"Sanningssägaren" är ett undersökande reportage som jag skrev för tidningen Filter hösten 2014. Artikeln finns som pdf nedan men för den som är intresserad ska jag här ge bakgrunden till att varför jag skrev den.
Ett år innan "Sanningssägaren" publicerades släppte jag boken "Mannen som slutade ljuga: Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick" (Lind & Co 2013). Den innehåller massor av avslöjanden om hur Sture Bergwalls terapi på Säter fungerade och hur polisarbetet och terapin smälte samman till en enda bisarr verksamhet.
Jag visade också att den gåtfulla psykoanalytikern Margit Norell varit Bergwalls egentliga terapeut under alla Quickåren och jag gav ett detaljerat porträtt av henne som de facto sektledare på Säter. Hösten 2013 hade SVT också sänt min entimmesdokumentären "Kvinnan som skapade Thomas Quick", en kraftigt förkortad version av det som avslöjas i boken.
Jag hade alltså jobbat heltid med fallet Thomas Quick i åratal och hade detaljerade kunskaper om det grupptänk och den allmänna galenskap som lett fram till de åtta felaktiga morddomarna.
När boken och dokumentären publicerades var Göran Lambertz justitieråd, dvs domare i Högsta Domstolen. Han hade i flera år allt mer tvärsäkert hävdat att Bergwall verkligen var skyldig till morden. Denna kampanj inledde han egentligen redan 2006 då han var justitiekansler. Det var två år innan Hannes Råstam började intresserade sig för Quick. Sture Bergwall var fortfarande dömd för åtta mord och satt tyst och isolerad på Säter. Det pågick inte längre några mordutredningar kring honom och få intresserade sig längre för fallet. Men hösten 2006 hände något. Då fick justitiekansler Göran Lambertz in en anmälan från tre anhöriga till Bergwalls påstådda offer, som hävdade att Bergwall dömts oskyldig och att åklagare Christer van der Kwast och utredaren Seppo Penttinen gjort sig skyldig till många grova tjänstefel i syfte att få Bergwall dömd. Anmälarna var Björn och Anna-Clara Asplund, föräldrar till Quicks påstådda offer Johan Asplund, samt Fredrick Zelmanovits, bror till avlidne Charles.
Göran Lambertz fick en omfattande dokumentation där mängder av missgrepp presenterades, samt kartonger innehållande tiotusentals sidor förundersökniningsmaterial som visade att anmälarna visste vad de pratade om. De ville att Lambertz skulle utreda och åtala van der Kwast och Penttinen för grova tjänstefel.
Lambertz tog emot det enorma materialet. Efter bara fem arbetsdagar kom så ett beslut som förbluffade alla som var det minsta insatta i fallet Quick. Lambertz slog fast att polis och åklagare gjort ett "skickligt" arbete och att ingen vidare utredning av saken behövdes. Han skrev samma sak i en artikel på Dagens Nyheters debattsida.
Två år senare, i december 2008, avslöjade Hannes Råstam Quickskandalen i två entimmesdokumentärer i Dokument inifrån i SVT. Där tog Sture Bergwall tillbaka alla sina erkännanden. Lambertz försvarade då offentligt det beröm han givit utredningarna vid sin mycket ytliga granskning av fallen 2006. Resningsprocessen kom ändå igång och under åren som följde friades Sture Bergwall för mord efter mord.
Sommaren 2012, när resningsprocessen nått så långt att det bara fanns två-tre morddomar kvar, trappade Göran Lambertz upp sin kamp. Han formade ett slags klubb, eller lobbygrupp, tillsammans med just de personer som skapat hela Quickskandalen: åklagare Christer van der Kwast, polisen Seppo Penttinen, psykologiprofessorn Sven Å Christianson, advokat Claes Borgström, journalisten Gubb Jan Stigson och några till. Denna grupp, som Lamberts kallade "Quicklaget", skulle under åren som följde producera en flod av debattartiklar och även några böcker där de hävdade att Bergwall var skyldig. För mig och andra som verkligen kunde Quickutredningarna var det uppenbart att Lambertz grupp famlade i blindo. Alla omständigheter som de drog upp hade redan avslöjats som fusk och bluff i den synnerligen grundligt gjorda resningsprocessen.
Hur Lambertz kunde vilja föra denna hopplösa strid var svårt att förstå. Hans motiv var uppenbarligen att manipulera sanningen för att på så sätt få sitt beslut att inte granska Quickutredningarna när han var JK 2006 att framstå som begåvat, snarare än som det största fiaskot i JK-ämbetets historia. Men han sätt att helt öppet liera sig med samma personer som skapat hela Quickskandalen, och som han 2006 berömde istället för att granska, förbryllade många. Leif GW Persson, som redan på 1990-talet hävdat att Thomas Quick sannolikt var en mytoman och som tidigare umgåtts med Lambertz och gillat honom, sa i en intervju att Lambertz blivit "kliniskt knäpp". Det var han inte ensam om att tänka. Inte minst inom rättsväsendet fanns det många som tyckte att Lambertz blivit tokig. Men ytterst få sade något öppet och medan allt det här pågick lät de övriga justitieråden honom behålla sitt jobb i Högsta domstolen.
Själv blev jag nyfiken på vad Göran Lambertz egentligen sysslat med innan han som JK tog det ödesdigra beslutet att berömma Quickutredningarna utan att först läsa materialet som följde med anmälan. Fanns det något okänt som kunde förklara hans agerande? Jag började gräva och resultatet blev alltså artikeln Sanningssägaren. Jag tycker fortfarande att det jag fick fram är fullständigt häpnadsväckande.
Här är artikeln: Sanningssägaren ur Filter 2014-11-14.
Om du efter läsning vill fördjupa dig ytterligare i ämnet Göran Lambertz så finns delar av min research till "Sanningssägaren" i avdelningen för Göran Lambertz i Quickarkivet.
Där finns bland annat hela den mejltrafik mellan Göran Lambertz och Trond Sefastsson som beskrivs i reportaget.