De globala mediemonopolen

den . Publicerad i Artiklar

En lång artikel från 2000 om mediekoncentrationen i Sverige och världen och om hur mediebolagens nyliberala agenda leder till att det mediala innehållet kantrar åt höger. Artikeln innehåller bland annat intervjuer med den amerikanske massmedieforskaren Robert McChesney och den socialdemokratiska före detta kulturministern Marita Ulvskog.

– en lägesrapport i fyra akter

av Dan Josefsson

En dag i januari år 2000 publicerade ett antal svenska morgontidningar en annorlunda helsidesannons. Den visade en sovande man i en säng och texten: ”Snart kommer han att bli sugen på att åka till Kenya.”
Nederst på sidan fick vi veta att 68 procent av Sveriges befolkning planerar sina aktiviteter efter vad de läser i tidningen.
Den här annonsen väcker en självklar fråga, och den lyder så här: Vem är det egentligen som ska bestämma vad den sovande mannen ska vilja göra när han vaknar?
Reklambyrån som spånade fram idén till annonsen har sannolikt ingen aning om vilken träffsäker tidsbild de gav Sveriges morgontidningsläsare. För just nu, i början av 2000-talet, håller ett nytt världskrig på att inledas. Den här gången handlar striden om makten över våra tankar. På ena sidan står yttrandefriheten, den fria åsiktsbildningen, och ytterst den urgamla drömmen om verklig demokrati. På andra sidan står ett litet antal extremt rika medieföretag som i praktiken vill privatisera yttrandefriheten och avskaffa demokratin.
ETC ger en lägesrapport från kampen om yttrandefriheten.


AKT 1: KOMMUNISTISK KAPITALISM

Första varningssignalen kom 1983. Då skrev journalisten och massmedieforskaren Ben Bagdikian en numera berömd bok som heter ”The Media Monopoly” (Beacon Press). I den avslöjade han att medieindustrin i USA helt dominerades av ett 50-tal transnationella jätteföretag.
Avslöjandet kom som en överraskning för många och man började i radikala kretsar diskutera om massmediekoncentrationen möjligen kunde hindra en fri demokratisk debatt.
Idag, 17 år senare, vet vi att Bagdikian bara beskrev början av det som skulle bli den största och snabbaste ägarkoncentrationen av mediemakt i världshistorien. Vid årsskiftet 1999/2000 släppte en annan berömd amerikansk massmedieforskare, Robert W. McChesney, en bok som heter ”Rich Media, Poor Democracy” (University of Illinois Press). I den visar han att de 50 dominerande mediebolagen ägnat 1980- och 90-talet åt att köpa upp varandra och att det nu bara finns nio stycken extremt mäktiga mediejättar kvar. De här nio giganterna är huvudägare av den samlade globala medieindustrin och deras omsättning är i vissa fall lika stor som mindre länders bruttonationalprodukt.
Bolagen är transnationella, men åtta av dem är störst i USA: AOL-Time Warner, Disney, Viacom, News Corporation, Seagram, Sony, AT&T och GE. Det nionde bolaget är tyska Bertelsmann.
Alla de nio jättarna är konglomerat. Det innebär att de består av en mängd mindre bolag som stödjer varandra. Äldre tiders företag drömde om det som kallas horisontell integration. Det betyder att företagen försökte dominera en viss sorts tillverkning, för att på så sätt kunna höja priset och öka vinsterna. Ett bokförlag kunde till exempel försöka köpa upp andra förlag för att bli störst på att publicera böcker. De nya mediekonglomeraten ägnar sig även åt det som kallas vertikal integration. Det innebär att de både producerar, distribuerar och säljer varor till kunderna. Mediekonglomerat med intressen i bokbranschen är inte intresserade av att bara publicera böcker, om de inte samtidigt äger företagen som distribuerar och säljer dem. Sådana här så kallade synergieffekter, eller samordningseffekter, kan utvecklas nästan hur långt som helst.
Mediekonglomeratet Viacom äger till exempel filmbolaget Paramount Pictures, ett bokförlag, MTV och ytterligare ett 20-tal TV-kanaler, flera kabelbolag, ett videouthyrningsföretag, fem nöjesfält, en varuhuskedja och mängder av biografer. När Paramount Pictures gör en film innebär det att ägaren Viacom kan tjäna pengar på alla nivåer. Man gör massiv reklam för filmen i sina egna TV-kanaler. Man låter förlaget publicera böcker och tidningar med koppling till filmen. Sedan visar man filmen i sina egna biografer, säljer leksaker med koppling till filmen i sina egna affärer och säljer filmen några gånger till via egna videokedjor och kabelbolag.

