Ubåtsfrågan - en svensk skandal att skratta och gråta åt

den . Publicerad i Artiklar

I maj 2008 avslöjas det att ett ljud som spelades in under den vilda ubåtsjakten 1982 och som trotts bevisa att ubåtskränkningarna var verkliga, sannolikt kom från en båt som tidningen Dagens Nyheter hyrt för att bevaka ubåtsjakten ifrån. DN berättade om detta och lät sina läsare lyssna på det länge hemligstämplade ljudet från icke-ubåten.
Eftersom ubåtsfrågan åter var aktuell passade jag på att återpublicera den tragikomisk historen om hur Sveriges i nästan 20 år krigade mot ryska ubåtar som inte fanns. Artikeln publicerades ursprungligen i ETC 1999.

 

Ubåtsfrågan
- en svensk skandal att skratta och gråta åt

Eller: Hur kunde vi bli så lurade

av Dan Josefsson (ur ETC 1999-07-01)

Under de senaste nästan 20 åren har Sverige deltagit i ett krig. Ubåtar och miniubåtar har översvämmat våra vatten, och tidningarna har skrivit spaltmeter om ondskan under ytan, och vår svenska militärs heroiska försök att tvinga upp dem i ljuset.
I kvällspressen har vittnena trätt fram och berättat om sina ubåtsiakttagelser. Det handlar om över 6 000 observationer, och i vissa fall var vittnena så nära att de nästan kunde röra vid de fientliga ubåtarna. Det tycktes finnas ubåtar i minsta vattendrag, ja till och med utanför kungliga slottet i Stockholm. Sverige har kort sagt i decennier varit offer för en formlig invasion av ryska ubåtar.

Eller också inte. För faktum är att det under hela 1980- och 1990-talets ubåtsjakt har funnits dem som allvarligt tvivlat. Några av dem organiserade sig till slut i vad som fick namnet ”Medborgargruppen i ubåtsfrågan”. Under våren 1999 gav denna grupp ut en bok, och i den kan man läsa en häpnadsväckande historia om hur vi blev grundlurade av militären.

Låt oss börja från början. Starten för det som skulle bli en synnerligen utdraget, men resultatlös, ubåtsjakt skedde i vattnet utanför Utö i Stockholms södra skärgård i oktober 1980. Marinen tyckte sig då upptäcka något som skulle kunna vara en främmande ubåt. Sjunkbomber sattes in, men ingen ubåt kom upp.
Expressen beskrev målande hur sjunkbomb efter sjunkbomb fått vattnet utanför Stockholm att vibrera och att en ubåt aldrig någonsin tidigare så fräckt och kallblodigt bitit sig kvar på svenska vatten.
Långt senare avslöjades det att marinen för säkerhets skull anlitat det privata företaget Undervattensfoto AB i Sollentuna för att filma bottnen där sjunkbomberna fallit. Filmen avslöjade att marinen bombat ett gammalt fartygsvrak och en hög med sten. Filmerna hemligstämplades, och det blev åter lugn och ro i de svenska vattnen.

Lugnet varade fram till den 27 oktober 1981. Då gick den ryska ubåten U-137, eller S363 som den egentligen hette, på grund i Gåsefjärden utanför Karlskrona.
Svenska och utländska journalister vallfärdade till platsen, och rapporteringen var självklar: en rysk spionubåt hade avslöjat sig själv genom att gå på grund. Från och med nu skulle ryssarna aldrig kunna förneka att de spionerat i svenska vatten. Den dåvarande utrikesministern Ola Ullsten uttalade sig och sa att U-137:s grundstötning bevisade att militären hela tiden haft rätt vid Utö-incidenten. De hemliga bilderna på vraket och stenhögen kände han då inte till.
Besättningsmännen på U-137 hävdade visserligen att de bara råkat navigera fel, och att de på grund av dålig sikt inte upptäckt att de hamnat långt in i en fjärd på svenskt territorium. Denna förklaring var det dock ingen som köpte. Ubåten var en spionubåt, som dessutom bekräftade tidigare misstankar om ryska intrång. Punkt slut.
Vad svenska folket inte visste var att några verkliga nyckelpersoner i turerna kring U-137:s grundstötning i hemlighet tyckte att ubåtsbesättningens förklaring var fullt rimlig.
En av dem var kommendör Karl Andersson, den militär som först gick ombord på U-137 och som ägnade flera dagar åt att förhöra besättningen.
Idag är han pensionerad från marinen, medlem av Medborgargruppen och en hatad man bland flera högt uppsatta militärer.
– Jag började tvivla tämligen omgående, berättar Karl Andersson när jag ringer upp honom.
– Redan tio dagar efter U-137:s grundstötning blev jag tillfrågad av en hög militär om hur jag såg på saken. Jag svarade att jag tyckte det verkade mysko och att jag ville ge det åtminstone en femtonprocentig chans att det var ett navigeringsmisstag. Vederbörande blev då väldigt arg och uppmanade mig att tänka om.

