Den stora myten om journalisten

den . Publicerad i Artiklar

Mediernas roll i samhället bygger på en gigantisk bluff. Det hävdar forskaren och författaren Bengt Nerman, som i 30 år bedrivit massmediekritisk forskning. Bengt Nermans senaste bok heter Den offentliga lögnen och är en lågmäld, men ändå våldsam, uppgörelse med medieindustrins självbedrägerier: "Objektivitet" finns inte i medierna. Massmedier förmedlar inte sanningar, utan är dramafabriker. "Nyheter" är i verkligheten ett slags teaterföreställningar. Och massmediernas ideologi är livsfarlig.

Reportaget publicerades ursprungligen i ETC nr 1-2/1998.

Mediernas roll i samhället bygger på en gigantisk bluff. Det hävdar forskaren och författaren Bengt Nerman, som i 30 år bedrivit massmediekritisk forskning. Bengt Nermans senaste bok heter Den offentliga lögnen och är en lågmäld, men ändå våldsam, uppgörelse med medieindustrins självbedrägerier: "Objektivitet" finns inte i medierna. Massmedier förmedlar inte sanningar, utan är dramafabriker. "Nyheter" är i verkligheten ett slags teaterföreställningar. Och massmediernas ideologi är livsfarlig.

Reportaget publicerades ursprungligen i ETC nr 1-2/1998.

Det är en gråmulen eftermiddag i december 1997. Efter en bussresa som fört över två färjor har jag nått fram till den lilla ö norr om Stockholm där Bengt Nerman bor. I väskan har jag med orsaken till att jag kommit hit; hans bok "Den offentliga lögnen".
Den är intressant av två skäl.
Dels därför att den trots sin lågmälda och eftertänksamma ton utgör en av de våldsammaste uppgörelserna med massmedia och journalistkåren som skrivits på svenska. Dels därför att mycket få känner till dess existens. Så gott som samtliga tidningar har valt att inte nämna boken på sina kultursidor.
Ett av de påståenden som Nerman gör i boken, och som tidningarna genom sin tystnad effektivt har hindrat många potentiellt intresserade människor från att fundera över, lyder så här:
"Vad vi kan konstatera är att vi, under de senaste två decennierna, har fått en instans i samhället - media - som utan demokratiskt mandat och utan demokratisk insyn fungerar som både polis, åklagare, domare och statskyrka. Och som i basen inte har ett samhälls- utan ett lönsamhetsuppdrag."
Den meningen har jag strukit under med ett tjockt streck.
Bengt Nermans analyser av massmedia bygger på 30 års forskning. Han vet därför mer om hur media fungerar än kanske någon annan forskare i Sverige.
Men det som gör honom till en alldeles extra initierad källa för oss som vill förstå vad massmedia sysslar med är att han under det så kallade revoltåret 1968 tog jobb som universitetslärare vid den då nystartade journalisthögskolan i Stockholm. Tillsammans med den legendariske rektorn Lars Furhoff var han med och byggde upp skolan, och många av hans gamla elever utgör idag eliten bland Sveriges journalister. På den tiden var de fulla av engagemang för samhället de levde i. Många var uttalat radikala. Idag kan man se dem tala om den nödvändiga arbetslösheten i Aktuellt.
Eller också står dessa gamla revolutionärer och kommenterar Silvias klädsel i direktsändning från Nobelfesten.
Vad var det som gick snett? Det är vad jag reser ut till Bengt Nerman för att ta reda på.

Trähuset ligger vid vattnet och bussen stannar vid ett hörn av Bengt Nermans skogstomt. Han står och väntar på mig vid busshållplatsen, en lång man med vitt, yvigt hår och stort skägg.
På vägen upp mot huset berättar han att detta är hans barndomshem. Det var alltså i det här huset hans far, den berömde journalisten Ture Nerman, skrev stora delar av den antinazistiska journalistik som gjorde honom hatad under kriget, men till hjälte när Hitler förlorat. I ett hörn av trädgården står ett torn av trä. Där överst, med utsikt över vattnet, satt Ture Nerman och redigerade den antinazistiska tidningen Trots Allt!, som kom ut så länge kriget varade, och medan stora delar av svenska massmedia var mer eller mindre öppet nazistvänliga.
Huset är gammalt och ombonat. Bengt Nerman bjuder mig att sitta ner vid matsalsbordet i vardagsrummet och ställer fram kaffe och socker-
kaka. Och så berättar han historien om hur myten om journalisterna som demokratins utvalda tjänare skapades, en historia som börjar med ett beslut som Olof Palme tog i slutet av 60-talet.

