Konsten att förstöra ett land

den . Publicerad i Artiklar

Det här är en lång artikel om den nyliberala shockterapin som drabbade Ryssland under 1990-taket. Artikeln blev resultatet av ett besök i Ryssland som jag och den övrga ETC-redaktionen gjorde 1998. Artikeln citeras på ett par ställen i Naomi Kleins bok Chockdoktrinen" och detta fick mig att se till så att den blir upplagd på nätet.

(Med lite professionell hjälp från Sverige)

En artikel av Dan Josefsson
Research: Stefan Lindgren

Artikel finns även som pdf direkt ur ETC nr 5 1998, komplett med Lars Forsstedts fantastiska bilder.Texten finns även i engelsk översättning: The Art of Ruining a Country.

Det är en varm sensommardag i Moskva 1998. Utanför Rysslands parlament, duman, går en liten grupp demonstranter med plakat i händerna. En polis står vid sidan av och noterar noggrant plakatens texter i sitt anteckningsblock.
Han skriver: ”Jeltsin och Tjernomyrdin: Ryssland har tröttnat! Avgå!
och
Är det yankees som är herrar i det här landet?
och
Sluta experimentera med det ryska folket.
och
Sluta experimentera med det ryska folket.

Det är en bastant dam med huckle som håller i den sista skylten. Bilden av damen som vädjar om att slippa vara försökskanin förföljer mig under veckan i Ryssland.
Det kvinnan kallar ”experiment” kallas ibland för ”reformarbete” och ibland för ”the big bang” men oftast för ”chockterapi”. Det handlar om det största privatiseringsprojektet i världshistorien, och det var tänkt att förvandla hela Ryssland till en marknadsekonomi i stil med USA. Hela omvandlingen skulle ske på mellan två och tre år.
Därav namnet ”chockterapi”.

Experimentet inleddes 1991. Idag, sju år senare, visar statistiken att det blev betydligt mer chock än terapi. Faktum är att terapin nästan slagit ihjäl patienten.
Låt oss titta på några siffor.

Mellan 1991 och 1997 sjönk den ryska bruttonationalprodukten, alltså värdet på allt det Ryssland producerar i form av varor och tjänster, med 83 procent.
Jordbruksproduktionen sjönk med 63 procent. Investeringarna sjönk med 92 procent.
70 000 fabriker stängdes. Det gör att Ryssland producerar 88 procent färre traktorer, 76 procent färre tvättmaskiner, 77 procent mindre bomullstyg, 78 procent färre TV-apparater, listan kan göras nästan hur lång som helst.
I ett land som som inte hade någon arbetslöshet blev 13 miljoner människor arbetslösa. De som har kvar jobbet har fått halverad lön. Den genomsnittliga livslängden för män har sjunkit med sex år. Sex år!

En sådan förändring sker normalt bara när länder drabbas av stora krig, epidemier eller svältkatastrofer. Inget av detta har drabbat Ryssland. Ändå sjönk medellivslängden på bara några år till samma nivå som i Indien, Egypten och Bolivia.
Experimentet damen med plakatet vill ha slut på håller bokstavligen på att döda hennes landsmän.
Inte undra på att hon demonstrerar.

Ville ryska folket utsättas för denna chockterapi? Enligt den gängse bilden av vad som hänt i Ryssland under 90-talet är svaret underligt nog ”ja”. Den bilden ser ut ungefär så här: när Michail Gorbatjov kom till makten 1985 insåg han att Sovjetunionens ekonomi höll på att falla sönder. Han startade då ett reformarbete som kom att kallas Perestrojkan. Med hjälp av reformer ville han förvandla det odemokratiska Sovjetunionen till en socialistisk demokrati.
Kommunistpartiets monopol på tidningsutgivning skulle slopas och yttrandefrihet införas. Sovjetunionen skulle bli ett demokratiskt land.

Samtidigt skulle ekonomin reformeras från den centralstyrda kommunismen till reformerad socialism.
Oppositionen mot Gorbatjov leddes av Boris Jeltsin. Han ville till skillnad från Gorbatjov inte alls ha en demokratiserad socialism. Han ville övergå till kapitalism.
Enligt den gängse bilden var Sovjetsamhällets gamla elit, kommunistpartiets toppskikt och de många toppbyråkraterna, motståndare till Jeltsins planer på att införa kapitalism. De var ju rädda att bli av med alla sina privilegier.
Jeltsins stora framgångar skulle istället bygga på stödet från den ryska befolkningen, som var dödstrött på Sovjetunionen och därför krävde långt mer djupgående reformer än den demokratiska socialism Gorbatjov arbetade för.
Alltså: folket krävde kapitalism. Eliten tvingades motvilligt ge med sig.
Men var det verkligen så det gick till?