Den officiella versionen var alltså att U-137 gjort en medveten inträngning på svenska vatten och ingen fick avvika från den meningen.
Trots att medieuppmärksamheten kring U-137 var enorm både från svensk och från utländsk press behövde Karl Andersson aldrig vara rädd för att tvingas att avslöja sina tvivel. Journalisterna hade redan köpt militärens synsätt och alla utgick ifrån att det var en avsiktlig inträngning.
– Jag höll en presskonferens direkt efter upptäckten av U-137 och, hör och häpna, inte en enda av det hundratal journalister som var närvarande frågade mig om det var en avsiktlig inträngning eller om det var ett navigeringsmisstag. Jag var jätteglad för det, för jag slapp vädra mitt tvivel.
Bilden av att ryssarna blivit påkomna med brallorna nere långt inne på svenskt territorium trummades effektivt ut av eniga svenska medier, militärer och politiker.

Även Karl Andersson började luta åt att U-137 nog trots allt var en spionubåt. Men just då, några månader efter grundstötningen, publicerades en tidningsartikel som förändrade allt. Den var skriven av journalisten Rolf Olsson, som själv bodde på en av öarna nära platsen för U-137:s grundstötning.
Rolf Olsson påstod att han hört motorbuller från ubåten redan en timme innan den gick på grund.
– Då började jag fundera igen, säger Karl Andersson. För om de kom indundrande i ytläge med dieselmotorer påkopplade då kan det omöjligt ha varit ett avsiktligt inträngande. Då röjer ju ljudet ubåten.
Tiden gick och Karl Anderssons tvivel växte. Genom att ringa runt bland öborna hittade han sammanlagt fem personer som hört motorbullret från ubåten. En av dem var en målarmästare som hört ljudet då han skulle ringa sin hustru från en telefonkiosk på Sturkö, som vetter mot Gåsefjärden. Tack vara samtalet kunde man fastställa att ubåten passerat vid 19-tiden, en timme innan den gick på grund klockan 19.57.
U-137 hade alltså uppenbarligen inte, som en spionubåt förväntas göra, smugit sig in i viken i undervattensläge driven av diskreta elmotorer, utan i ytläge med bullriga dieselmotorer.
Detta stämde ju ganska väl överens med besättningens förklaring att de trodde sig vara på internationellt vatten, långt ute till havs.

Men det fanns fler starka argument mot spionteorin. U-137 var en omodern ubåt av så kallad Whiskey-modell, vilket innebär att den var 70 meter lång och 13 meter hög. Gåsefjärden är dock så grund att även om ubåten ställt sig på bottnen hade hela ubåtstornet stuckit upp. Den hade alltså inte haft en chans att komma ned i undervattensläge även om den velat, vilket måste ses som en ganska allvarlig risk för en spionubåt att ta.
Dessutom hade U-137 helt tomma vattentankar. I normala fall ska tankarna av säkerhetsskäl vara något fyllda. Om ubåten skulle gå på grund kan tankarna tömmas, så att ubåten lyfter sig och kommer av grundet.
Att en ubåt skulle gå med tomma tankar i en trång vik fylld med dolda grund tedde sig helt enkelt inte sannolikt. Om, å andra sidan, besättningen trodde sig vara ute till havs vore de tomma tankarna inte märkliga alls.
Men det starkaste argumentet var nog ändå att ubåten dundrat fram i åtta knops hastighet och att den hade en alldeles för stor vändradie i förhållande till bredden på Gåsefjärden. U-137 var helt enkelt dömd att förr eller senare gå på grund. Varför skulle någon ubåtsbesättning medvetet sätta sig i en så hopplös situation?
När Karl Anderssons efterforskningar lett honom tillräckligt långt för att han skulle gå ut offentligt med sina tvivel var det dock få som var intresserade. Vid det laget hade den en månad långa och mycket spektakulära ubåtsjakten i Hårsfjärden tagit mediernas uppmärksamhet. Nu var det marinens uppgifter om de fantasieggande ”miniubåtar” som alla talade om, och spionubåten U-137 var inte längre intressant.