Bengt Nerman: 1968 startades den första journalisthögskolan i Stockholm, och samtidigt blev det en i Göteborg. Olof Palme hade givit uppdraget att utreda den nya högskolan till en av de mest extrema ultraliberalerna i Sverige - Lars Furhoff. Det är typiskt för hur socialdemokratin fungerar.
Dan Josefsson: Varför gör socialdemokratin så?
BN: Därför att den inte har någon ideologi. När min far blev den yngste och rödaste redaktören i socialdemokratin för "Nya samhället" i Sundsvall 1909 så var man klar över att det gällde att bygga upp ett system av tankar, och känslor och idéer. Då fanns det någonting som hette idékampen och idédebatten. Men nu har ju socialdemokratin släpp allt det där, och däri ligger den socialdemokratiska katastrofen. Man har ingen idé i botten utom att man ska förvalta detta kapitalistiska samhälle, och samtidigt se till att man håller kontakt med de många, många människorna så att de ska tro på att detta är det bästa som sker.
DJ: Var inte journalisthögskolan radikal?
BN: Under de första fem åren var skolan i hög grad ett sorts näste för vänsteridéer. Furhoffs idéer slår inte igenom på allvar förrän 1973-74. Men det var ju enormt armviftande radikalt i skolan i början. Under ett par år gick det nästan inte att undervisa. Det var våldsamma krav på alternativa kurser...
DJ: Man ifrågasatte allting?
BN: Ja, det var fantastiskt naivt. Vi var ju den enda högskolan i Sverige som blev ockuperad av eleverna. Lärarna utestängdes och det utgick ett påbud om att endast Internationalen eller möjligen Arbetets Söner fick användas som pausmusik när man gjorde radioprogram. Men det var mest på skoj.
DJ: Vad gör de journalisteleverna idag?
BN: Det är dom som sitter i rutan nu.
DJ: Vad hände då Lars Furhoff drev igenom sina idéer?
BN: När Lars Furhoff blev rektor för journalisthögskolan i Stockholm 1968 höll journalistkåren på att byta ansikte. De gamla murvlarna byttes ut mot en ny kår av akademiskt utbildade journalister, som därmed kunde ställa helt andra lönekrav. Vad Lars Furhoff gjorde var att skaffa denna kår en ideologi. Denna ideologi byggde på en gammal liberal dröm om att samhället måste hållas i balans av olika krafter. Därför ska det finnas instanser i samhället som är objektiva, granskande, dömande. Och en sådan instans hade man tänkt sig att massmedierna skulle vara. Ideologin byggde på elittänkande. Journalisthögskolan skulle ensam ta hand om utbildningen av kåren, utbildning och värderingar skulle vara gemensamma för alla journalister och journalisterna skulle själva ha den uteslutande rätten att själva bedöma sina egna alster. Det var en kopia på läkarkåren och juristkåren.
DJ: Precis som läkare och journalister skulle inte journalisternas omdöme få sättas i fråga?
BN: Nej, och förutsättningen för detta var att journalistkåren skulle stå utanför samhället. Massmedierna skulle vara en objektiv enhet. Sedan hittade Lars Furhoff på att det fanns ett uppdrag från samhället - det så kallade "Samhällsuppdraget". Det dök upp 1973. Riksdagen skulle alltså på något sätt, vid något tillfälle, ha givit massmedierna i uppdrag att göra det dom gör.

Lars Furhoffs idé om journalisten som bärare av ett stort och viktigt samhällsuppdrag blev mycket populär bland journalisthögskolans elever under 60- och 70-talet. Samhällsuppdraget skulle gå ut på att media i egenskap av "den tredje statsmakten" skulle granska de andra två statsmakterna - riksdagen och regeringen - och föra ut sanningen till folket. På så sätt påstods massmedia ha en officiell uppgift att fylla i det demokratiska samhällssystemet.
Men Bengt Nerman började redan på 70-talet ifrågasätta om samhällsuppdraget verkligen existerade.
BN: Som historiker frågade jag mig om riksdagen verkligen sagt att "Nu, snälla familjen Bonnier, nu ska ni få granska det här samhället åt oss!". Och det ledde till en stor konflikt mellan Lars Furhoff och mig.

Efterforskningar visade dock att det inte gick att finna några demokratiskt fattade beslut om journalisternas påstådda samhällsuppdrag. Däremot hade Furhoffs teori vandrat in i en skiss över möjliga roller för ett massmedium som ett riksdagsutskott tagit fram under Fälldins tid som statsminister.
Bengt Nerman drog slutsatsen att hela uppdraget var en ideologisk konstruktion, vilket fördjupade konflikten med Lars Furhoff. 1982 lämnade Bengt Nerman sitt lärarjobb på journalisthögskolan och blev forskare på heltid.
Avslöjandet att samhällsuppdraget inte existerade förändrade dock inte Lars Furhoffs teorier. Myten om att journalistkåren är en av demokratins tre grundpelare spred sig snabbt, inte minst via journalisthögskolans elever, och idag menar Bengt Nerman att den är inbyggd i journalistkårens bild av sig själv.

BN: Med åren har myten blivit en sorts verklighet. Den "tredje statsmakten" påstås ha två uppgifter. Dels "granska makten", som det heter. Och makten är då oerhört tydligt definierad. Det är den politiska makten, inte den ekonomiska makten, och inte heller massmedias egen makt som ska granskas. Den andra uppgiften är att man ska "spegla" verkligheten åt läsarna och tittarna. Tanken är att om man bara håller spegeln rätt så syns verkligheten tydligt. Och så ska man putsa spegeln, journalisten ska vara ren och objektiv.
DJ: Varför ska man bara granska den politiska makten och inte marknaden och företagen?
BN: Det hänger samman med en gammal tanke från början av 1800-talet. Den tidens borgerskap gjorde uppror mot kungamakten, överheten och hela det gamla privilegiesamhället. Egentligen handlade det om att man själv ville få privilegiet att använda sina ekonomiska tillgångar som politiskt maktmedel. Men man kamouflerade den ambitionen som en frihetskamp. Den nya pressen som växte fram stödde kampen och ännu idag genomsyras massmedia av tanken att man måste "skydda individen mot staten". Men tittar man efter märker man att verkligheten har förändrats. "Staten" är ju demokratin idag. Och "individen" är kapitalet. När media säger att "nu ska vi skydda individen mot staten" döljer man den stora konflikten, nämligen den mellan kapitalet och demokratin.
DJ: Men det är ju inte så ofta massmedia verkligen granskat statsmakten heller.
BN: Nej, när media "granskar makten" gäller det egentligen bara att se till så att statsmakten "håller reglerna".
Man går ju inte utanför och ifrågasätter makten. Man säger bara "gör som du ska". Hur var det med Mona Sahlins kontokort?
DJ: Man går alltså in i ett system som någon annan redan har definierat före en och sedan försvarar man och övervakar det systemet.
BN: Ja. Regler, regler, regler. Man fungerar som åklagare och domstol.