Den ryska sociologen Tatiana Zaslavskaja har visat att denna populära historiebeskrivning är falsk.
Enligt henne var den ytterst inflytelserika eliten möjligen emot förändringar under ett par år efter 1985. Men när man väl insett att en privatisering främst skulle gynna de som redan befann sig i samhällets topp ändrade man snabbt uppfattning. Enligt Zaslavskaja hade Jeltsin aldrig kunnat komma till makten utan stöd från den gamla partitoppen, en teori som stöds av det faktum att det mycket riktigt blev Sovjetunionens gamla elit som tog över landets tillgångar efter privatiseringen.

VÄRLDSELITENS KLUBB
En sen kväll i Moskva träffar jag sociologen Boris Kagarlitskij, forskare vid institutet för jämförande studier vid ryska vetenskapsakademin och tung regimkritiker. Hans kritik mot chockterapin ges särskild tyngd av det faktum att han 1982 greps av KGB för att ha samarbetat med en socialistisk grupp som kritiserade den dåvarande Sovjetregimen.
I ett av hotell Rossijas små caféer berättar Boris Kagarlitskij hur den ryska eliten fullständigt håller på att förstöra hans land.
– Du måste förstå att elitens nyckelmålsättning var att bli jämlik medlem av världseliten, säger han. Och det till vilket pris som helst. Om de måste förstöra sitt eget land för att bli accepterad i den klubben – då förstör de ditt land.

Boris berättar att Sovjetstatens elitskikt var oerhört priviliegierat jämfört med resten av befolkningen. Men jämfört med toppolitiker och industriledare i väst levde de ändå ett fattigt liv. Inte ens medlemmarna av politibyrån gick klädda i något annat än rysktillverkade kläder och skor och när de reste på semester var de hänvisade till partiets semesterhem vid Svarta havet. Det slog Sovjetmedborgarens enkla datcha med hästlängder, men knappast världselitens exklusiva semesterorter i Monaco eller den karibiska övärlden. Dit var dörren stängd för världens största nations toppskikt.
Men när Gorbatjov började reformera det sovjetiska samhället vädrade de yngre medlemmarna av eliten morgonluft.
– Ett intressant fenomen, säger Boris, är att de som blev nyliberalismens främsta företrädare och funktionärer i Ryssland ofta är barn till Sovjetstatens toppbyråkrater. Det är andra generationen. Via sina fäder har de bra kontakt i partihierarkin, de är ofta utbildade i väst och de vill väldigt gärna bli accepterade i världseliten.

Jeltsin valdes till president 1991 och strax efter det blev Ryssland självständigt. De ryska ekonomerna omkring honom var vid den här tiden extremt marknadsliberala. En undersökning visade att de till och med trodde mer på marknadens förmåga att på egen hand lösa ett lands ekonomiska problem än deras kollegor i väst gjorde.
Till ekonomiminister utsåg Jeltsin den då 36-årige ekonomen Jegor Gajdar. Jegors farfar hade varit krigshjälte i röda armén och hans far utrikeskorrespondent för Pravda. Som liten bodde därför Jegor Gajdar på Kuba och i Jugoslavien tillsammans med sin far. Under Gorbatjovperioden arbetade Jegor Gajdar som redaktör för ekonomisidorna i tidningen Kommunist och som kolumnist i Pravda.
Jegor Gajdar var kort sagt ett typexempel på hur andra, eller till och med tredje, genarationens sovjetiska elit gick från kommunism till extrem marknadsliberalism under loppet av bara några år.

Som ekonomisk rådgivare till Jeltsins regering anlitades professor Jeffrey Sachs från universitetet i Harward, USA. Jeffrey Sachs hade i mitten av 80-talet konstruerat en ekonomisk politik åt Bolivias regering, och 1989 använt samma politik i Polen då han anlitats som rådgivare åt den polska regeringen.
Tekniken fick namnet ”chockterapi”. Efter att Polen behandlats med chockterapi spreds uppfattningen bland ekonomer att det var den bästa metoden att förvandla ett socialistiskt land till marknadsekonomi.
Med i Jeffrey Sachs team av ekonomer fanns den svenske ekonomen Anders Åslund. Åslund hade fram till 1984 arbetat på svenska ambassaden i Moskva och då blivit personlig vän med många av dem som senare skulle driva igenom chockterapin i Ryssland. Både Gajdar och Jeltsin var förtjusta i chockterapin och de utländska rådgivarna fick till uppgift att planera en dunderkur för Ryssland. Det skulle bli ett av de hårdaste experimenten i neoliberal politik som någonsin genomförts.