Synergieffekterna är själva motorn i mediegiganternas häpnadsväckande tillväxt under 90-talet. För bara tio år sedan var det fortfarande vanligt att en amerikansk film drog in sina största inkomster via biljettförsäljningen till själva filmen. Idag är en film inte längre bara en film, utan ett varumärke som kan säljas i ett oändligt antal skepnader, från godis till leksaker och böcker.
Disney har kommit allra längst med att systematiskt utnyttja synergieffekterna och den ekonomiska effekten är fantastisk. 1988, när Disney mest drev nöjesfält och gjorde tecknade filmer, sålde man för 2,9 miljarder dollar. Tio år senare har Disney skaffat sig kontrollen över ändlösa rader av mediebolag och kunde 1998 dra in 25 miljarder dollar, varav mer än en femtedel kom från andra länder än USA.
Underhållning och sport är hjärtat i mediekonglomeratens verksamhet. Flera av dem äger egna film- och TV-produktionsbolag, och i USA har konglomeraten visat sig vara väldigt intresserade av att förvandla det som en gång var någorlunda seriösa nyhetskanaler till mer lättsåld underhållning och infotainment. När Disney 1996 köpte upp den amerikanska TV-kanalen ABC gjorde man till exempel klart att Disney sysslar med icke-politisk underhållning och sport, och ingenting annat. ABC fick helt enkelt anpassa sig till de nya ägarnas önskemål.
Mediekonglomeratens grepp om den amerikanska opinionen är så starkt att några av deras chefer på full allvar talar om att bolagen ska ersätta de folkvalda politikernas roll som världens ledare. VD:n för Time Warner, Geralds Levin, sa i januari i år att medieindustrin kommer att bli 2000-talets överlägset största industri och att mediebolagen kan visa sig vara ”bättre på att lösa samhällets problem än byråkratiska regeringar”. Huruvida vi verkligen vill lämna över rodret till gigantiska företag utan någon som helst demokratisk styrning är inte en fråga som oroar Levin, som deklarerade att vi ”kommer att bli tvingade, för när du har ett system som är närvarande över hela världen samtidigt, så måste de gammaldags regleringssystemen träda tillbaka”. Levin vet vad han talar om, Time Warner äger bland annat CNN som sänder i över 200 länder och det var i en intervju i den kanalen han gjorde sina uttalanden.
Vid det här laget har de nio ledande mediekonglomeraten i stort sett delat upp den amerikanska marknaden mellan sig, och man måste söka sig utanför USA för att kunna fortsätta växa. Vad man söker är rika länder med hög levnadsstandard, god infrastruktur och liberal lagstiftning när det gäller medieägande.

Man letar sig med andra ord mot Europa. Företag som News Corporation, Time Warner och Viacom har redan framgångsrikt ökat sin närvaro i Europa.
Professor Robert W. McChesney jobbar på institutionen för kommunikationsforskning vid universitetet i Illinois i USA. Hans bok ”Rich Media – Poor Democracy” är resultatet av många års forskning kring mediekonglomeratens utveckling, och han har tidigare arbetat med bland annat Edward S. Herman och Noam Chomsky.
Enligt Robert McChesney ser mediekonglomeraten Europa som en fantastisk marknad att exploatera, och Sverige är högintressant. Men det innebär inte att vi kan förvänta oss att Disney kommer och köper Bonniers i morgon.
– De här företagen jobbar sällan så, säger han i telefon från Illinois. Systemet bygger oftast på allianser där giganterna inleder täta samarbeten med de dominerande nationella medieföretagen. De gör en deal; det dominerande lokala företaget, till exempel Bonniers, har till uppgift att bearbeta den lokala opinionen och se till så att de svenska politikerna håller sig på mattan. Och för detta jobb som lokala ambassadörer för ett gigantiskt utländskt bolag får de en del av vinsten.
Mönstret är detsamma även när mediekonglomeraten närmar sig fattiga länder.
– De här företagen är väldigt smarta. De vet att om Murdoch dundrar in i Nigeria och köper allting så blir reaktionerna häftiga, han skulle personifiera ondska. Så han går in tyst och försiktigt, förhandlar med det lokala medieföretaget och skapar ett ansikte.
Om mediekonglomeratens intresse för Europa och Sverige bara handlat om vem som rent tekniskt ska äga våra medier hade det kanske inte varit mycket att bry sig om. Men enligt McChesney är det mycket värre än så. Han menar nämligen att mediekonglomeraten under de senaste 15-20 åren blivit mycket intresserade av vilken politik som drivs i världen. Deras intresse av att göra maximal vinst i alla jordens länder har helt enkelt utvecklats till en politisk agenda. Och detta politiska program är en karbonkopia av den nyliberala avregleringspolitik som sedan 1980-talet genomförts i många av världens länder.
– Vi tänker ofta på nyliberalism som en ekonomisk teori om hur relationen mellan staten och företagen ska se ut, säger han. Företagen ska ha mer makt, staten och fackföreningarna mindre makt och marknaden ska reglera alla samhällets aktiviteter. Men jag menar att vi också bör se nyliberalismen som ett politiskt system. Om du läser nyliberalismens stora mästare så framgår det helt tydligt att ingen av dem är demokrater. Ta till exempel Milton Friedmans verk ”Capitalism and freedom”. Jag tror inte han nämner ordet demokrati en enda gång i hela boken. I Friedmans teorier leder politisk demokrati bara till att medborgarna stör marknaden.