Åklagare och domstol. Men bara för statsmakten. Jag funderar på vad Bengt Nerman just sagt och slås av hur totalt olika massmedia reagerar när en makthavare ljuger, beroende på om makthavaren befinner sig i det privata näringslivet eller inom statsmakten.
För ett par år sedan påstod ledningen för Toys R'Us att företaget skulle tvingas flytta utomlands om inte den lågbetalda personalen gav upp sina krav på anställningstrygghet.
Detta visade sig senare vara en lögn. Företaget stannade trots att personalen strejkade igenom sina krav. Men media reagerade inte på lögnen. Det var uppenbarligen i sin ordning att en företagsledning genom falska hot försökte tvinga lågbetalda svenskar att acceptera dåliga avtal.
Men när Mona Sahlin, en representant för statsmakten, bara misstänktes för att ha ljugit om en Toblerone reagerade massmedia som om hon begått en dödssynd och motade i en massiv kampanj ut henne från den politiska arenan.
Mona Sahlin straffades för att ha brutit mot reglerna. Men Toys R'Us kunde ljuga och hota utan att det fick några konsekvenser. Företaget bröt inte mot det liberala samhällets regler, trots att det betedde sig svinaktigt.

DJ: Att "granska makten" är bara en del av journalistens påstådda uppdrag. Den andra är "spegla samhället". Är inte det bra?
BN: Den myten finns med i journalisternas branschregler, "spelregler för press, radio och TV", där det står att nyhetsrapporteringen ska vara "allsidig" och att det klart ska framgå vad som är "fakta" och vad som är "värderingar". Problemet är att en sådan kunskapsteoretisk lära i alla andra vetenskapliga sammanhang är fullständigt akterseglad. Den positivistiska drömmen om att man kan "spegla" verkligheten bygger ju på skillnaden mellan det som är objektivt och det som är subjektivt. Men relationerna mellan en människa och hennes omgivning kan helt enkelt inte beskrivas i sådana enkla termer. Man kan inte skilja på objektiv och subjektiv.
DJ: Det finns alltså inga objektiva nyheter?
BN: Alla uttalanden görs i ett sammanhang, av någon, i en avsikt, till någon. Det är bara så! Det sätter jag min heder som forskare i pant på.

Jag börjar långsamt förstå innebörden i vad Bengt Nerman säger. Det journalisterna uppfattar som fakta, eller om man så vill "nollpunkten på åsiktsvärdeskalan", existerar inte. För att kunna beskriva världen måste journalisten, precis som alla andra människor, ansluta sig till en åsikt om hur världen ser ut. Det finns inget facit eller "sanning". Bara åsikter.
Men vad händer när en journalistkår förgäves försöker leva upp till en objektivitet som inte existerar?
Bengt Nermans svar är att de i brist på objektivitet faller tillbaka på den liberala samhällssyn som genomsyrar hela massmediaindustrin och som företräds av samhällets elitskikt. Det politiska utspel som ena halvåret görs på till exempel Dagens Nyheters debattsida, och som får stöd på tidningens ledarsida, återfinns halvåret senare under etiketten objektiv journalistik i resten av tidningen.
Därför har man under de senaste 20 åren kunnat hitta politiska slagord som "den ekonomiska krisen" i den objektiva nyhetsjournalistiken, ofta utan att journalisten som skrivit texten haft en aning om vad en ekonomisk kris egentligen är. Det råkar bara tillhöra de korrekta, objektiva fraserna.
En intressant följd av det här är att journalisternas "objektiva sanningar" ständigt förändras.
Före folkomröstningen om EU undvek den objektive journalisten att skriva allför negativt om EU-byråkratin. Men några månader efter att vi gått med ansågs det plötsligt objektivt att ta upp ämnet i stora artikelserier.
När Carl Bildt, Bengt Dennis och Anne Wibble i samband med kronförsvaret 1992 spelade bort hela Sveriges valutareserv på ett dödsdömt projekt, valde hela den objektiva journalistkåren att lägga munkavel på sig själv. Svenska folket fick, i objektivitetens namn, ingenting veta om vad deras folkvalda politiker tog sig till med landets tillgångar. Först fem år senare betraktade Dagens Nyheter det som korrekt journalistik att behandla ämnet. "De spelade bort 18 miljarder" löd en av rubrikerna i den utmärkta artikelserien.
Men objektiviteten förändras snabbt. Bara något år efter DN:s artikelserie gick Bengt Dennis ut i Dagens Industri och bekräftade att kronan verkligen varit dödsdömd från början och att Sverige borde ha givit upp kronförsvaret mycket tidigare. Dagens Nyheter nämnde inte detta sensationella uttalande med ett ord.
Troligen hade det inte varit objektivt, eftersom valet åter närmar sig och en av kronförsvarets huvudpersoner, Carl Bildt, åter är kandidat till statsministerposten.
Ofta visar sig journalisternas strävan till objektivitet dock mer sublimt än i fallet med kronförsvaret.
Ett typexempel är när Skanska avskedar 1 500 personer, och Dagens Nyheter kritiskt berättar att företaget struntat i att informera de anställda. Vad Dagens Nyheter däremot inte frågar jobbarna är hur det känns att Skanskas aktieägare får två miljarder extra samtidigt som företaget genomför massavskedanden - den frågan är politiskt sprängstoff. Därför ställer journalisten, i objektivitetens namn, inte frågan.