”Chockterapi” byggde på synsättet att samhället i sitt ”naturliga” skick fungerar som en marknadsekonomi. Bara genom att på ett ”onaturligt” sätt reglera och begränsa den fria marknaden kunde ett icke-marknadsekonomiskt system skapas – vilket hade skett i gamla Sovjetunionen. Det enda som krävdes för att återställa den naturliga ordningen var egentligen att ta bort de hämmande regleringarna. Sedan skulle samhällets naturliga jämvikt återställa sig själv.
Drivkraften var egennyttan – varje enskild individs vilja att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Eller som Anders Åslund uttryckte det i DN i maj 1992:

Kapitalismens undergörande incitament, eller frestelser, övervinner det mesta.” (Dagens Nyheter 1992-05-30)

Receptet som skulle släppa lös ”kapitalismens undergörande incitament” var enkel: statliga företag skulle privatiseras, de tidigare reglerade priserna skulle släppas fria och valutahandeln skulle avregleras.

Chockterapins förespråkare förnekade inte att processen skulle bli smärtsam för Rysslands folk. Under Sovjettiden hade staten subventionerat alla varor vilket innebar att det mesta var väldigt billigt. Man betalade nästan inga hyror alls och prishöjningar var ett okänt begrepp för ryssarna. Chockterapeuterna varnade för att priserna skulle höjas så fort prisregleringarna avskaffades, men bara under en övergångsperiod. Snart skulle lusten att tjäna pengar driva de privata företagen att producera mer av just de varor som var mest eftertraktade, och därmed skulle priserna sjunka och stabiliseras. Sedan skulle Ryssland bli ett bättre land att leva i. Allt efter sunda, marknadsekonomiska affärsprinciper.

Startskottet för den blixtsnabba omvälvningen av Ryssland annonserades till vintern 1992. Jeltsin gick till och med under hösten ut och avslöjade exakt vilket datum den fria prissättningen skulle införas. Detta visade sig vara ett rejält klavertramp eftersom Rysslands affärsmän omedelbart slutade att sälja några varor i väntan på avregleringen som skulle göra det möjligt att ta mer betalt.
Hösten -91 hade tillgången på varor inte varit sämre än vanligt i Moskvas affärer, men efter Jeltsins avslöjande gapade hyllorna plötsligt tomma. Denna trista inledningen på chockterapin skulle visa sig vara starkt symbolisk.

PRISEXPLOSION
Priserna släpptes fria den 2 januari 1992. Prisökningarna blev fruktansvärda.
Moskva hade ett par år tidigare fått en McDonalds som blivit mycket populär. Redan några veckor efter avregleringen gapade restaurangen tom sedan priset på en hamburgare stigit från från 38 rubel till 100. Detta samtidigt som en normallön låg kvar på 500–800 rubel i månaden.
Faktum var att moskvaborna i princip helt slutade äta kött eftersom kilopriset blivit absurt högt.
Och det var bara början.
1995, fyra år efter avregleringen, hade varorna i butikerna blivit 3 668 gånger dyrare än de var 1990.
En resa med tunnelbana som tidigare kostat fem kopek kostade plötsligt 400 rubel, det vill säga 8 000 gånger mer.
Ett kilo kött som kostade två rubel kostade plötsligt över 3 000.
Och så vidare.
För att kompensera för inflationen höjdes arbetarnas löner, men inte tillräckligt mycket. 1995 hade ryssarnas reallöner halverats.

Ryska folket, som överhuvudtaget inte upplevt några prisökningar på 30 år, hade inte längre råd att köpa mat.
Inget av detta tycktes bekomma de svenska och amerikanska ekonomer som planerat alltihop. I januari 1993, då den skenande inflationen som bäst höll på att strypa det ryska folket formulerade sig Anders Åslund så här i en intervju i DN:

Jag andas ut när jag kommer till Östeuropa – Prag, Warszawa eller Budapest men även Moskva – och undflyr Västeuropas småsinthet. Vid varje besök gläds jag åt de stora perspektiven och hur kapitalismen firar nya triumfer.” (Dagens Nyheter 1993-01-22)

Svälten bland de fattigaste kommenterade han någon månad senare så här:

Problemet är pensionärerna. Men det är ett socialt problem, inte ett politiskt – för pensionärer gör inte revolution.” (Expressen 930217).

