|
Fredag, 5 Mars 2004 10:00 |
|
”En härold från svunna tider”. Så presenterades Bengt Nerman när han häromveckan talade inför journalisteleverna på JMK i Stockholm. Och visst har det hänt en del sedan sist.
Nermans föreläsning blev berättelsen om den strid för journalisternas frihet som han själv inledde på 1960-talet och som han idag betraktar som naiv och till största delen förlorad. Inte för att det var något fel på idéerna. Utan därför att den vinstdrivna medieindustrin inte alls lät sig ”förändras inifrån” så lätt som Bengt Nerman och hans entusiastiska elever trodde.
1968 hade dåvarande utbildningsministern Olof Palme startat Sveriges första yrkesutbildning för journalister. Bengt Nerman, son till den berömde nazistbekämparen Ture Nerman, blev rektor för skolan. Han ville dock sikta högre än till den rena yrkesutbildning Palme velat ha.
Bengt Nerman såg hur medieindustrin låtsades bedriva objektiv nyhetsjournalistik (vilket han betraktar som en omöjlighet) men att den i själva verket var en starkt styrande kraft i samhället. Journalisterna berövades rätten att skildra världen på ett ärligt sätt.
”Om du som journalist tror att du kan skriva vad du vill, så är du antingen naiv eller också råkar du bara vilja precis det som industrin vill”, sa Bengt Nerman och föresatte sig att öppna journalistelevernas ögon.
Han skapade ett särskilt ämne, ”Massmedieretorik”, där eleverna fick undersöka mediebranschens villkor. Det blev snart uppenbart att journalistik skapar en verklighet, till stor del formad av faktorer som ägarförhållanden i branschen, annonsberoende och tanketraditioner som inte ifrågasatts sedan dagstidningarna kom till i början av 1800-talet. Nerman uppmanade sina elever att ta ansvar för den bild av världen som de producerade, och inte kapitulera för branschens krav.
Samtidigt drev skolans rektor Leif Furhoff en annan linje. Han var liberal och hänfördes av idén att journalisterna givits ett närmast formellt uppdrag i det demokratiska samhället. Han ville skapa en strikt professionell journalistkår, jämställd med läkare och jurister. Journalisten skulle passivt spegla samhället utan att själv påverka, något Bengt Nerman avfärdade som en komplett omöjlighet.
Leif Furhoff vann striden, Bengt Nerman lämnade så småningom skolan, och till sist ströks ämnet Massmedieretorik från schemat.
Idag, 30 år senare, är ifrågasättandet av strukturer således inte journalistkårens starka gren.
Det är inte helt säkert att dagens journalistelever som lyssnade på Bengt Nerman riktigt förstod vad han sa. Tron att en värderingsfri, professionell journalistik är möjlig har vuxit sig så stark att den blivit dogm i branschen. Att ifrågasätta den sanningen är för många journalister som att påstå att jorden är platt.
Men så tog Bengt Nerman upp Skandiaaffären.
Hur kommer det sig, undrande han, att den samlade journalistkåren beskriver bonusskandalen som en fråga om etik och moral, snarare än en fråga om politik och makt? Är det verkligen en strikt professionell, oberoende, objektiv yrkeskår som gör det valet? Eller är det ägarmakten i journalisternas egen bransch som tvingar fram en journalistik som väjer för de stora frågorna?
Plötsligt blev kritiken av journalisternas självbedrägeri vass som ett rakblad och efter föreläsningen meddelade en glädjestrålande elev att den 82-årige Bengt Nerman nu är hennes idol.
Dan Josefsson
Denna text är publicerad i LO-Tidningen 2004-03-05
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
)
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net
 |
Artikelarkiv 
Visa/dölj kommentarformulär