämma?
Gunilla Tengvall: Det kan jag inte... det kan jag inte heller säga nu, alltså. Det är också svårbedömda saker eftersom... jag menar, han sa ingenting helvimsigt, typ ”jag är Napoleon”.
DJ: Jag menar då rena fakta....
Gunilla Tengvall: Neej alltså... jag tycker inte att jag kan gå in på det. Det jag kan säga däremot är att mitt intryck var att han ville berätta som det var. Och sedan kan han på grund av sin sjukdom ha missat en del och rört ihop, vad vet jag? Det är omöjligt för mig att bedöma, men att det var vettigt och det var sammanhängande och det var trovärdigt.

Jag berättar nu för Gunilla Tengvall att jag känner till vad som klippts bort ur intervjun, och frågar om redaktionen gjorde några försök att följa upp det sensationella avslöjandet om finansminister Kjell-Olof Feldts inblandning. Hon vägrar att överhuvudtaget diskutera saken.

Gunilla Tengvall: Sånt vill jag att du talar med Folke om, alla sådana saker. I och med att jag har jobbat för honom och han är angelägen också om att ta ansvar för det här även när det blåser.
DJ: Men du har ju varit med och producerat den här dokumentären, och du gjorde intervjun. Jag ställer alltså frågan igen: gjorde ni några uppföljningar av det där?
Gunilla Tengvall: Den typen av frågor vill jag att du tar med Folke, det är överhuvudtaget han som yttrar sig, att jag svarar överhuvudtaget beror på att det var jag som var på ålderdomshemmet och då förstår jag att du vill prata med mig om just det.

Innan jag ringer upp Folke Rydén slår jag en signal till Kjell-Olof Feldt. Han säger att han inte kände till någonting om Björn Borgs lönevillkor. Inte heller tror han att Olof Palme eller Ingvar Carlsson blivit informerade.

DJ: I intervjun sägs det att du var med på ett par möten hemma hos Gert Karlsson där uppgörelsen med Björn Borg diskuterades.
Kjell-Olof Feldt: Jag har aldrig varit hemma hos Gert Karlsson.
DJ: Har du någon gång fått den frågan från Folke Rydén eller någon av hans medarbetare?
Kjell-Olof Feldt: Nej, ingen har varit i kontakt med mig därifrån.

Folke Rydén har alltså fäst så liten vikt vid Gert Karlssons uppgifter att han inte ens bemödat sig om att lyfta luren och ringa upp den utpekade. Trots att denne var finansminister när Björn Borg fick sina svarta pengar.
Detta innebär rimligen att Folke Rydén ljög när han sa så här till TT: ”Men allt han sade på bandet var trovärdigt. Dessutom stämde hans uppgifter väl överens med andra källor, säger Folke Rydén.” (TT 980512).

Efter det att ETC avslöjat innehållet i den oklippta intervjun frågar tidningen Journalisten Folke Rydén varför han aldrig kontaktade Kjell-Olof Feldt. Han gör då mycket riktigt en helomvändning:

"- Vi hade uppgifter som sa att Feldt inte var inblandad, så det var meningslöst att gå vidare. Gert Karlsson och även flera andra kom med mängder av ytterligare uppgifter som vi inte heller följde upp, svarar Folke Rydén." (Journalisten 980618)

Sista samtalet går till Folke Rydén. Det visar sig att han inte är fullt så intresserad av att ta ansvar ”även när det blåser” som Gunilla Tengvall hoppades. Han frånsäger sig allt ansvar för det sätt SVT försvarar hans dokumentär i granskningsnämnden. Denna inställning motiverar han med att det inte är han som skrivit under yttrandet, utan SVT-chefen Ingvar Bengtsson.

DJ: Vem är det som har klippt bort delar av intervjun?
Folke Rydén: Fråga SVT om det.
DJ: Du har inte varit inblandad i den redigeringen?
FR: Nej, utan det är SVT:s yttrande och det som är med där, det tror jag till och med du håller med om, måste ju SVT få svara för själva.
DJ: Du menar alltså att du överhuvudtaget inte varit inblandad i att ta bort den meningen?
FR: Nej, utan jag har tillställt, och Gunilla också för all del, alla vi som har jobbat i redaktionen har varit med och tillställt material till SVT förstås.
DJ: Men det är väl rimligen du som känner till det här materialet?
FR: Nej, jag har inte skrivit SVT:s yttrande.
DJ: Varför följde du inte upp uppgiften om Kjell-Olof Feldt? Du hade ju ett riktigt scoop där.
FR: Alla uppgifter som vi funnit relevanta och intressanta för vår sammanställning i dokumentären har vi kontrollerat så långt det någonsin varit möjligt, och i övrigt ska Granskningsnämnden ta ställning till om vi brutit mot någon regel eller inte. När de har gjort det då kan jag ju kanske mer i detalj för andra journalister gå in mer exakt i arbetsmetodiken.
DJ: Men det är allså korrekt att du aldrig ringde Kjell-Olof Feldt. Varken du eller någon av dina medarbetare har pratat med honom om uppgiften i intervjun?
FR: Jag har liksom sagt allt redan.
DJ: Du vill inte svara på den frågan?
FR: Jag har sagt ganska mycket till dig redan.