I en undersökning som Bengt Nerman var med om att presentera 1996 gavs ett representativt urval jourmalister frågan hur de såg på sin roll i samhället.
Det närmast unisona svaret blev att de skulle "spegla verkligheten och granska makten". Och vid närmare utfrågning visade det sig mycket riktigt att "makten" inskränkte sig till statsmakten - det vill säga politiker och tjänstemän, men inte den ekonomiska makten, det vill säga företag, aktieägare och marknad. Inte heller ansåg sig journalisterna ha till uppgift att granska massmedias egen makt.
Och media har makt. Bengt Nerman menar i sin bok att det som liknar information i medierna ofta i själva verket är en dold övertalning, från dem som befinner sig överst i samhällshierarkin till dem som befinner sig underst.
Journalisten är här bara en lydig springpojke som tror sig vara objektiv.
Ofta hjälper media på detta sätt till att lägga det Nerman kallar falsk skuld på dem som befinner sig allra längst nere. Det betyder att den som är fattig känner sig skyldig för att hon är där hon är, och för att hon är den hon är. Trots att hon ingenting gjort.
Bengt Nerman skriver:
"Ta typscenen i TV där en journalist - mitt bland fallskärmar och avgångsvederlag - sträcker fram mikrofonen under näsan på ett sjukvårdsbiträde, som har begärt några hundralappar mer i lön och frågar, hotande: 'Men tar du ditt ansvar nu?' Förutsättningen är - och det hör till den falska skuldens mönster - att 'vi' har beviljat oss för stora förmåner och att 'vi' därför måste 'ta vårt ansvar'. Förutsättningen för att denna inre våldtäkt ska fungera är vidare att vare sig intervjuaren eller offret märker att de är fångar i ett mönster. Om sjukvårdsbiträdet såg detta skulle hon kunna be journalisten dra åt helvete; om intervjuaren såg det - och såg att han höll en makt- och förnedringssymbol i sin hand - skulle han möjligen skämmas och avstå från att ställa just den frågan."

DJ: Är det inte helt enkelt så att journalisten i ditt exempel tar parti för arbetsgivarsidan?
BN: Journalisten måste börja med att förstå vem han tar ställning för. Och då kan man ju säga att han tar ställning för arbetsgivarsidan. Men man kan också säga att han, i linje med Lars Furhoffs teori, företräder ett samhällsintresse. Och då har man redan definierat samhällsintresset som den politik som regeringen bedriver. En politik som är ganska identisk med den som arbetsgivarna vill ha.
DJ: Du menar att ställningstagandet för arbetsgivarsidan är inbyggt i den liberala myt som journalistens samhällsuppdrag bygger på?
BN: Ja, det menar jag. Frågan journalisten ställer till sjukvårdsbiträdet är en schablonfråga som ingen jävel egentligen tänker över innebörden av. Frågan bara uppstår, därför att det är sådana frågor man ska ställa idag. Och det är precis detta jag tycker att man som journalist ska försöka tänka över, och se om det möjligen är något annat man ska fråga. Journalisten ska helt enkelt försöka tänka över vad fan han gör. Vems intressen han tjänar.
DJ: OK, vad är då en nyhet för någonting?
BN: En nyhet är en produkt av en massmedieindustri. Det är viktigt att förstå att det media rapporterar om som en "händelse" inte är någonting som ligger färdigt ute i naturen och väntar på att bli hämtad. En händelse är ett namn som media ger ett visst typ av skeende, som media valt ut. Och i massmedia börjar händelsen på en viss punkt, och avslutas också på en punkt. Ta Dianas död. När började den? Började den i tunneln i Paris eller började den tidigare. Om man backar en bit så ser man att "händelsen" i själva verket är en del av ett symbiotiskt förhållande mellan kungahuset och medierna. En nyhet är någonting som skapas utifrån massmedias egna kriterier.

För att hjälpa sina elever på journalisthögskolan att förstå mediaindustrins verkliga roll gav Bengt Nerman den ett namn: "dramafabrik".
En dramafabrik använder noggrant utvalda händelser för att skapa ett slags teaterföreställningar, som saluförs under beteckningen "nyheter". I Den offentliga lögnen skriver Nerman:
"Massmedieideologin talar om 'fakta', ett slags punkter i verkligheten, att återge, mer eller mindre trovärdigt. Med bilden av teatern ser vi att det snarare är fråga om pjäser; på engelska säger man 'stories'. En pjäs och en story har till skillnad från fakta en tidsdimension; den utspelas i en tid, har en handling, personer, bakgrund, en början och ett slut. Och det innebär en tolkning och ett ställningstagande. Pjäsen har, som man brukar säga, en 'moral'."
BN: Vad jag gjorde på journalisthögskolan i slutet av 60-talet det var att byta metafor för massmedierna. Jag sa att det här är inga "speglar", det här är fabriker. När detta gick upp för folk så sa jag: Vad producerar dessa fabriker? Jo, de producerar dramatik. Schablondramatik! Och då började eleverna titta sig omkring och fråga sig "Vad är det för pjäser vi ser?" Och sedan började man titta efter roller. Det finns vissa saker som det görs standardpjäser om. Som när stora män träffas och skakar hand. Eller när någon kommer på statsbesök, då ska man alltid visa hur de går nedför en trappa från flyget. Så har de gjort ända sedan 20-talet. Alla bilder ser likadana ut.