Samtidigt startade andra steget i chockterapin – den blixtsnabba privatiseringen av de statliga företagen. Nästan ingen hann egentligen förstå vad som hände. Journalisten Julia Kalinina, som jobbar på en av Moskvas största tidningar, berättar hur det gick till när tidningsföretaget privatiserades. Hela ägandet samlades helt enkelt i en enda aktie, och den tog chefredaktören hand om. Några protester från journalisterna på tidningen hördes inte.
– Det var ju ingen av oss som riktigt förstod vad en aktie var för någonting, förklarar Julia.
Historien är intressant. Om inte journalisterna på Moskvas största tidning begrep vad privatiseringen gick ut på – hur skulle någon annan rysk medborgare kunna förstå?

PRIVATISERINGSKUPONGERNA
Glappet mellan elitens kunskaper om vad privatiseringen innebar och befolkningens okunskap blev uppenbart när staten började dela ut så kallade vouchers, eller privatiseringskuponger.
Privatiseringskupongerna var en idé som skulle lösa ett av chockterapeuternas största problem: hur bär man sig åt för att i ett slag privatisera tusentals statligt ägda företag?
I västvärlden är vi vana vid att en liten ägarklass äger större delen av våra länders tillgångar. I Sverige äger till exempel familjen Wallenberg hälften av hela det svenska näringslivet. Detta är ett antingen accepterat eller helt okänt faktum för svenskarna. Men vad skulle hända om någon föreslog att vi skulle privatisera SJ och Telia genom att helt enkelt skänka bort dessa företag till Peter Wallenberg? Något sådant skulle knappast passera utan diskussion, eftersom orättvisan då skulle bli alldeles för tydlig.
Men vad chockterapeuterna planerade att göra i Ryssland var just att skapa några nya Wallenbergfamiljer genom att slumpa bort statens tillgångar.
I Dagens Nyheter frågade en häpen reporter Anders Åslund om Ryssland verkligen skulle ge bort de statliga företagen. Anders Åslund svarade: ”Ja. Detta är för att snabbt få en ägarklass.” (Dagens Nyheter 1992-02-16).

En ägarklass skulle alltså skapas. Men lika lite som svenskarna är beredda att skänka sina tillgångar till Wallenberg var det troligt att ryssarna ville se sitt land skänkas bort till en godtyckligt vald roffare.
I sin bok ”Därför behöver Östeuropa chockterapi” från 1992 formulerade Anders Åslund lösningen på problemet. Man skulle göra privatiseringen ”politiskt acceptabel” genom att dela ut små aktieposter till massor av ryssar. Ingen skulle då behöva uppleva det som att någon rysk version av Peter Wallenberg roffade åt sig av den gemensamma egendomen.
Och så blev det. Alla ryssar tilldelades en voucher värd ungefär en månadslön i rubel. Denna kupong skulle användas till att köpa aktier i företag.

Boris Kagarlitskij berättar hur han och hans fru vägrade ta emot sin voucher.
– Vi tyckte det skulle kännas som att delta i rånet, säger han, men 80 procent av befolkningen tackade ja.

Någon spridning av ägandet blev det dock inte. Tvärtom.
Boris berättar att varje voucher var värd ungefär en månadslön då privatiseringsprojektet sattes igång. Men när folk några månader senare väl hunnit kvittera sina kuponger hade den galoperande inflationen ätit upp nästan hela värdet. En voucher var bara värd en flaska vodka.
Som en händelse dök det just då upp affärsmän som faktiskt var villiga att byta till sig folks synbarligen värdelösa vouchers mot just vodkaflaskor. Det allmänheten inte visste var att en voucher inte tappat något i värde om den användes till företagsköp. Företagens värde hade nämligen inte justerats med inflationen.
– De allra flesta bytte sina vouchers mot vodka, berättar Boris Kagarlitskij.

På så sätt kunde den som hade kontakter samla på sig ett par tusen vouchers och därmed köpa ett helt företag för 2 000 flaskor vodka. De som köpte var samma elit som som suttit i toppen under Sovjettiden, och som hjälpt Jeltsin att driva igenom chockterapin.

