"Debatt" ska inte bygga på verbalt underhållningsvåld

den . Publicerad i Artiklar

Dan Josefsson om haverierna i "Debatt" och behovet av en ny programledartyp

Att döma av Lena Lauréns förvånade svar på kritiken mot SVT:s Debatt (Aftonbladet 5 februari) har ingen tidigare klagat på programmet. Jag vill påminna om att det inte är sant. Diskussionen om hur SVT sköter sitt stora debattprogram har i själva verket pågått i åratal och konstigt vore det annars. Det hårt skruvade programformatet har lett till upprepade journalistiska haverier som skadat respekten för SVT. Låt mig ge två exempel.

Debatts föregångare Svar Direkt leddes under många år av Siewert Öholm och producerades som i dag av SVT i Göteborg. Siewert Öholm styrde sina gäster lika hårt som Janne Josefsson, men det som fick Svar Direkt att gå till historien var ett program som sändes den 27 november 1990.

Högerpopulisterna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson hade meddelat planer på att bilda ett främlingsfientligt parti. På en dags varsel beställde Öholm en manipulativt utformad Sifo-undersökning som felaktigt visade att det icke-existerande partiet hade 23 procent av väljarsympatierna. Ian och Berts simplistiska idéer var som klippta och skurna för den populistiska tonen i Svar Direkt och med stöd av bluffundersökningen gjorde de succé i rutan. Intresset för partiet exploderade, den svenska främlingsfientligheten blev snudd på rumsren och ett år senare kunde Carl Bildt bilda regering med stöd av Ny Demokrati. I allt detta spelade Svar Direkts journalistiska haveri en nyckelroll.

Siewert Öholm efterträddes så småningom av Lennart Persson. När jag arbetade med det mediekritiska programmet Mediemagasinet berättade vi om hur det gick till när programledaren i januari 2002 lockade den mördade Fadimes syster till studion. Programmet sändes bara nio dagar efter mordet och systern befann sig i sorg och chock. Familjen levde belägrad av journalister och anklagades i medierna för att vara medansvariga till pappans brott. Programledaren lockade i det läget den unga kvinnan till studion mot löfte om att hon skulle få ge familjens egen bild av vad som hänt.

Väl i direktsändning utsatte Lennart Persson henne i stället för ett aggressivt förhör. Han konfronterade henne med uttalanden som hennes bröder gjort i polisförhör och antydde att hon som kurd egentligen sympatiserade med pappans brott. Den redan tidigare hårt prövade kvinnan upplevde sändningen som djupt traumatisk och jag vet att delar av såväl Debatts redaktion som SVT:s ledning såg det hela som ett övergrepp.

 

SVT anser helt rimligt att Debatt måste ha många tittare för att motivera sin existens. Knäckfrågan är hur man får många att vilja se ett program som inte bygger på verbalt underhållningsvåld eller populistiskt kunskapsförakt och där gäster behandlas med respekt även om de inte kommunicerar med slagkraftiga oneliners.

2006 gjorde SVT ett radikalt försök att bryta med arvet efter Siewert Öholm. Man dumpade Lennart Persson och flyttade programmet till Umeå. Resultatet blev det mer eftertänksamma Argument med Linda Olofsson och Helena Wink som programledare. Tittarsiffrorna rasade. Efter tre säsonger gav SVT-ledningen upp och Debatt fick återuppstå i Göteborg, nu under Stina Dabrowskis programledarskap. Det höll ett par månader innan hon hoppade av mitt i säsongen. Janne Josefsson räddade då sin arbetsgivare genom att tillfälligt ta ledigt från sitt framgångsrika jobb på Uppdrag Granskning. Därmed var också tonen från Siewert Öholms och Lennart Perssons dagar tillbaka. Tittarsiffrorna är åter goda.

 

Janne Josefsson ska till hösten tillbaka till Uppdrag Granskning. Frågan är om SVT då kommer att välja den lättare vägen och anställa ytterligare en Siewert Öholm. Eller om man antar utmaningen att leta upp den unika programledare och det format som både kan locka många tittare och skapa verkligt respektingivande debatter. För det demokratiska samtalet och public services skull hoppas jag på det senare.

Dan Josefsson

Artikeln publicerades på Aftonbladets kultursida 2009-02-18