Enligt Robert McChesney kommer mediegiganternas kontroll över medierna automatiskt att leda till att samhällsdebatten blir snävare och demokratin svagare. Som exempel pekar han på USA, där mediejättarna redan har en otrolig makt över människors liv och där den politiska passiviteten brer ut sig. Den utvecklingen menar han är fullt logisk.
– I ett nyliberalt samhälle där företagen kontrollerar allting är det fullt rimligt att väldigt få röstar och att samhället demoraliseras och avpolitiseras. Och min poäng är att de kommersiella medierna visat sig vara experter på att skapa en politisk kultur av just den sorten.
Flera amerikanska medieforskare har genom åren visat hur det går till när medieägarnas värderingar via journalisterna sipprar ut till läsarna/tittarna/lyssnarna helt utan att någon regelrätt censur eller annan styrning behövs. En av dem är Ben Bagdikian, som skriver så här i sin bok ”Media Monopoly”:
”Mönstret är tydligt i den amerikanska journalistiken: nyheter som handlar om brister i den offentliga, skattefinansierade, sektorn behandlas ofta utförligare än nyheter som tar upp brister inom den privata sektorn. Det är troligt att rapporter om ineffektivitet och andra brister i socialförsäkringssystemen eller fackföreningsrörelserna får stort utrymme och leder till uppföljningar. Det är däremot inte sannolikt att nyheten att General Electrics dömts för fusk i samband med att man skrev kontrakt med försvarsindustrin leder till en artikelserie om kontraktsfusk i försvarets upphandling. Sett över en lång tidsperiod leder det här till att allmänheten får uppfattningen att den offentliga sektorns aktiviteter i allmänhet har stora brister och bör begränsas, medan de privata företagen i allmänhet fungerar utmärkt.”
Ett annat tydligt exempel på hur mediekonglomeratens högeråsikter slår igenom är i nyhetskanalen CNN, där ekonomibevakningen nästan uteslutande sker ur aktiemarknadens synvinkel. Någon bevakning av hur de många miljoner människorna mår som arbetar i världens börsföretag existerar inte. På så sätt skapar CNN:s ägarkonglomerat Time Warner ett tankeklimat där arbetarna inte längre är något man måste tänka på eller ta hänsyn till, trots att de utgör den förkrossande majoriteten av jordens befolkning.

Den nyliberala världsbilden blir helt enkelt den enda världsbild som syns i medierna. Efter hand äter sig synsättet in även bland okritiska journalister i public service-medierna och sakta men säkert förändras så miljoner människors verklighetsbild. Ingen individuell journalist eller redaktör behöver känna sig ansvarig för vad som sker, alla försöker bara sköta sitt jobb så smidigt som möjligt.
Robert McChesney påpekar att det inte är första gången i historien vi ser den här typen av likriktning. I det kommunistiska Sovjetunionen vimlade det av olika tidningar, som såldes i upplagor som dagens tidningsägare bara kan drömma om. Men likriktningen i innehållet var total.
– Det är ganska självklart att när ett politiskt parti kontrollerar samtliga massmedier, som skedde i det kommunistiska Sovjetunionen, så får du en produkt som ganska väl reflekterar ägarnas värderingar. Situationen är egentligen ganska likartad i det kapitalistiska systemet. Vi har ett mediesystem som i allt högre grad domineras av ett litet antal mycket stora företag. Dessa företag ägs av en liten grupp extremt rika individer, som har starka egna intressen i många av vår tids största politiska frågor.