Ubåtsjakten i Hårsfjärden är den största ansträngning svenska marinen någonsin gjort för att tvinga upp en ubåt till ytan. Under en månad släpptes enorma mängder sjunkbomber, samtidigt som arméns pressavdelningar också arbetade för högtryck. Hundratals journalister från hela världen fanns på plats vid strandkanten för att med egna ögon se ryssarnas nederlag. En enorm förväntan piskades upp.
Marinen deklarerade att den lyckats stänga in en ubåt genom att spärra av Hårsfjärden. Det var därmed bara en tidsfråga innan den skulle tvingas upp till ytan.
För säkerhets skull byggde militären på strandkanten upp en särskild läktare, varifrån journalisterna erbjöds att från första parkett bevittna den utlovade showen.
Samtidigt introducerades ett par ytterst massmediala upptäckter.
Dels kunde militären inför andäktiga pressuppbåd visa upp både filmer och fotografier av bottenspår som de gäckande ubåtarna lämnat efter sig.
Dels kunde man avslöja att det inte var vanliga ubåtar, likt den som dundrat upp på land i Gåsefjärden, utan så kallade ”miniubåtar”. Vissa av dessa miniubåtar påstods röra sig med hjälp av olika typer av larvfötter, direkt på botten. Ingen hade då hört talas om att någon nation använde miniubåtar i militärt syfte. Marinens upptäckt var därför en sensation.
Efter fyra veckors jakt i den avspärrade Hårsfjärden gav marinen upp. Ingen miniubåt hade synts till, och de ditresta journalisterna fick fälla ihop sina tältsängar och åka hem. Efter det nederlaget lyckades marinen aldrig mer locka några större skaror journalister till Sveriges ubåtsjakter.

Den officiella förklaringen till misslyckandet blev att det funnits en eller flera miniubåtar innanför avspärrningen, men att de lyckats smita ut.
– I början blev jag också övertygad om att det fanns miniubåtar, berättar Karl Andersson. Det blev ju alla när bilderna på bottenspåren visades upp. Men sedan visade det sig att de där bilderna inte säger någonting. Bottenspåren är ju inte ens parallella på bilderna, och jag kom snart underfund med att bottenspår kan orsakas av mycket mer än en ubåt.
Karl Anderssons starkaste argument mot tron på ubåtarnas existens är dock att ingen någonsin har sett dem trots att över femton år nu gått sedan de påstås ha uppträtt för första gången.
– Gamla Sovjetunionen hade något halvt dussin typer av miniubåtar och undervattensfarkoster. Men flera av dem var kabelmanövrerade och fordrade att ett fartyg matade dem med energi från ytan. Och de andra hade nio timmars aktionstid. De kunde ju omöjligt ta sig över Östersjön och sedan ligga i veckor och köra i den svenska skärgården.
Karl Andersson menar också att det är fullständigt obegripligt att inte en enda ryss trätt fram och berättat om miniubåtarna, trots att Sovjetunionen upphört att existera. Därför är han idag övertygad om att hela idén med miniubåtar skapades för att förklara det pinsamma fiaskot i Hårsfjärden.
– En normal ubåt hade inte haft den ringaste chans att klara sig undan den där inhägnaden, säger han. Men det kunde däremot en miniubåt, allra helst om den kunde kravla över land, gå över näs och genom kulvertledningar. Jag menar, man behövde en förklaring, och då föddes idén med miniubåten.

