Det orange kuvertet du får i brevlådan säger ingenting om pensionens storlek. Det bara verkar så. Kuvertet är i stället ett slags trojansk häst, som döljer pensionsreformens själva poäng: att statens löfte om en viss pensionsnivå har slopats. Dan Josefsson ger en bakgrund till ett pensionssystem som bygger på en lögn.
Här döljer sig poängen med pensionsreformen
Av Dan Josefsson
Just nu visar tv en reklamfilm om pensionspengar. Där sägs att medelsvensson har "663 391 kronor i sitt orange kuvert". Slutklämmen är uppfordrande: "Hur mycket har du?"
Budskapet är inte helt lätt att förstå. Är 663 391 kronor mycket eller lite pengar i sammanhanget? Ska tv-tittaren göra något? Börja pensionsspara privat? Eller kanske sluta spara?
Sådana frågor får vi inga svar på.
Och så brukar det vara när Riksförsäkringsverket informerar om det nya pensionssystemet. Obegripligheten har gått som en orange tråd genom kampanjerna ända sedan systemet infördes 1999.
Mellan vecka 8 och 13 skickas de orange kuverten ut. De flesta som försöker begripa innehållet lär känna sig rejält korkade. För här vimlar det också av siffror som låtsas vara begripliga, men som egentligen inte betyder ett dugg.
I mitt kuvert står det att om jag tar ut min pension vid 65 års ålder och vid 2 procent tillväxt, så får jag 14 700 kronor i pension. Klara besked kan man tycka. Men beloppet är i själva verket ett rent påhitt, baserat på gissningar om aktieavkastning, framtida löneökningar, BNP-tillväxt och annat som omöjligt kan förutses decennier in i framtiden.
Det orange kuvertet säger alltså ingenting om pensionens storlek. Det bara verkar så. Kuvertet är i stället ett slags trojansk häst, som döljer pensionsreformens själva poäng: att statens löfte om en viss pensionsnivå har slopats.
Det gamla pensionssystemet byggde på en dramatiskt annorlunda filosofi. Då betraktades det som samhällets uppgift att skapa trygghet åt utsatta grupper. Pensionärerna lovades en viss pensionsnivå. Och samhället lovade att skaffa fram tillräckligt mycket pengar, även om det innebar höjd skatt för dem som jobbade. Pensionärerna ansågs helt enkelt vara en svagare grupp än unga, friska löntagare.
I det nya systemet har den här solidaritetsprincipen krängts ut och in. Nu är det löntagarna som lovas slippa skattehöjningar. Om pengarna inte räcker så sänks pensionerna automatiskt. En sidoeffekt är att staten omöjligt kan tala om hur stora våra pensioner en dag blir. Som pensionärer får vi ju dela på de pengar som finns. Gissningar och prognoser är det enda man kan ge i sina kuvert och reklamfilmer, inga löften. Inte undra på att folk blir förvirrade.
För en del politiker är det nya systemet nog en befrielse. Nu är det slut med svåra, demokratiska diskussioner om vilka som ska offra sig om pensionärerna far illa. Svaret är numera givet på förhand: Ingen ska offra sig, utom pensionärerna själva.
Den här något bakvända solidaritetsprincipen tycks nu vara på väg att sprida sig. Den 13 november förra året sa statsminister Göran Persson under en frågestund i riksdagen att sjukförsäkringarna, förtidspensionerna, a-kassan och föräldraförsäkringen kanske ska genomgå "en reform av samma slag som vi har gjort i pensionssystemet". Det bör innebära att också tryggheten för barn, sjuka och arbetslösa förvandlas från rättighet till välvillig ambition. Precis som i nya pensionssystemet ska stöd bara ges om det finns pengar över, samtidigt som skattehöjningar och andra omprioriteringar är uteslutna. Privata försäkringar ska återställer tryggheten, men bara för dem som har råd. För detta reformarbete vill statsministern tillsätta en arbetsgrupp.
Pensionsreformen drevs igenom av just en sådan grupp. Insynen utifrån var minimal och den ideologiska diskussionen obefintlig.
Det är viktigt att statsministerns nya arbetsgrupp inte tillåts arbeta i skydd av samma bekväma tystnad.
Dan Josefsson
Denna text är publicerad i Dagens Nyheter 2004-03-16
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net