Robert McChesney är inte ensam om att jämföra dagens massmediesituation med Sovjetunionens. Den svenska massmedieforskaren Jens Cavallin, som i många år arbetat med massmediekoncentrationsfrågor både i Sverige och övriga Europa, är inne på samma linje. Han använder något han kallar sovjetkriteriet för att skilja verklig mångfald från sovjetvariantens högst skenbara mångfald.
– Sovjetkriteriet gör att vi måste bestämma oss för att verklig mångfald handlar om politisk, ideologisk, om man så vill även religiös, filosofisk och kulturell mångfald i innehållet. I hela Östeuropa fanns mycket att läsa, men det var enformigt. Och det är väl lite grann samma fenomen som i dagens kommersiella radio och TV, där man helt enkelt strävar efter att maximera publiken och samlar sig kring program som har största antalet tittare.


AKT 2: SVERIGE ÅT BONNIERS

 

Förutom en enorm dominans på film- och musiksidan har de transnationella mediekonglomeraten ännu inte fått något egentligt fotfäste i Sverige. Men vi har å andra sidan egna mediekonglomerat att slåss mot. Det finns få länder i världen där makten över medierna koncentrerats till så få händer som i Sverige.
Och det här är inget nytt problem.
Redan i början av 1900-talet minskade antalet tidningsägare, trots att antalet sålda tidningsexemplar bara ökade. Färre och färre ägare kontrollerade alltså en allt större upplaga. Det var vänsterpressen som förlorade mest. Annonsörerna var inte intresserade av att stödja vänsteridéer, och satsade istället sina pengar på annonser i borgerlig press. I USA, England, Sverige och många andra länder blev därför högerpressen rikare på vänstertidningarnas bekostnad. När Sverige införde presstöd på 70-talet var det för att lindra effekterna av den här massmediekoncentrationen. Man var rädd att demokratin och det offentliga samtalet skulle skadas om antalet tidningar blev för få. Presstödet gjorde att massmediekoncentrationen slog av på takten, men den upphörde inte.

Idag är nästan 80 procent av alla dagstidningar som trycks i Sverige borgerliga till sin politiska färg. Journalisten Tomas Lappalainen har forskat i det här och kommit fram till att bara 13 procent av svenskarna läser en dagstidning som har samma politiska uppfattning som de själva. Moderater och folkpartister hittar lätt en passande tidning, men vänsterpartister och miljöpartister har inte en enda dagstidning att gå till. Varje dag pumpas alltså högeråsikter ut via hundratals svenska tidningar, men från vänster är det nästan tyst. Att det som kallas ”fri åsiktsbildning” skadas av det här är självklart. Lika självklart är att problemet nästan aldrig diskuteras. Var skulle diskussionen föras?
Men det är inte bara antalet tankar i medierna som krympt, utan också antalet ägare. Sveriges medieindustri domineras idag av tre mediekonglomerat: Bonniers, Stenbeck och norska Schibsted. Bonniers är överlägset störst, familjen äger bland annat Dagens Nyheter, Expressen, Sydsvenska Dagbladet, Kvällsposten, Göteborgs-Tidningen, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda, TV4, Svensk Filmindustri, 180 biografer, Wegelius TV, Albert Bonniers Förlag, Wahlström&Widstrand, långa rader av tidskrifter, stora delar av Tidsam (som distribuerar tidskrifter i Sverige) och många, många andra medieföretag.
Bonniers dominans över de svenska medierna är lika stor som den fruktade mediemogulen Rupert Murdochs dominans över medierna i Storbritannien.
Men det här innebär inte att Bonniers eller något av de andra dominerande mediebolagen anser sig vara stora nog. Alla har de gjort klart att de vill växa sig mycket större än de är idag. Och precis som Murdoch har våra svenska mediejättar demonstrerat att de fullständigt struntar i om maktkoncentrationen skadar demokratin. Så sent som 1997 ökade till exempel Bonniers ytterligare sitt grepp om svenska folket genom att köpa TV4. Och 1998 ville man på fullt allvar ta ett steg till och köpa Svenska Dagbladet, den ende konkurrenten som finns till familjen Bonniers flaggskepp Dagens Nyheter, förutom Stenbecks gratistidning Metro. Av rädsla för att affären skulle provocera fram en lag mot massmediekoncentration blev det inget köp, men ingenting talar för att Bonniers inte kommer att försöka igen.
När det gäller att stoppa mediekonglomeratens ambitioner att ta över alla landets medier har Sverige mindre att sätta emot än de flesta andra länder. Precis som på andra håll har vi förstås konkurrenslagar som hindrar företag från att bli alltför dominerande inom en särskild bransch. Men i Sverige har vi dessutom en gammal yttrandefrihetsgrundlag som säger att vem som helst ska ha rätt att ge ut tidningar – även om denna någon redan äger alla andra tidningar i landet. Om någon skulle försöka stoppa Bonniers köp av till exempel SvD med hjälp av en vanlig konkurrenslag så skulle Bonniers alltså bara kunna hänvisa till grundlagens tryckfrihetsförordning och så skulle köpet gå igenom i vilken domstol som helst. Grundlagen står ju över alla konkurrenslagar.
Bland dem som försvarar Bonniers och andra medieföretags rätt att skaffa sig monopol på yttrandefriheten är ett vanligt argument att yttrandefrihetslagstiftningen under inga omständigheter får ändras.
Massmedieforskaren Jens Cavallin tycker att det här är ett stort problem.
– Det är en oerhört kompakt tradition, säger han. Alla har låtit sig övertygas om att den svenska yttrandefrihetslagstiftningen är något väldigt märkvärdigt därför att den är så gammal. Men i det här fallet vill jag påstå att grundlagen är ett hinder för yttrandefriheten. Den hindrar ju bekämpningen av privat maktkoncentration.