Bilden av media som en dramafabrik följer med mig hem efter intervjun. I varje tidning och i varje nyhetsprogram i TV ser jag sedan dramafabrikernas teaterföreställningar spelas upp under beteckningen "nyheter". Det är en svindlande upplevelse.
Ett nyhetsdrama kräver väldigt tydliga vinnare och förlorare, poliser och skurkar, mördare och offer. Vilket förklarar att så många viktiga saker inte berättas i massmedia.
Pensionsuppgörelsen var ingen bra teater - medan den arbetades fram. Det stod visserligen klart att vanliga människor skulle förlora pengar på reformen, men på skurksidan var det värre. Alla de stora partierna såg ut att vara med på överenskommelsen, vilket gjorde det omöjligt att peka ut någon särskild. Dessutom var ju inget beslutat. Först när reformen väl klubbats igenom kom rubrikerna:

DU ÄR LURAD
HÖGRE AVGIFT
MINDRE PENSION


Om man tror att medias uppgift är att stödja demokratin och ge medborgarna information som de behöver för att kunna påverka sina liv är rapporteringen kring pensionsreformen ett ofattbart fiasko för svenska media. De larmade ju folket först när det redan var för sent.
Om man däremot, som Bengt Nerman, ser media som en dramafabrik blir tidningarnas agerande fullt förståeligt. Det var visserligen för sent att förändra pensionsreformen - men ett grundlurat folk innebär stor dramatik och det var inte för sent att sälja tidningar.
Jag ser också dagligen exempel på hur fullständigt meningslösa händelser blåses upp till enorma proportioner därför att de råkar innehålla exakt de ingredienser som media behöver för att bygga ett upphetsande drama.
När Bill Clinton anklagas för att ha vänsterprasslat, ägnar svenska massmedier händelsen en veckas manisk hårdbevakning. Vi får varje halvtimme nya rapporter om vad som pågår i Vita huset, ja till och med detaljerade redogörelser för vad de amerikanska journalisterna tar sig till.
För den som tror att medias uppgift är att berätta om sådant som är viktigt är det naturligtvis obegripligt och skrämmande att USA:s media struntar i påvens besök på Kuba, för att istället vältra sig i detaljer om Clintons sexliv. Men för journalisterna som arbetar i dramafabrikerna är det helt naturligt. Våra svenska journalister blir rent av lite avundsjuka, och Sveriges Radios Amerikakorrespondent Staffan Heimersson kan i en radiorapport från Washington oemotsagd göra följande rapportering om amerikanska journalisters sätt att täcka Clintonaffären:
"Jag är sedan fem dagar trollbunden vid de amerikanska mediernas rapportering av detta. Jag har i mitt 47-åriga journalistiska liv aldrig sett bättre journalistik." (Studio Ett, 980126)
Knappast någon annan än en journalist kan väl bli imponerad av en massmediabevakning som kretsar kring en enda fråga, vecka ut och vecka in. Ändå är det den typen av nyheter vi i rask takt håller på att införa också i Sverige. Trenden går mot allt tätare nyhetssändningar. Men nyheterna blir inte bättre, eller mer mångfacetterade.

Enligt Bengt Nerman är det här en naturlig konsekvens av det faktum att nyheter är mediafabrikernas produkt.
BN: Nyheter är ju mediernas viktigaste konkurrensmedel. Det är därför vi har denna vanvettiga ström av så kallade nyheter som berättar samma sak varje dag. Om jag har 20 kanaler så får jag veta samma sak om och om igen. Och frågar man journalister om de har något nytt så svarar de nej. De kör bara sin grej.

Det har han alldeles rätt i. Ett par dagar efter mötet med Bengt Nerman springer jag på en nyhetsuppläsare från Rapport. Vi småpratar lite grann, jag frågar hur det står till och han berättar uppgivet att ledningen i konkurrensens namn ökar antalet sändningar hela tiden. Nu ska det bli en sändning klockan 12 på dagen också.
Men resurserna ökar inte i motsvarande takt, allt går fruktansvärt fort, det blir mest skit av alltihop, klagar han.
- Vi hinner inte ens se igenom reportrarnas inslag innan vi sänder ut dem!
Innan vi skiljs ler han och säger, helt utan ironi:
- Men det känns häftigt att nå ut till de stora massorna.
Vad är det massmedia egentligen "når ut" med? Bengt Nerman skriver så här om den enskilde journalistens situation i dagens massmedia:
"Följer han reglerna, så ska han egentligen inte finnas: att vara 'objektiv' är att utplåna sig själv och överlåta sin vilja och sitt omdöme till en apparat. Ungefär som man föreställer sig att vetenskapsmannen gör, med sitt mikroskop. I det här fallet är det massmediet som är apparaten. En stor skara, i princip identitetslösa personer skulle då ta hand om en viktig del av kunskapsförmedlandet i demokratin. Samtidigt vet vi att identitet är det första demokratin kräver av sina medborgare. Vi står inför en orimlig ideologi, med vars hjälp massmedierna uppehåller en skenbild av sig själv, samtidigt som de förkläder sina kommersiella rutiner."