GRATIS FÖRETAG
Den som hade riktigt goda kontakter behövde dock inte ens betala med vodka. Så här kunde ett gratisövertagande gå till:
Direktören för ett statligt företag startade en privat firma helt utan verksamhet. Det statliga företaget lånade sedan ut 50 000 dollar till det lilla nystartade privata företaget. På så sätt beviljade direktören i praktiken sig själv ett lån av statens pengar.
Det statliga företaget blev inför den planerade privatiseringen värderat i rubel. Den enorma inflationen gjorde dock att värdet räknat i dollar blev allt mindre. När det statliga företaget bara var värt exakt 50 000 dollar slog direktören till och lät det lilla företaget köpa upp hela det statliga företaget för de pengar han tidigare lånat.
Slutligen slogs de båda företagen ihop, och skulden på 50 000 behövde därmed aldrig betalas tillbaka. Direktören hade blivit laglig ägare till ett före detta statligt företag utan att det kostade honom en kopek.
På det här sättet tog den ryska eliten över allt från bilfabriker till oljekällor. Miljonärer skapades över en natt.

En ny ägarklass hade nu skapats, om än på ett fruktansvärt orättvist sätt. Enligt chockterapeuternas planer skulle de nya ägarna nu automatiskt driva sina industrier på ett för Ryssland nytt och effektivt sätt. Statliga företag som tidigare procucerat saker som ingen ville ha skulle gå omkull eller lägga om sin produktion. Och drivkraften bakom alltihop skulle alltså vara det Åslund nästan poetiskt kallat ”kapitalismens undergörande incitament”.
Men det blev inte riktigt som Anders Åslund tänkt sig. De nya ägarna började inte alls producera sådant som folk ville ha. De började istället plundra sina företag.

Enligt Boris Kagarlitskij hade de egentligen inget val.
– Tänk dig in i deras situation, säger han. Där sitter du med ditt företag, och du funderar på vad du ska göra med det. Något kapital har du inte. Du har inga pengar att investera i företaget. Du har inga pengar till att ersätta gammal utrustning. Du har inga pengar att investera i forskning och utveckling. Om du vid ett enda tillfälle har otur och inte får betalt för en leverans så har du inga reservpengar att betala dina arbetare med.
– Det innebär att det enda de här företagens nyblivna ägare kunde göra var att exploatera företaget som en resurs i sig själv. Om man till exempel privatiserat en aluminiumgruva så tömde ägaren den på så mycket aluminium som möjligt utan att investera några pengar. Han körde maskinerna tills de föll sönder och kastade sedan bort alltihop som skräp.
Genom att plundra företag hamnade stora företag i händerna på en liten, stormrik överklass. För dem blev det närmast en hobby att spendera pengar.

En kväll besöker jag Restaurang Prag, en lyxig restaurang mitt i Moskva där säkert en betydande del av de plundrade företagen omsatts i mat och dryck. En middag kostar här lika mycket som en rysk låginkomsttagare tjänar på ett halvår. I menyn står priset angivet i dollar. Intressantast är dock entrén, som är lika välbevakad som en israelisk flygplats. För att komma in måste både man själv och eventuellt handbagage passera metalldetektorer.
Processen övervakas av ett uppbåd biffiga säkerhetsvakter med sladdar i öronen. Kontrollen behövs, för attentat riktade mot de nya rika är inte ovanliga. Ofta handlar det om interna uppgörelser i den nya överklassen.

MISSLYCKANDET
I takt med att fler och fler groteskt rika ryssar dök upp på shoppingrundor i Europas huvudstäder samtidigt som den ryska industrin rostade sönder, blev det allt mer uppenbart att chockterapin inte fungerat.
– Det man plötsligt upptäckte, säger Boris Kagarlitskij, var att Rysslands nya elit var extremt rika som individer, men när det gällde kapital var de allihop fattiga. Om du har, säg fem miljoner dollar i fickan så är det jättebra för dig, men för en industri så är det absolut ingenting. Det du kan göra är att spekulera i fastigheter. Där är fem miljoner dollar ok. Eller också gick pengarna till att köpa lyxprodukter som Merzedes Benz och liknande. Mycket pengar gick också direkt till konton i utländska banker.
Enligt Boris Kagarlitskij var det ett ödesdigert misstaget att tro att västvärldens ekonomer var experter på att skapa en marknadsekonomi bara för att de var experter på att driva en. Varken Anders Åslund eller Jeffrey Sachs har ju varit med och byggt upp den västerländska kapitalismen.
– Åslund och de andra läste aldrig Max Weber, säger Boris Kagarlitskij. Max Weber visar på ett extremt klart och tydligt sätt att en ägarklass skapas av sin historia, sin kultur, sin interna utveckling, men inte av det faktum att den äger egendom. Privat egendom existerade långt innan kapitalismen utan att utvecklas till kapitalism. Så det faktum att det finns ett privat ägande betyder väldigt lite. Det betyder att det finns privata ägare, men inte nödvändigtvis en klass av entrepenörer.