I åratal har man i Sverige stött och blött frågan om Sverige på något sätt skulle kunna ändra lagstiftningen för att komma åt massmediekoncentrationen. En förebild är Norge, där en särskild lag hindrar bolag från att äga mer än en viss procent av medierna. Den lagen har gjort att Schibsted, som är den norska motsvarigheten till Bonniers, tvingats söka sig utomlands för att kunna växa. Bland annat har man köpt Aftonbladet och Svenska Dagbladet, vilket faktiskt minskat massmediekoncentrationen i Sverige, åtminstone lite grann.
Flera svenska utredningar har vridit och vänt på olika förslag för något liknande i Sverige, men det är påfallande tunt med konkreta resultat. En uppenbar orsak till det är att starka politiska krafter gynnas av det rådande systemet. Varför skulle borgerliga partier vilja riva i ett system som skapat en dagstidningsmarknad som till 80 procent är borgerlig?
Det vill de inte. Varje förslag till lagstiftning som skulle kunna minska de stora mediebolagens makt och kanske öka den verkliga mångfalden i mediernas innehåll möts med våldsamma protester och lobbykampanjer från borgerligt håll.
Ett skräckexempel är när kulturminister Marita Ulvskog 1997 tillsatte en utredning för att undersöka om Sverige kunde införa en lag mot massmediekoncentration. I denna så kallade Mediekoncentrationskommitté ingick politiker, journalister och massmediaforskare. En av politikerna var moderaten Anders Björck.

Enligt samstämmiga uppgifter från andra ledamöter utnyttjade Björck sin plats i kommittén åt att försöka sabotera arbetet. I tidningsartiklar och intervjuer krävde han att hela kommittén skulle läggas ned innan den ens hunnit bli klar med sitt betänkande. I debattartiklar med rubriker som ”Staten tar makten över pressen” påstod han att lagen, som då knappt fanns ens på skisstadiet, skulle ”få allvarliga följder för yttrandefriheten i Sverige” och att ”gamle Josef Stalin skulle ha gillat upplägget”. Organet för Anders Björcks ursinniga påhopp var tidningen Dagens Nyheter, ägd av just den familj som hade mest att frukta av en lag mot massmediekoncentration: Bonniers.
När kommitténs förslag blev färdigt i februari 1999 visade det sig vara tamare än den norska varianten. Man föreslog helt enkelt att grundlagen ska ändras så att samma lagar som hindrar monopol i andra branscher också ska gälla mediebranschen. Familjen Bonnier och eventuella utländska massmediekonglomerat på väg in i landet skulle då inte kunna gömma sig bakom yttrandefrihetslagen i sina försök att få monopol på yttrandefriheten i Sverige.