Efter det snöpliga slutet på ubåtsjakten i Hårsfjärden hösten 1982 tillsatte den då nytillträdda socialdemokratiska regeringen den så kallade Ubåtsskyddskommissionen, som skulle ta reda på vad som egentligen hänt. Med i kommissionen var bland annat Sven Andersson (s) och den moderate riksdagsmannen Carl Bildt, som också var ledamot av utrikesnämnden och försvarsutskottet. Ytterligare två socialdemokrater och en centerpartist fick vara med, men det var Carl Bildt och Sven Andersson som drev arbetet framåt.
Kommissionens resultat kom efter ett halvår, i april 1983, och gick helt på militärens linje.
Inte mindre än sex ubåtar, varav tre miniubåtar, skulle ha opererat i Hårsfjärden. Dessutom påstod man att miniubåtar skulle ha tagit sig ända in till slottet i centrala Stockholm.
I samtal med journalisten Ingemar Myhrberg avslöjade en av kommissionens experter senare att uppgiften om ubåten nedanför slottet kom med i rapporten därför man var rädd för pressen. Några ungdomar var säkra på att de sett en ubåt vid slottet, och om detta inte nämndes i rapporten skulle medierna kunna anklaga kommissionen för att undanhålla viktiga fakta, löd resonemanget.
Slutligen konstaterade kommissionen att ubåtarna var sovjetiska, varpå statsminister Olof Palme skickade en officiell protest till sovjetiska regeringen.

Ubåtsskyddskommissionens rapport var en guldgruva för löpsedelsmakarna, och blev efter publiceringen starten för en formlig explosion av ubåtsincidenter.
Den som i det läget uttryckte tvivel på miniubåtarnas existens blev inte populär. Men det fanns hemliga tvivlare ända upp på regeringsnivå. En av dem var Lennart Bodström, dåvarande utrikesministern och numera medlem i Medborgargruppen. I boken skriver han att både han och Owe Rainer var väldigt tveksamma redan från början. Men att man inte gärna talade högt sina tvivel. Tvärtom.
– Regeringens ståndpunkt var ju klar, säger Lennart Bodström. Jag höll förstamajtal i Eskilstuna och Västerås och poängterade hur allvarliga kränkningarna var och att vi skulle skärpa reglerna och utan förvarning använda sjunkbomber på inre svenska vatten, och så vidare. Och jag tog ju upp det där vid åtminstone ett dussin besök i andra länder, eller när deras utrikesministrar besökte oss. Regeringen hade bestämt sig för en ståndpunkt och den följde vi.
Hur kändes det att prata om det så mycket och ändå själv tvivla innerst inne?
– Jag hade ju egentligen ingen motbevisning. Det är först långt senare som det har kommit fram minkar och allt möjligt annat.
Idag lutar Lennart Bodström åt att marinen delvis drivit på ubåtspaniken för att rädda sitt eget anseende.
– Jag tror att marinen själv har satt sig i ett dåligt läge. Den svenska marinen är säkert lika duktig som något annat lands att bekämpa ubåtar – om det finns några. Men nu rycker de ständigt ut och kastar sjunkbomber och sedan säger de att det är mycket svårare i Östersjön än i Atlanten. Men det är lite skillnad på ytor. Och där lyckades de allierade, lång innan det fanns modern radar och annat, sänka nästan alla tyska ubåtar. Det är lite konstigt.

De påstådda sovjetiska och ryska ubåtarna har alltså lyckats undgå upptäckt trots att de i 15 års tid, ofta instängda på grunt vatten i trånga vikar, jagats av den modernt utrustade svenska marinen. Samtidigt lyckades de allierade sänka nästan 2 000 tyska ubåtar under andra världskriget, trots att dessa gömde sig i den enormt mycket större och djupare Atlanten, och trots att dagens moderna utrustning för ubåtsjakt inte existerade. När Lennart Bodström betecknar detta faktum som ”lite konstigt” använder han en torr humor som känns igen hos flera av Medborgargruppens medlemmar. För att inte göra debatten mer känsloladdad än den redan är uttrycker man sig försiktigt, men bakom den allvarliga tonen döljer sig ett gapskratt åt militärens 15 år långa praktfiasko. Medborgargruppen har säkert roligt på sina möten.