Resultatet av plundringarna syns i statistiken. Mellan 1991 och 1997 föll Rysslands BNP med 83 procent.
Chockterapin stängde helt enkelt av den enorma ryska industrin.
Västerländska media, som matats fulla med visioner om den fantastiska framtid Ryssland gick till mötes, var överlag mycket försiktig med att rapportera om de fruktansvärda konsekvenserna av chockterapin.
Ett undantag var Rapports Peter Löfgren som berättade om hur matköerna ringlade sig längs med Moskvas gator.
Att denna baksida av chockterapin förmedlades till svenska folket retade Anders Åslund så till den grad att han i en artikel på Dagens Nyheters debattsida skrev:

”De få längre köer som finns kvar i Ryssland beror på att priserna på ett fåtal varor ännu någon tid är reglerade (även om det är svårt att tro det om man ser Peter Löfgrens militanta socialistiska rapportering i TV 2). (Dagens Nyheter 1992-05-30)”

En journalist som på plats i Moskva riktar kameran mot fattiga människor blev alltså plötsligt en ”militant socialist”. Det var varken första eller sista gången Anders Åslund avfärdade kritiker som kommunister och militanta socialister.
De flesta journalister behövda dock inte riskera att dra på sig Anders Åslunds vrede från DN:s debattsida. Den typiska attityden till ryssarnas lidande var att chockterapin var rätta medicinen, men att den inte givit effekt ”ännu”. Ett typexempel:

Mycket tyder på att Gajdar gör ett strålande jobb, men mannen på gatan känner ännu inte de positiva effekterna av den ’chockterapi’ som inletts.”(DN 1992-04-19)

Också bankerna hjälpte till att sprida bilden av ett snabbt framväxande, marknadsekonomiskt Ryssland. Så sent som i december -97 gjorde företaget Banco Fonder reklam för sin nya Rysslandsfond. I prospektet kunde hugade spekulanter läsa om Rysslands fantastiska utveckling:

På häpnadsväckande kort tid har Ryssland ändrat skepnad och blivit en demokrati på väg mot marknadsekonomi av mer västerländsk modell.

Och:

Med en befolkning på 150 miljoner människor som sakta men säkert upplever en förbättrad köpkraft finns det goda skäl att förvänta sig en fortsatt tillväxt och utveckling.

Det är svårt att förstå hur dessa ord kan beskriva ett land vars kapitalinvesteringar minskat med 80 procent och där inkomsterna för 75 procent av befolkningen rasat till existensminimum eller mindre.

BYTESHANDELN TILLBAKA
För de ryska statsfinanserna blev chockterapin en katastrof av aldrig tidigare skådade mått.
En enorm nation som för bara några år sedan hade en någorlunda fungerande industri har tvingats återgå till byteshandel. Den galopperande inflationen har gjort att det helt enkelt inte finns tillräckligt mycket pengar i omlopp. Till och med löner betalas ut i form av varor. En arbetare kan alltså efter arbetsdagens slut tvingas ställa sig vid vägkanten och försöka sälja samma varor som han under dagen tillverkat. Någon annan lön får han inte.
Det finns bara en enda institution som idag har pengar i Ryssland och det är de privata bankerna, som ofta ägs av det extremt lilla elitskikt som blivit miljonärer på chockterapin.
Från dessa banker har ryska staten tvingats låna pengar för att kunna betala sina egna räkningar.
Bankerna har passat på att ta ockerräntor.

Chefen för den ryska revisionskammaren heter Venjamin Sokolov och om man vill träffa honom måste man åka en misstänkt skramlig hiss tio våningar upp i ett av Moskvas enorma kontorskomplex.
Sokolov ber om ursäkt för sitt nästan helt tomma kontor, revisionskammaren ska flytta och han är den siste som ännu inte kommit iväg till de nya lokalerna. Den femtioårige kostymklädde mannen som sitter på andra sidan skrivbordet ser nästan försynt ut. Men när han börjar berätta om vad västs ekonomiska rådgivare och den gamla ryska eliten tillsammans gjort med Ryssland anar man orsaken till att Venjamin Sokolov numera är en hatad man bland dem som propagerat för chockterapi.
– Eftersom ekonomin fungerar genom byteshandel, utan pengar, så kan man inte ta ut några skatter, säger Venjamin Sokolov. Och effekten blir att budgeten hela tiden krymper. Eftersom bankerna har pengar, och det inte finns några pengar i statsbudgeten, så ger vi ut obligationer som löper på mellan tre månader och ett halvår till 100 procent ränta.