Bengt Nerman har på nära håll upplevt vilka konsekvenserna kan bli om tillräckligt många slutar ta sitt individuella ansvar, och istället lånar sin kraft till en apparat. Hans far, politikern, skribenten och författaren Ture Nerman, redigerade under kriget ofta sina antifascistiska tidningar hemma. Därför fick Bengt Nerman redan som tioåring se bilder av fascismens offer i Spanien. Och som 18-19-åring såg han bilderna på avrättade koncentrationslägerfångar, bilder som samhället omkring honom förnekade innebörden av. Vissa av dem som var med på den tiden förnekar fortfarande att de kände till nazismens förbrytelser.
Bengt Nerman tvingades alltså redan som pojke att bli medveten om hur press och samhälle tillsammans kan upprätthålla en lögn. Men lögnen visade sig också för honom på ett annat, mer personligt sätt.
BN: Samtidigt som min pappa hade alla de socialistiska och marxistiska värderingarna så hade han aldrig gjort uppror hemma. Hans pappa betalade hans böter så länge han levde. Hans mamma stödde honom i allt. Han var alltså en lydig borgarpojke, som hade kvar alla sina borgerliga värderingar hemifrån. Det här blev en omöjlig konflikt. Utåt skulle man vara totalt sann, men hemma fick man absolut inte säga någonting om den egna familjen. Och den som bröt mot den lojaliteten kom ju i direkt konflikt med familjen. För att kunna bli en levande människa har jag varit tvungen att göra mig fri från min egen familj. Att göra mig fri från en tradition av tystnad, av lojalitet. Det har också varit en förutsättning för min forskning.
DJ: Man ser ju den parallellen väldigt tydligt i boken. Det handlar om att bli vuxen. Du måste bli vuxen, och journalisterna måste sannerligen bli vuxna och ta ansvar för det de gör utan att gömma sig bakom märkliga idéer om objektivitet, och lojalitet inom kåren.
BN: Demokratin är ju en fantastisk dröm. En dröm om att alla människor i Sverige ska kunna bli så vuxna att de kan delta i de avgörande besluten. Men det finns ju så väldigt många i Sverige som inte ens kan svenska. Som inte klarar grundskolan. Jag menar, det är en fantastisk dröm och själva nyckeln till drömmens förverkligande är den så kallade folkbildningen, som är ett sätt att hjälpa människor att bli vuxna. Men man blir inte vuxen om man utsätts för propaganda. Man blir vuxen om man får ta ett eget ansvar och tänka själv.
DJ: Att människor inte kan läsa är ju ena sidan. Men det finns ju många människor som är fullt kapabla att läsa, och som kan vara stora massmediapersonligheter, men som ändå fullständigt har köpt de auktoriteter som finns. Så vuxenheten måste väl vara något mycket större. Att befria sig från propagandan?
BN: Det ligger i botten av min bok ett försök att beskriva vad en vuxen, mogen människa är. En människa som är närvarande i sin egen värld. Och som hör sin egen röst i sig själv, inte hör andra röster. Som kan se sig själv, som kan se andra människor. I den liberala drömmen har människor bytts ut mot en idealmänniska som bara är förnuft. Den drömmen vill jag ersätta med en realistisk bild av verkliga människor, som är olika varandra och som har svagheter, men som alla har förmåga till kärlek och förmågan att se. Vad jag ställer öppen i boken är frågan om hur fan en demokrati egentligen ska kunna vara möjlig. Den är någorlunda möjlig så länge ett samhälle kan ge dom yttre och inre villkoren åt människor så att dom kan utvecklas. Men då krävs ju ett minimum av social trygghet.
DJ: I boken skriver du att demokratin inte är en form eller en uppsättning lagar och regler, utan ett reellt sätt att förhålla sig till varandra i samhället. Det strök jag under flera gånger. Enligt den definitionen har vi väl egentligen ingen demokrati i Sverige?
BN: Nej, vi har ingen verklig demokrati. Men man kan ha demokrati som en riktpunkt. Och då konstaterar jag att det som krävs för att en demokrati ska kunna bli möjlig, och för att medborgarna ska kunna bli mogna människor, det är allt det som regeringen Persson tar bort! Precis det som man tar bort är det som behövs.
DJ: Och det är?
BN: Det är grundtryggheten vid sjukdom och arbetslöshet. Det är hela den sociala sektorn. Det är hela den kulturella sektorn, med folkbildning, med möjlighet för människor att träffas. Billig telefon, billig post, teatrar, böcker, studiecirklar. Alltså hela nätet av kommunikation människor emellan, där man på en trygg mänsklig grund, vilket är förutsättningen för någon trygghet överhuvudtaget, kan skapa sig en föreställning om hur världen ser ut och hur man skulle vilja ha den.
DJ: Den här människobilden att demokrati och vuxenhet kräver att vi har en bra materiell trygghet, det är ju en bild av människan som är diametralt motsatt den bild som till exempel utmålas på Dagens Nyheters ledarsida.
Där påstår man att människor med stor materiell trygghet blir lata och oföretagsamma, att de saknar anledning att söka jobb, utbilda sig eller läsa böcker. Enligt det här synsättet har människan inte drivkraft att göra någonting alls om hon inte befinner sig i ett fysiskt nödbehov.
BN: Nej, just det. Och det är en fruktansvärd lögn om människor. Man skulle kunna formulera det så här: Den liberala ideologin säger att demokratin redan finns. Och om människan definitionsmässigt är fri då behöver man inte göra sig fri. Om alla är lika, då behöver man inte arbeta för att göra människor lika. Om alla har samvete, då behöver man inte undersöka vad samvete är. Då gäller det bara att följa reglerna, så blir samhället bra.
DJ: Då kan man alltså skära bort socialförsäkringarna utan att det kommer att påverka människor negativt, eftersom de av egen kraft kommer att utnyttja sin frihet till att skapa sig en tillvaro i alla fall.
BN: Ja visst! Och det finns många exempel på hur dessa myter om människan används politiskt. När vi till exempel ska säga ja eller nej till EU låtsas man att medierna och utrikesdepartementet per definition är objektiva och att alla människor är lika och fria. Därför är det bara att rösta ja eller nej. I själva verket har ja-sidan all makt att påverka, men det blundar man för. Eller du kan ta exemplet med OS 2004 i Stockholm. Några gubbar i stadshuset hittar på att vi ska försöka få hit OS, Mats Hulth älskar sådana glansfulla projekt. Vem söker han då kontakt med? Jo, han söker kontakt med direktören Olof Stenhammar, som är en festfixare som känner kungen och som går direkt till Peter Wallenberg. Och så berättar han i TV om hur han fick övertala "Pirre" - men att Pirre till slut sa ja! Sedan tar man våra skattepengar, kontaktar näringslivet, och ger ett konsultföretag i uppdrag att bearbeta opinionen. I första hand försöker man få stockholmarna och sedan hela svenska folket att gå med på det här. Och det finns inget demokratiskt beslut i botten.