Att moderna ubåtar faktiskt inte har lättare att komma undan än de tyska motsvarigheterna under andra världskriget visade sig när svenska marinen i mitten av 80-talet fick oväntad hjälp av yrkesfiskare på västkusten. Fiskarna kontaktade marinen och förklarade att de på sina båtar hade mycket avancerad sonarutrusning för att hitta fiskstim. Yrkesfiskarna lovade att utrustningen även kunde användas för att hitta ubåtar.
För att kontrollera uppgifterna gjordes ett test. En svensk ubåt gömde sig så bra den kunde på botten och yrkesfiskarna fick till uppgift att lokalisera ubåten. Det tog ett dygn för dem att avslöja läget.
Marinen blev imponerad, och ett fiskefartyg köptes in för ubåtsjakt. Någon ubåt hittade man som bekant ändå inte. Vilket, med Lennart Bodströms språkbruk, också måste ses som lite konstigt.
En som skrattar öppet är Gösta Wibom, uppfinnaren och geoteknikern som var med och startade Medborgargruppen. När jag ringer upp berättar han att han varit inblandad i planerna på att göra en långfilm om den misslyckade ubåtsjakten och de politiska turerna runt omkring den. Hittills har det dock inte blivit något, eftersom verkligheten är allt för farsartad för att bli trovärdig på film.
Som exempel drar Gösta Wibom historien om när de bandade ljuden av främmande ubåtar, som i åratal använts som bevis för miniubåtarnas existens, plötsligt visade sig vara plasket från simmande minkar.
– Militären trodde ju först att det var ett rådjur, men sedan tänkte de att det kanske var mink. Därför finns det kvitto på inköp av ”1 st mink” och ett par handskar, för det där jäkla djuret bet omkring sig. Sedan skulle de spela in minkljud i en bassäng, men någon kom underfund med att det finns en medicinetisk nämnd som man måste söka tillstånd hos för djurexperiment. Men nämnden hade tagit semester, så det där ljudprovet fördröjdes i ett par månader.
Det finns fler lustiga exempel. 1990 publicerade marinen – och därmed också hela svenska pressen – foton av vad som påstods vara en främmande undervattensverksamhet vid Örngrund. Senare tvingades försvarets egna experter konstatera att man fotograferat ett grund. En annan klassiker var när marinen lade ut magnetslingor som skulle varna då främmande undervattensfarkoster passerade. En slinga utanför Waxholmsområdet larmade på ett mystiskt regelbundet sätt, och till sist insåg man att larmet utlöstes av tåget mellan Stockholm och Åkersberga.

En orsak till att sjabblet kunnat fortgå utan att någon egentligen reagerat är att stora delar av svenska folket var övertygade om att det verkligen fanns ubåtar i vattnet. Medborgargruppens svåraste utmaning har varit att försöka ta sig igenom denna starka övertygelse. Karl Andersson menar att det är som att försöka omvända troende människor.
– Vi brottas med något som jag skulle vilja likna vid en statsreligion, säger han. Staten Sverige och dess myndigheter har ju låst sig vid U-137:s skuld och vid miniubåtarna. Man har till och med gått så långt att man har anklagat främmande makt för att vara inblandad i det här. Det är oerhört svårt för myndigheterna att göra reträtt i den här frågan.
De flesta av Medborgargruppens medlemmar tycks vara överens om att ubåtsjakten genomsyrats av ett element av masspsykos, och att medierna spelat en viktig roll för att elda under den smått hysteriska stämningen.
Gunnar Fredriksson, före detta redaktör för Aftonbladet, tillhör dem som öppet tvivlat på existensen av en rysk ubåtsinvasion i svenska vatten. Han är mycket besviken på hur massmedierna hanterat historien.
– Jag tycker att medierna har svikit sitt kritiska uppdrag, säger han. Jag liknar det här vid hur medier ofta uppträder vid stora nationella krislägen. Ta till exempel Falklandskriget, där den engelska pressen bara stödde England. I sådana lägen faller ibland kritiken bort. Men det här var ju inte ens ett krig.