Detta försiktiga förslag väckte ett ramaskri i borgerliga medier. DN Debatt var som vanligt först på plan. I en artikel av Karin Johansson (kd), Olle Wästberg (fp) och Anders Björck (m), som alla suttit med i kommittén men reserverat sig mot lagförslaget, påstods kommitténs förslag vara ”ett attentat mot öppna medier”. Man skrev att ”balansen mellan statsmakt och medier” skulle förskjutas på ett ”skrämmande sätt”, att ”fria medier” var hotade och att ”överheten” nu skulle få ”ett svärd i sin hand”.
Allt detta publicerat i Sveriges största mediekonglomerats egen tidning, Dagens Nyheter.


AKT 3: MARITA ULVSKOG OCH GOLIAT

Den svenska mediekoncentrationskommitténs utskällda lagförslag ligger i träda i väntan på att andra utredningar ska bli klara. Och det är en öppen fråga om någon politiker verkligen kommer att orka stå emot den samlade borgerliga medieapparaten och göra lagen till verklighet. Turerna kring Bonniers köp av TV4 1997 ger onda aningar.

Kulturminister Marita Ulvskog har utmärkt sig för att oförväget säga vad hon tycker om allt från näringslivstopparnas fallskärmar till mediebolagens hämningslösa maktambitioner. Det har gjort henne till något av en hjälte bland många svenskar, och samtidigt till ett hatobjekt i borgerliga press.
När Bonnier köpte TV4 gick Marita Ulvskog till hårt angrepp mot Bonniers hänsynslösa sätt att öka sin redan överlägsna dominans över de svenska medierna. Samtidigt anklagade hon TV4 för att ha brutit mot sitt avtal med staten som säger att kanalen inte får göra ägarförändringar som har betydelse för balansen på mediemarknaden. Hon hotade helt enkelt med att anmäla kanalen till radio- och TV-styrelsen och få hela TV4:s sändningstillstånd indraget. Det var Marita Ulvskogs kamp mot Goliat, och många kände på sig att Goliat låg dåligt till. För vad kan TV4 uträtta utan ett sändningstillstånd?
Men det blev ingen anmälan. Istället gav Marita Ulvskog 500 extra miljoner till SVT för att stärka public service i konkurrensen med TV4, och så tillsatte hon den av Anders Björck så hatade Mediekoncentrationskommittén för att se över lagstiftningen.
Frågan är: varför i hela friden backade hon när hon hade alla essen på hand?
Jag går upp till Kulturdepartementet och frågar henne.
– Regeringskansliets jurister gjorde bedömningen att det var möjligt att vi kunde vinna en process, säger hon. Men det skulle handla om en utdragen process på flera år. Så därför valde jag istället att presentera en satsning på public service. Och så tillsatte jag en ägarkoncentrationsutredning för att få fram en lag – eftersom de uppenbarligen skiter i avtalen.
Men är det verkligen rimligt att regeringen lät TV4:s avtalsbrott passera därför att en process skulle ta för lång tid? Det finns en alternativ förklaring som lyder så här: Inget parti har idag råd att på allvar stöta sig med så starka mediekrafter som TV4 och Bonniers. En utdragen rättsprocess skulle sträcka sig över minst ett riksdagsval, och i det valet är Marita Ulvskog och socialdemokraterna beroende av sin framtoning i TV4 och den samlade Bonnierpressen.

Är det helt enkelt omöjligt för en regering att driva en process mot Bonniers?
Hon funderar ordentligt innan hon svarar.
– Jag tillhör tyvärr en rörelse som har förklarat att ”vi ska inte ägna åt oss att äga medier”. Och jag tycker att det är väldigt sorgligt att lämna från sig så mycket makt utan att kämpa för den. Självklart borde vi vara offensiva ägare. Men vi är en rörelse som inte har så många rika familjer som satsat på medier. Och där har jag egentligen svarat på din fråga.
Dan Josefsson: Om vi hade haft en a-press nu så hade förutsättningarna varit annorlunda?
– Ja, en stark socialdemokratisk press och starka medieföretag som också kunde gå in i TV och radio. Men vi befinner oss tyvärr i den här situationen och jag vet inte riktigt vad man ska göra. Jag tycker att man kunde gå in som ägare i befintliga medieföretag. För var utövas makt idag? Jo, via medierna, i medierna, av medierna. Jag för en ständig diskussion med olika personer inom arbetarrörelsen om att vi faktisk själva måste gå in och utöva ägarskap. Därför att det också är en del av ägarspridningen.