Några veckor efter intervjun demonstrerar media återigen hur riktiga Bengt Nermans analyser är.
En rasande mediakampanj inleds mot Stockholms finansborgarråd Mats Hulth - men inte för hans mycket allvarliga förseelse att glömma bort alla demokratiska principer i samband med OS-kampanjen - utan för att han brutit mot några futtiga regler och betalat ett antal krognotor med skattepengar.
Samma journalister som nyss slöt upp vid Mats Hulths sida och med alla medel försökte övertala svenska folket att ställa upp på OS, kastar sig nu över mannen och sliter honom i stycken.
Expressens Lars Björkvall, som under hela OS-kampanjen inte skrivit ett ord om Mats Hulth i tidningen, levererar nu följande påstående i en stort uppslagen artikel:
"Vore Mats Hulth partipamp på Kuba hade han haft palats och offentliganställda horor till sitt förfogande. Hade han varit högsta hönset i Söul hade han låtit någon byggfirma stoppa undan ett par miljoner till pensionen."
Samma dag skriker rubriken på Expressens första sida på ett nästan övertydligt sätt ut budskapet att det idag är media som är både åklagare, jury och domare:

AVGÅ HULTH!
Expressens Lars Björkvall:
HAN ÄR SKYLDIG


I sin bok myntar Bengt Nerman ett uttryck som jag numera dagligen använder mig av när jag lyssnar på radio, ser på TV eller läser tidningar: Övertäckande debatt.
Det är metoden media använder för att få oss att ägna tid och kraft åt sådant som egentligen inte är viktigt. Att vi förmås att diskutera några tusenlappar på Mats Hulths krognotor istället för den politik han faktiskt fört är bara ett av många exempel.
BN: Ta till exempel den så kallade pigdebatten. Den har kommit att handla om huruvida det är fult att vara piga eller inte. Men om man backar ut en bit så ser man att alla egentligen kan vara överens om att det inte är fult att vara piga. Den demokratiska grundfrågan är istället om de bättre bemedlade ska ha statsbidrag. Men den frågan har jag bara sett på insändarplats. Hela debatten består i en enorm upprördhet kring att det skulle vara fult att vara piga - och alla säger att nej, det är det inte. Det vill säga: man debatterar självklarheter. Detta är vad jag kallar en övertäckande debatt. Den döljer själva grundfrågan.

Samtidigt som media med hjälp av övertäckande debatter håller oss sysselsatta med oväsentligheter pågår utan diskussion det verkliga förändringsarbetet i samhället.
BN: Om man förskjuter verkligheten genom små, små beslut som man aldrig redovisar och aldrig diskuterar - och detta att besluten aldrig behöver diskuteras är det som kännetecknar Sverige idag - då kommer folk så småningom till ett läge där de säger "jamen herregud, vi måste väl vara med i EMU i alla fall!". Jag menar, om man har förändrat människors verklighet till ett läge där det inte finns något val, då kan man sätta in en folkomröstning!

Att förskjuta verkligheten i små, små steg för att få med svenskarna på idén att gå med i EMU... var har jag hört det förut? Naturligtvis på Dagens Nyheters ledarsida.
Jag har till och med tagit med mig just det tidningsurklippet till intervjun, men hittar det inte i väskan förrän på bussen hem.
Artikeln är skriven av chefredaktören själv, Hans Bergström, på DN:s ledarsida den 16 oktober -97. Budskapet att politikerna inte bör låta svenska folket rösta om inträdet i det europeiska valutasamarbetet EMU. Han skriver:
"Frågan är ju lika olämplig att folkomrösta om som kärnkraften, och på delvis samma grunder. Den är extremt tekniskt komplex. Och dess förutsättningar ändras hela tiden."
Och han fortsätter:
"När anden har släppts ur flaskan är den svår att stoppa in igen, och få korken på. Vilka klarar att motsätta sig att 'folket får rösta', när de två stora partierna, plus flera små, väl har börjat tala om folkomröstning?"
Precis som Bengt Nerman säger är en folkomröstning alltså enligt Bergström något man tar till efter det att folket bearbetats att rösta rätt.
Om folkomröstningen görs för tidigt riskerar man att folket röstar på fel sätt:
"Antag att det blir ett knappt nej, grundat på den helt oförutsägbara blandning av motiv och dynamik som bildar folkomröstningskampanjers natur. Som ett brev på posten kommer då krav på att få en ny folkomröstning också om EU-medlemskapet som sådant."
Chefredaktören avslutar med att ge socialdemokraterna och moderaterna ett råd kring vad de bör göra istället för att släppa anden ur flaskan med en folkomröstning.
"Det enda som behövs är att partierna förklarar i 1998 års valrörelse att de avser hålla öron och ögon öppna, och tanken klar, för beslut som kan bli påkallade under den kommande mandatperioden."
Där har vi de där små, små stegen. En mandatperiod till, sedan är kanske folket moget att få rösta. Det är demokrati förvandlad till ett skämt.
I Nermans "Den Offentliga Lögnen" läser jag:
"Svensk demokrati befinner sig i en farlig situation. Det är mycket som vittnar om detta. Börsen går bättre än någonsin; samtidigt är arbetslösheten den högsta sedan krisens 30-tal och den minskar inte. Inkomstklyftorna stegras och välfärdssamhället rustas ner; människor plågas och slås ut. Arbetarna protesterar mot sin egen regering, som fortsätter att lova runt - för framtiden. Och medborgarna dränks i massmediernas och reklamens bilder av en helt annan tillvaro än de lever i. I Frankrike leder en liknande situation till att fascismen erövrar stad efter stad. I Sverige fortsätter vi att tro att fascism och nazism är en fråga om gatuvåld."