Siffran är ofattbar. Ryska staten måste alltså betala 100 procent i ränta för ett lån på tre månader.
Det innebär att ryska statens lån är ungefär tre gånger dyrare än de lån som företag som Finax försöker lura på fattiga privatpersoner i Sverige.
Och ryska staten lånar inte till en ny tvättmaskin. Man lånar till att betala en hel stats räkningar, till att betala ränta på utlandslån och till att betala lön till de statligt anställda.
Man lånar för att staten över huvud taget ska fortsätta att vara en stat.

Under Sokolovs ledning har revisionskammaren avslöjat att statstjänstemännen uppfunnit ett sätt att själva tjäna pengar på statens enorma upplåningsbehov. Man tar helt enkelt ut provision av de banker som får förmånen att låna ut pengar till staten.
– Säg att en försvarsindustri kommer med sin produkt till staten och ska ha betalt, säger Sokolov. Tjänstemannen meddelar att staten inte har några pengar att betala med, men att industrin kan gå till en viss bank och ta en kredit som staten borgar för. Banken tar upp till 200 procent i ränta. Efter ett halvår har staten lånat upp pengar att betala försvarsindustrin med. Men då går minst hälften av pengarna till banken som i sin tur betalar statstjänstemannen som fixade lånet.
Enligt Sokolov går den här typen av korruption långt upp i den politiska hierarkin
– För sådana här affärer har en tidigare finansminister arresterats, säger han, och med de fakta vi har skulle man kunna arrestera alla ledarna i finansministeriet.

ALLT GICK TILL RÄNTAN
Naturligtvis kan inget land i längden betala räntor på 100 till 200 procent.
Till slut biter hela lånekarusellen sig själv i svansen.
– Ju fler obligationer du ger ut desto större skuld har du, säger Sokolov. Och i ett visst läge vänder det så att du inte längre får in pengar från bankerna utan istället betalar ut netto till bankerna.
I det läget hamnade Ryssland.
Alla pengar staten över huvud taget fick in gick direkt till att betala de privata bankernas skyhöga räntor.

För att rädda rubeln undan en fullständig kollaps ryckte nu Internationella valutafonden, IMF, in med nödlån.
I augusti 1993 fick Ryssland låna 1,1 miljarder dollar.
I juli 1993 lånade man 2,9 miljarder dollar.
I april 1995 lånade man 6,8 miljarder dollar.
I juli 1998 beviljade man ytterligare 14,1 miljarder som ännu inte betalats ut.
Sammanlagt har IMF hittills betalat ut 18 miljarder dollar till Ryssland.
Men lånen är inte gratis. IMF kräver en motprestation.
Ryssland måste lova att slaviskt fullfölja precis den chockterapi som skapat Rysslands desperata läge.
Privatiseringarna och avregleringarna måste fortsätta.
Annars blir det inga pengar.

Man skulle ju kunna tycka att IMF:s ledning är galna som beviljar miljard efter miljard i lån till en ekonomi som uppenbarligen inte fungerar.
Men så är det naturligtvis inte. IMF har mycket goda skäl att göra allt för att hindra Ryssland från att antingen gå i konkurs eller också kasta chockterapin på sophögen.
Det finns nämligen mängder av utländska banker och investmentbolag som också har ekonomiska intressen i Ryssland.
Sammanlagt rör det sig om över 200 miljarder dollar som i form av lån och investeringar satsats i landet.
Om Ryssland går i konkurs eller överger ”reformpolitiken” kan dessa 200 miljarder gå förlorade.
Då skulle flera österrikiska banker med stora intressen i Ryssland gå i konkurs.
Samma sak gäller stora banker i Schweiz, Tyskland och Holland. I USA skulle Chase Manhattan, Citicorp och en rad andra banker gå omkull.
Och så vidare.

RÄDDA BANKERNA I VÄST
Pengarna IMF lånar ut är skattepengar. Sverige och ytterligare nästan 200 länder är med och betalar till fonden.
Det IMF i praktiken gör är alltså att med skattepengar försöka rädda ett antal mycket rika västerländska företag undan konkurs.
Att det verkligen är så sägs allt oftare rent ut.
Den 10 september 1998 hölls en viktig hearing i ett amerikanskt kongressutskott. Det man diskuterade var krisen i Ryssland och IMF:s roll som räddare i nöden.
En av de talare som bjudits in för att lägga fram sin syn på saken var finansmannen Jim Rogers, som grundat investmentbolaget Roger Holdings. Hans budskap var glasklart:
IMF:s aktiviteter förkläds i vackra ord om att hjälpa de fattiga och höja levnadsstandarden i tredje världen. Låt er inte luras. Hjälplånen handlar i själva verket om att skydda Chase Manhattan, J.P. Morgan och Fidelity Investments. Om Chase hade gått direkt till kongressen och bett skattebetalarna att täcka upp för ett dåligt lån han givit till Korea är det inte svårt att förstå vilket svar han skulle få. Men i IMF:s förklädnad kan han få precis denna hjälp på en regelmässig basis utan så mycket som ett knyst av kritik.