Alltså: Den socialdemokratiska regeringen vågar inte sätta hårt mot hårt i kampen mot Bonniers. Arbetarrörelsen drar sig för att ens försöka skaffa sig egna stora medier som skulle kunnat bryta den borgerliga mediemakten, trots att entusiaster som Marita Ulvskog tappert försöker att sälja in idén.
Samtidigt växer sig de privata svenska mediekonglomeraten allt starkare genom att köpa upp varandra. Det är fritt fram att bryta mot avtal, för regeringen kan ändå inget göra.
Och utanför gränserna står transnationella konglomerat som News Corporation, Disney och Viacom och flåsar, redo att förvandla den svenska medieindustrin till en reklamkampanj för plastleksaker och kaffemuggar med Jurassic Park-motiv.
Har då EU något att sätta emot?


AKT 4: EU – DET SISTA SKRATTET

 

Europaparlamentet är EU:s riksdag. En gång vart femte år får vi som bor i EU:s medlemsländer rösta om vem som ska representera oss i parlamentet. Och ända sedan 1980-talet har det funnits krafter i parlamentet som velat göra något åt de stora medieföretagens dominans i Europa.
Därför började EU-kommissionen 1992 undersöka om man skulle kunna införa en gemensam lag i alla EU-länder för att hejda massmediekoncentrationen.
Så fort det blev känt att kommissionen intresserade sig för frågan startade de stora mediebolagen en intensiv lobbykampanj i syfte att störa eller helst stoppa utredningen.
Den starkaste lobbygruppen heter The European Publishers Council (EPC) och är en exklusiv klubb för särskilt invalda toppchefer från Europas stora medieföretag. Den bildades 1991 av mediemagnaten Rupert Murdoch och en av de prominenta medlemmarna är självklart Carl-Johan Bonnier från Sverige.
EPC motarbetar stenhårt alla försök att begränsa medieföretagens rättigheter i Europa. Taktiken är densamma som Anders Björck och hans vänner använder i Sverige: man tar i från knäna och försöker få varje förslag till lagändring att framstå som en attack mot den fria tanken, den fria företagsamheten och det öppna samhället. Argumenten är exakt desamma oavsett om frågan gäller lagar mot massmediekoncentration, lagar mot alkohol- och tobaksreklam eller lagar mot TV-reklam riktad till småbarn. EPC säger helt enkelt kraftfullt och upprört nej till allt.

När EU faktiskt införde regler mot tobaksreklam deklarerade EPC:s ordförande Sir Frank Rogers att ”reglerna [mot tobaksreklam] utgör ett farligt prejudikat för alla typer av reklam, och de reklamintäkter som garanterar mångfalden i den europeiska pressen”.
De intensiva lobbykampanjerna från organisationer som EPC gjorde att EU-kommissionens arbete med lagförslaget försenades redan från start. Det första utkastet läckte ut 1996 och visade sig vara förvånande konkret: inget bolag skulle få köpa upp andra medieföretag om det gav dem mer än tio procents kontroll över den totala mediekonsumtionen. Samtidigt skulle TV- och radiokanaler inte tillåtas nå fler än 30 procent av lyssnarna i varje land.
Medieindustrins kritik mot förslaget blev öronbedövande, och samtidigt bråkades det friskt också inom kommissionen. Man kunde inte enas och till sist kraschlandade hela projektet. Idag finns det ingenting som tyder på att arbetet med en lag mot massmediekoncentration kommer att starta igen. Medieföretagen har vunnit första ronden på walk over.
En tung orsak till att industrilobbyn varit så framgångsrik är att EU gärna ser att Europa utvecklar egna mediejättar som kan konkurrera med företag som Disney och Time Warner.

Enligt Jens Cavallin sitter EU helt enkelt på två stolar samtidigt.
– Man vill främja den europeiska industrins intressen mot framför allt USA på underhållningssidan, säger han. Och det har kommit att stå emot intresset av att upprätthålla någon slags innehållslig mångfald i politiskt hänseende på hemmaplan. Man tycker att det är viktigare att satsa på de stora företagen så att de kan bli konkurrenskraftiga.