Genom små, små förändringar och omgivna av en massmedialt konstruerad verklighet ska vi förmås att i slutänden rösta rätt. Med sin bakgrund känner Bengt Nerman igen spelet från en annan, skrämmande, tid.
BN: I boken skriver jag att det var så här Joseph Goebbels gjorde i Tyskland på 30-talet i Tyskland. Precis likadant! Till slut hade Hitler alla med sig. Det gällde bara att se till så att det fanns några att skylla på hela tiden. I Tyskland hade man judarna. Här i Sverige har man utlänningarna. Och vad gör det liberala etablissemanget, inklusive socialdemokraterna? Jo, man ser till att man för ett jävla liv om det kommer ut några kortklippta killar på gatan och skriker. Men man ställer sig aldrig frågan hur det kommer sig att dom uppträder överhuvudtaget.
DJ: Vilken roll spelar massmedia i det här?
BN: Det finns ett bra exempel på hur massmedia hänger med i det här. Under andra världskriget kostade det en jävla massa pengar att komma från Danmark till Sverige som flykting på en båt, och det kostade mycket pengar att bli lotsad från Norge över gränsen till Sverige. Men ingen kallade dem som transporterade flyktingarna för människosmugglare. De blev ju hjältar. Trots att de snöt stora pengar av flyktingarna.
DJ: Och det var väl ingen som gick ut och klagade på att det var fel flyktingar som kom, även om det bara var dom som hade pengar?
BN: Nej, visst. Jag var medlem i Svensk-norska studentföreningen under kriget. Och det var inte svårt att se vilka pojkar och flickor som kom över. Inte fan var det några jobbare! De tillhörde den grupp i samhället som är rörlig, därför att de har pengar och kontakter. Men idag kallas detta "människosmuggling". Titta på TV när de talar om att någon blivit tagen för människosmuggling. Alla ser lika förtrytsamma ut.
DJ: Och på så sätt ändras vår verklighetsbild alltså steg för steg. Hur ska människor som konsumerar mediernas nyheter bära sig åt för att se det här?
BN: Man måste ha något att utgå ifrån. Man måste leta, fråga sig vad media säger, om det är sant och vilka media tjänar. Om det går upp för en att massmedierna är industrier med samma vinstbehov som alla industrier, men med den mycket speciella rollen att deras material är orden och verkligheten, har man kommit en god bit på väg. Då kan man börja se. Grundfrågorna kommer när man får klart för sig att vi aldrig ser världen naken. Vi ser den med hjälp av vissa bilder som vi har. Det är våra föreställningar om hur saker och ting ser ut. Och de föreställningarna skapas alltid i samhället.
DJ: Vad kan journalisterna göra åt situationen?
BN: Jag tycker att en journalist ska stå fri i förhållande till sitt samhälle, och ha möjlighet att kritisera det och göra det synligt på alla tänkbara sätt. Men det är någonting helt annat än att samhället beställer fram en roll som journalisterna ska lära sig att leva efter. Det betyder att samhället har integrerat massmedierna, och då är massmedierna en del av maktapparaten. Och det tycker jag inte att de ska vara. Den stora skillnaden är en fråga om kritisk distans. Antingen är man bara en byråkrat som lär sig en roll, och sedan fyller man den. Eller också är man en människa som använder sin ställning för att göra någonting synligt. Min undervisning gick ut på att hjälpa eleverna att bli medvetna om sig själva. Och slutpunkten måste ju bli att man säger till sig själv "vill jag ha det här jobbet på den här tidningen eller vill jag inte ha det?".
DJ: Man måste helt enkelt ta ansvar för vad man gör.
BN: Ja. Jag får ofta frågan "men vad ska vi göra då?". På journalisthögskolan hade vi en gång en diskussion som kretsade kring "Vems frågor är det du ställer?". En elev svarade "Jag ska ställföreträdande ställa publikens frågor!". Nej, säger jag, det ska du inte alls. Du ska ställa dina egna frågor. Du är en människa och du ska fråga om någonting som du tycker är viktigt och som du vill ha svar på. Men som du också tror att de som lyssnar på dig kan vilja veta. Ställ aldrig publikens frågor, ställ dina egna frågor! "Men då är jag ju inte objektiv", sa eleven. Då sa jag så här: Om du ska kunna tala och vara en levande människa så måste du ha hela dig själv med dig. Din referensgrupp ska sitta inne i dig själv. Du måste ha stöd underifrån, som en sångare. Annars kan du inte få fram en ton som når fram och som är din ton. Då sken hon upp och sa "Min mamma är sångerska! Nu förstår jag vad du menar". Plötsligt förstår den här journalisten att det handlar om att vara en människa och ha stöd inifrån sig själv. Och nu kommer nästa spännande sak: detta stöd kan man utveckla! Jag menar, vi kan ju stärka vår högra hand, vi kan lära oss andas, vi kan lära oss hålla en ton. Det är en konst att lära sig leva! Och vi människor har alla möjlighet att utveckla stödet inifrån. Det är vad demokratin går ut på.

På vägen hem till Stockholm funderar jag på om dramafabrikerna verkligen kommer att tillåta sina arbetare att hitta sin egen röst. På löpsedlarna som möter mig på busshållplatsen i Stockholm läser jag krigsrubrikerna om att Carola och Runar har fått barn.
Vi har en lång resa framför oss.

Dan Josefsson
Publicerad i ETC nr 1-2/1998