|
Vid det här laget känner nog de flesta till bakgrunden till den ökända styckmordsrättegången. Två läkare, kallade allmänläkaren och obducenten, åtalades 1988 för att fyra år tidigare ha mördat Catrine da Costa. De var på väg att dömas av en oenig tingsrätt, men när några av nämndemännen offentligt sagt att de redan före rättegången varit övertygade om de åtalades skuld måste rättsprocessen göras om.
I andra rundan friades läkarna för mordet, men i det så kallade domskälet, där rätten förklarar sin dom, skrev man att det var ställt bortom rimligt tvivel att männen styckat kroppen. Detta brott var dock preskriberat. De flesta drog därmed slutsatsen att domstolen i praktiken pekat ut männen som mördare. Men då de formellt friats för mordet kunde de inte överklaga. Läkarna, som var i 30-årsåldern, blev så småningom fråntagna sina legitimationer och har sedan dess levt undanskymda liv.
Styckmordsrättegången blev från första stund en följetong i medierna, och nu har den pågått i över 20 år. Under den tiden har saken vuxit från ett ovanligt vidrigt och svåruppklarat mordfall till en bitter och prestigefylld strid mellan debattörer som vid en eller annan tidpunkt, mer eller mindre bergsäkert, slagit fast att de båda läkarna antingen är skyldiga till mordet, eller att de utsatts för ett justitiemord som förstört deras liv.
Om styckmordet inte haft denna långa förhistoria så hade, vågar jag lova, dramadokumentären Styckmordet - berättelsen om en rättsskandal tagits emot på ett helt annat sätt än vad som nu troligen blir fallet.
För det är en djupt skakande berättelse Kristian Petri och Claes JB Löfgren serverar. Med hjälp av polisförhör och rättegångsprotokoll låter de oss följa med in i förhörsrum och rättssalar och där själva höra vad som faktiskt sades innan läkarna pekades ut som skyldiga.
Det visar sig att domstolen saknade bevis för att läkarna hade något att göra med styckmordet på Catrine da Costa. Några tekniska bevis i form av blodrester, fingeravtryck eller någonting annat existerade inte, och de båda männen tycks av tidsskäl inte ha kunnat utföra brottet så som rätten påstod. Man lyckades inte ens med säkerhet komma fram till vilken dag styckningen skulle ha skett. Ändå pekades läkarna ut som mördare.
Till de märkligaste detaljerna i målet hör att huvudvittnet mot männen var en av de åtalades egen dotter, som vid en ålder av ett år och sex månader skulle ha varit med vid en rituell styckning av da Costas kropp. Det påstod i vart fall hennes mor, som vittnade om att flickan berättat om sina upplevelser. Mamman hade bandat många timmar av sina samtal med dottern, men under rättegången fick ingen höra banden. Det blev i stället mammans egna tolkningar av flickans berättelse som rätten och inkallade experter tog ställning till. Rätten drog samma slutsats som mamman själv: flickan hade sett sin far stycka en människokropp under rituella former med inslag av djävulsdyrkan.
Men när vi i Petris och Löfgrens film själva får höra de autentiska bandinspelningarna framträder en helt annan bild. Mamman tycks ha varit helt övertygad om sin mans delaktighet i styckningen, och leder aktivt sitt barn att säga sådant som stämmer med den övertygelsen. På de ljudband som spelas upp sägs inte ett ord som tyder på att flickan verkligen varit inblandad i ett mord. Det vi hör är ett barns småprat och en förtvivlad mammas besynnerliga tolkningar.
För att visa att ett justitiemord begåtts behöver filmmakarna bakom dramadokumentären inte bevisa de båda läkarnas oskuld. Det enda de behöver visa är att det inte är ställt bortom rimligt tvivel att läkarna är skyldiga, för så fungerar det i en rättsstat. Filmen lyckas bättre än så. Den visar att det inte finns något som tyder på att läkarna ens var inblandade i mordet eller styckningen. Under normala omständigheter hade alltså saken varit klar. Filmen hade vunnit priser och männen hade friats från alla misstankar. Risken finns dock att det inte blir så den här gången.
För under årens lopp har många hunnit bestämma sig för att läkarna är skyldiga. Till denna grupp räknade jag länge mig själv, jag var övertygad om att männen borde dömts för mordet.
Förklaringen till min och andras tvärsäkra uppfattning ligger i mediernas sätt att rapportera från polisutredningen och rättegången.
Läkarna utsattes för ett mediedrev som saknar motstycke i modern tid. Det var för tidningar som Expressen och Dagens Nyheter närmast en självklarhet att polisen hittat de skyldiga. Medierna övertrumfade varandra med spektakulära detaljer om mordet, mammans återgivning av den lilla flickans berättelse framställdes som ett tydligt vittnesmål, detaljer i de åtalades liv blåstes upp till enorma proportioner.
Tanken att läkarna kunde vara oskyldiga blev alltså tabu, bland journalister, bland poliser, bland allmänheten och sannolikt också bland flera nämndemän. Många radikala debattörer kom att se det faktum att läkarna friats för mordet på den unga kvinnan som en illustrationen av det patriarkala samhällets sätt att fungera. Bland annat såg Hanna Olsson det så i sin bok Catrine och rättvisan 1990. Det var en naturlig tolkning, men det är viktigt att förstå att den till stor del byggde på en förljugen medierapportering och en undermålig rättsprocess.
När journalisten Per Lindeberg 1999 släppte sin bok Döden är en man blev det fullt krig runt styckmordet. Lindeberg avslöjade långa rader av orimligheter i processen mot läkarna, och drog slutsatsen att de var helt oskyldiga. Men han antydde också att de båda männen utsatts för något slags feministisk konspiration. Resultatet blev att mängder av radikala debattörer såg boken som en attack mot feminismen snarare än som ett undersökande reportage om ett justitiemord. Att det blev så är enligt min mening till stor del Lindebergs eget fel. Konflikten gick så långt att en del feministiska debattörer kom att se det som att Catrine da Costa måste ha mördats av just allmänläkaren och obducenten, för i annat fall skulle feminismen förlora terräng som samhällsanalys. Alla som försvarade läkarna betraktades per definition som antingen antifeminister, eller som grundlurade.
För mig är det i dag självklart att en feministisk analys av samhället är precis lika giltig oavsett vem det var som mördade Catrine da Costa. Vi borde aldrig tillåtit oss att göra styckmordet till en ideologisk maktkamp mellan feminister och antifeminister. Styckmordet är ett enskilt rättsfall, och måste granskas som ett sådant.
Det gör Kristian Petri och Claes JB Löfgren i Styckmordet - berättelsen om en rättsskandal. Jag hoppas att filmen öppnar mångas ögon för vad som faktiskt tycks ha skett i vårt land: Två människor har drabbats av en cynisk mediekampanj som lett till att en domstol utan bevis pekat ut dem som ansvariga för ett fruktansvärt brott. Detta har förstört deras liv.
Sådant får inte hända i en rättsstat.
Därför måste de felaktigt utpekade få upprättelse.
Dan Josefsson
Denna text har publicerats på SVT Opinion 2005-05-12
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den ).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.
 |
Artikelarkiv 
Visa/dölj kommentarformulär