EU är med andra ord inget att hålla i handen om till exempel tyska Bertelsmann kommer och vill köpa upp Bonniers.
Medan EU-kommissionens försök att reglera massmediekoncentrationen kapsejsat har tragikomiska saker hänt i Europaparlamentet. I förra valet lyckades den italienske mediemogulen Silvio Berlusconi och hans högerparti Forza Italia få hela 22 platser i parlamentet, vilket är lika mycket som alla svenska partier har tillsammans. Och Berlusconi har en mycket speciell relation till frågan om massmediekoncentration.
Hela hans politiska karriär i Italien bygger på att han äger tre rikstäckande TV-kanaler, två dagstidningar och mängder av veckotidningar. Det var genom att fullständigt ohämmat använda dessa medier som propagandaorgan för sig själv han lyckades bli premiärminister på rekordtid 1994. Hans politiska motståndare hade inte en chans, inte minst eftersom de var tvungna att betala sin värste konkurrent dyra pengar för att överhuvudtaget synas i hans TV-kanaler.
I Europaparlamentet finns ett särskilt kulturutskott som bland annat är ansvarigt för mediefrågor. Om EU-kommissionen mot förmodan skulle lyckas få ihop ett förslag till lag mot mediekoncentration måste den passera Europaparlamentets kulturutskott innan den kan klubbas igenom.
Det första Silvio Berlusconi gjorde med sitt nyvunna inflytande i parlamentet var att placera en av sina närmaste män, Giuseppe Gargani, som ordförande i kulturutskottet.
Det är alltså numera mediemagnaten Silvio Berlusconi som ska godkänna eventuella lagar mot massmediekoncentration i EU.


EPILOG

 

Finns det då inget hopp för mångfalden? Jo, kanske ändå.
De transnationella mediebolagen drömmer om att kunna sälja samma massproducerade underhållning och infotainment över hela jorden. På vissa områden har de redan lyckats. Den amerikanska filmindustrin dominerar idag filmutbudet i nästan alla länder, och den globala musikindustrin kontrolleras av ett minimalt antal bolag. Men på TV-sidan har det faktiskt inte gått lika bra. Det har helt enkelt visat sig att folk föredrar lokalt producerat material med en viss kvalitet, vilket public service är oändligt mycket bättre på att leverera än Disney.
De utländska, konglomeratägda kanaler som svenska folket kan se idag, till exempel CNN och MTV, har helt enkelt urdåliga tittarsiffror. CNN är med sina 0,3 procent tittare inte större än Säffle Tidning. MTV har bara 2,6 procent tittare och Sky News 1,7. Detta ska jämföras med Kanal 1, TV2 och den av public service-kanalerna kraftigt inspirerade TV4, som vardera ses av nästan 50 procent av befolkningen varje dag.
Om mediekonglomeraten ska kunna komma in i Sverige måste de alltså konkurrera ut de etablerade svenska TV-kanalerna. Risken är dock överhängande att de istället försöker minska konkurrensen genom att avskaffa public service. Public service attackeras mycket riktigt hårt på många håll i världen och har tappat mark. I Europa är till exempel en förkrossande majoritet av de europeiska public service-kanalerna redan till viss del reklamfinansierade. Hela begreppet public service håller därmed på att tappa sin mening.
I Sverige har politiska krafter på högerkanten propagerat för att en av SVT:s kanaler ska säljas ut eller annonsfinansieras. SVT har hittills stått emot, men nya kampanjer lär komma.

Enligt massmedieforskare som Robert McChesney är det här en livsfarlig utveckling om vi vill bevara demokratin.
– Det är ingen slump att starka politiska krafter helst ser att public service helt avskaffas, säger han. De konservativa förstår att om du har ett mediesystem som drivs av privata bolag och finansieras med reklam, så kommer det automatiskt att begränsa tankefriheten. Vi måste våga förklara vikten av public service i klasstermer. Förklara hur mediesystemet fungerar och förklara varför existensen av ett icke-vinstdrivande, icke-kommersiellt centrum i samhället är absolut avgörande för bevarandet av demokratin. Men det innebär att vi måste vara beredda att slåss. Och de flesta administratörer inom den offentliga sektorn hoppas hellre på bättre tider. Men jag tror inte det kommer några bättre tider om vi inte drar en gräns nu och börjar organisera oss. Det ögonblick vi inte längre har någon public service blir det omöjligt att ta tillbaka vad vi förlorat.
Robert W. McChesney menar att vänstern här har en stor uppgift framför sig.
– På kort sikt måste vi som står till vänster få fackföreningar och andra progressiva sponsorer att förstå det absolut avgörande i att alternativa medier sponsras. På längre sikt måste progressiva partier runt om i världen göra de här frågorna till en del av den politiska debatten. Det är omöjligt att låta bli, för mediekonglomeraten och den nyliberala politiken är så tätt ihopkopplad. Och på lång sikt måste vi driva fram politiska beslut som gör det möjligt för icke-kommersiella medier att varaktigt garantera demokratin.

Dan Josefsson

 

 


Denna text är publicerad i ETC 2000-02-10
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.)
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net