Längre kommer vi inte. Folke Rydén vägrar förklara varför han aldrig kontaktade Kjell-Olof Feldt. Och tar inget ansvar för den nedklippta intervjun. Han uppmanar mig istället att vända mig till Ingvar Bengtsson, chef över både Aktuellt och Rapport, och ansvarig utgivare för Folke Rydéns dokumentär om Björn Borg.
Men någon intervju med Ingvar Bengtsson blir det inte. Hans medarbetare säger i telefon att han inte vill svara på några frågor, inte ens om de skickas till honom via fax.

Allt han vill säga är nämligen redan sagt i yttrandet till Granskningsnämnden. Vi får alltså inga fler svar från public-service företaget Sveriges Television. Men egentligen vet vi redan tillräckligt.

SVT har i en dokumentär påstått att en socialdemokratisk regering med Ingvar Carlsson i spetsen slutit ett avtal som givit Björn Borg skattefri lön. Dessvärre är detta omöjligt att bevisa.
I ett försök att ändå vaska fram en källa plockar SVT fram en intervju som på vissa punkter tycks styrka de påståenden som SVT blivit anmälda för. Men SVT har två problem med intervjun.

För det första lider intervjupersonen av en svår demenssjukdom. Att använda en sådan intervju i TV hade i sig kunnat leda till en fällning i Granskningsnämnden. SVT löser detta problem genom att helt enkelt hålla tyst om Gert Karlssons sjukdom.
Det andra problemet är knepigare. Intervjun innehåller sensationella uppgifter som redaktionen finner så otroliga att den valt att inte följa upp dem ens med ett telefonsamtal. Om Granskningsnämndens ledamöter fick veta detta skulle de förstå att inte ens Folke Rydén själv betraktar intervjun som tillförlitlig.
Intervjun skulle då bli värdelös och SVT skulle åter riskera att fällas för osaklighet. SVT plockar då fram saxen och klipper bort alla uppgifter som riskerar att störa intervjuns trovärdighet. Vem som höll i saxen vet vi inte. Men den som rent formellt är ansvarig heter Ingvar Bengtsson, och han är chef över både Rapport och Aktuellt.

Granskningsnämnden är den enda instans som finns för att kontrollera att våra gemensamt ägda TV-kanaler följer ingångna avtal. Men hellre än att låta sig fällas väljer denne höge representant för SVT:s ledning att medvetet försöka sabotera nämndens arbete. Det är som att en VD i ett bolag ljuger för sin styrelse, eller en ekonomichef försöka bluffa inför revisorn. En sådan chef eller VD är knappast lämplig på sin post.

Om jag inte lyckats avslöjat originalintervjun med Gert Karlsson hade Folke Rydéns dokumentär troligen friats av Granskningsnämnden. Men som det nu blev fick nämnden tillgång till den oklippta intervjun, och ledamöterna kunde med egna ögon se hur SVT försökt blåsa dem. Resultatet blev en katastrof för Folke Rydén och Ingvar Bengtsson. I september 1998 fälldes SVT på samtliga punkter av Granskningsnämnden.
Rapport fälldes för att ha stoppat intervjun med Ingvar Carlsson. Folke Rydéns dokumentär fälldes både för brott mot kravet på opartiskhet och för brott mot kravet på saklighet. Nämnden konstaterar i att den inte hittat några belägg för att Folke Rydéns anklagelser mot Ingvar Carlsson skulle vara sanna.

Man skulle därmed kunna säga att SVT-affären fick ett lyckligt slut. Åtminstone för alla oss som tycker att grävande journalistik inte bara ska vara spännande underhållning, med journalisterna som de självklara hjältarna och politikerna som de lika självklara skurkarna. Utan att den avslöjande journalistiken fört och främst måste vara sann.
Ändå är jag bekymrad när jag lastar in högarna av dokument, intervjuutskrifter, kassettband och pressklipp som ligger till grund för den här artikeln i mitt arkivskåp. För jag vet ju att om den unge reportern Lars Lindberger inte varit så snabb med att få tag i Ingvar Carlsson den där kvällen i januari 1998, så hade den här texten aldrig skrivits.
Ingen hade granskat dokumentären.
Folke Rydén och Ingvar Bengtsson hade varit hjältar.
Och måndagen den 12 januari 1998 hade bara varit en dag som alla andra i Dramafabriken.

Dan Josefsson

Denna text har publicerats i ETC nr 1-2 och nr 3 1998.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den ).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net