De enorma lånen har dock inte hjälpt den ryska ekonomin ett dugg. För samtidigt som 200 miljarder dollar hällts in i landet har enligt inrikesministeriets beräkningar 350 miljarder dollar exporterats illegalt från landet.
Slutdestinationen har varit elitens bankkonton i Schweiz eller också har pengarna använts till fastighetsspekulation i väst. Idag är ryssarna de största fastighetsägarna i hela London.
Samtidigt väntar en fruktansvärd vinter för de nästan 150 miljoner ryssar som inte tjänade något på chockterapin.

Efter 1994 slutade Anders Åslund som rådgivare åt Jeltsin och flyttade till USA. Sedan dess har han varit den som mest hårdnackat försvarat varje del i den storslagna chockterapin oavsett läget i Ryssland. Redan 1995 skrev han en bok med det förbluffande namnet ”Så blev Ryssland en marknadsekonomi”. Han var så säker på att han lyckats att han tog ut segern i förskott.
Allt eftersom åren gick blev det allt färre kvar som förbehållslöst hyllade Anders Åslunds chockterapi.
Jeffrey Sachs, ekonomen som ledde teamet där Åslund ingick, har börjat sväva på målet. Numera föreslår han ökade regleringar för att dämpa spekulationen i världen och har vid flera tillfällen sagt att inflation är mycket bättre än depression. I en debattartikel från januari 1998 avfärdade Anders Åslund dessa synpunkter från Jeffrey Sachs – professor på Harward och chockterapins skapare – som ”vänsterkritik”.
Till vänsterkritikerna räknade han i samma artikel även Världsbankens chefekonom Joseph Stiglitz, MIT-professorn Alice Amsden och finansmannen George Soros.

ÅSLUND ERKÄNNER
Först i september 1998 erkände Anders Åslund för första gången i svenska medier att Ryssland inte är på väg mot någon lysande framtid. I en intervju säger han att Ryssland är på väg mot ”den största enskilda statskonkursen som världen sett”.
Att han själv eller någon av de övriga chockterapeuterna som styrde Ryssland mot bråddjupet skulle ha något ansvar för det som skett vill han dock inte kännas vid.
När Svenska Dagbladets reporter frågar honom varför det ”gått åt helvete i Ryssland” svarar han i stället så här:

Korruption, korruption och korruption. (...) i den stora statsapparaten under Tjernomyrdin (den förre premiärministern), hos de lokala guvernörerna, i parlamentet och bland affärsmännen. Alla fyra grupperna saknar självbevarelsedrift. De ser bara till sitt eget intresse. Ingen i Ryssland är stark nog att se till samhällets intresse.

Vi tar det där sista en gång till:

De ser bara till sitt eget intresse. Ingen i Ryssland är stark nog att se till samhällets intresse.

Det är ett avslöjande svar. Men det också djupt sorgligt.
Framför oss ser vi en av neoliberalismens allra mest övertygade vapendragare.
Hans makroekonomiska teorier har aldrig tidigare i världshistorien testats på verkliga människor.
Men nu skulle det ske. I Ryssland fick Anders Åslund förverkliga det samhälle som enligt den neoliberala kurslitteraturen skulle vara det perfekta.
Ett samhälle där egennyttan ”övervinner det mesta”.
Ett samhälle där svältande pensionärer inte är ett ”politiskt problem”.
Ett samhälle där en ny ”ägarklass” uppmanas att ta för sig av det som tidigare ägdes gemensamt.
Alltihop fick han genomföra och när det sedan går åt helvete sitter han och gnäller över att ingen ”ser till samhällets intresse”.
Så grund var den nyliberala analysen.
Utanför Vita huset i Moskva har 300 gruvarbetare bosatt sig i hembyggda plasttält.
De lovar att stanna tills politikerna överger den politik som håller på att döda deras landsmän.
Några pengar har de inte. Men ändå sitter de kvar.
Varje dag kommer en liten grupp mycket fattiga pensionärer och ger de protesterande gruvarbetarna mat.

Dan Josefsson


Denna text är publicerad i ETC nr 5/1998. © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net