Trots att det idag finns mängder av fakta som talar emot förekomsten av miniubåtar noterar Gunnar Fredriksson att medierna som bedrivit kampanj i ämnet styvnackat står på sig.
– Dagens Nyheter tar inte den här boken på allvar. Den strider ju mot vad de skrivit i många år. Den stora svårigheten för medierna är att erkänna att de haft fel.
En annan medlem av Medborgargruppen är historieprofessorn Klas Åmark. Han tycker att ansvaret för det som hänt vilar tungt på medierna.
– Du har ju en förbindelse mellan media och allmänheten som är viktig, säger han. Medierna har verkligen bidragit till att få folk att tro att det finns ubåtar i den svenska skärgården. Därmed ställer de inte frågor till politikerna, och inget parti har förlorat politiskt i ett val på att de har hävdat att det finns ubåtar.

Klas Åmark menar också att stor medial uppmärksamhet i sig binder händerna på beslutsfattarna. Det blir helt enkelt svårt att backa undan, eller ändra sig, när drevet är igång. Detta gäller naturligtvis politiker och militärer, men också journalisterna själva.
– Den historiska läxan är att det även i en demokrati med fri åsiktsbildning är fullt möjligt att piska upp en offentlig hysteri vare sig det gäller ubåtar eller ufos eller svåra sjukdomar, säger Klas Åmark.
Under hela ubåtsjakten har militären flitigt hemligstämplat sitt utredningsmaterial, och sedan hänvisat till sekretessen när kritiker kommit och krävt konkreta bevis.
Medborgargruppens uppfattning är att militären snarare hemligstämplar för att slippa det pinsamma avslöjandet att de faktiskt inte har mycket att komma med.
– De som hemligstämplar det här inser att informationerna inte tål en granskning från annan part, säger Gösta Wibom. Det är ett sätt att dölja misstag, fel och lögner. De har inte ett jäkla dugg.
Ett exempel som Gösta Wibom lyfter fram är den så kallade signalspaningen, som var mycket hemlig fram till dess att det visade sig att det inte fanns någon tillförlitlig signalspaning.
Historieprofessor Klas Åmark menar även han att hemligstämplarna fyller ett helt annat syfte än militären påstår.
– Jag ser ingen riktig mening med hemligstämplingarna annat än att man vill dölja saker för svenska folket, säger han. Amerikanerna får veta allting ändå, för Sverige samarbetar när det gäller underrättelseverksamhet med Nato. Och ryssarna vet ju vad de verkligen har gjort.
Enligt Klas Åmark är det närmast en svensk tradition att regelmässigt hemligstämpla sådant som man av praktiska skäl inte vill att befolkningen ska känna till.
– Det här är en del av den svenska neutralitetspolitiken, att man hemligstämplar ganska mycket och håller hemligstämpeln under lång tid. En tanke är att dubbelmoralen började när svenskarna släppte igenom tysktågen under andra världskriget och då var tvungna att göra en sak och säga en annan offentligt.
Delvis som ett resultat av Medborgargruppens kritik tillsattes 1995 en ny ubåtskommission. Medborgargruppen hade föreslagit att även oberoende utländska experter skulle ingå, men så blev det inte.
Kommissionens rapport blev på många sätt ett bakslag för militären. Flera av de observationer som tidigare använts som bevis för att ubåtar funnits i svenska vatten döms ut som värdelösa. Därmed anklagar man indirekt arméstaben för att ha vilselett den förra ubåtskommissionen från 1982 med falska uppgifter. Dessutom slår man fast att det inte finns några observationer som bevisar att eventuella ubåtar skulle ha varit ryska.
Kommissionen menar dock att det förekommit fyra stycken säkra kränkningar mellan 1981 och 1992, och att U-137 gick in i Gåsefjärden avsiktligt. En av ledamöterna, professor Anna Christensen, reserverade sig dock mot kommissionens slutsatser. I rapporten skriver hon:

Utgångspunkten för min bedömning är den bild som har skapats om ubåtskränkningarnas omfattning och karaktär, nämligen att Sverige åtminstone sedan 80-talets början varit utsatt för systematiska och omfattande kränkningar av främmande ubåtar, miniubåtar och andra undervattensfarkoster, som trängt långt in i den svenska skärgården. (...) jag anser att kommissionen måste försöka besvara frågan om denna bild av ubåtskränkningarna vilar på hållbar grund. (...)
Mitt svar på ovan ställda fråga är ett klart Nej. Observationsmaterialet håller inte. Företagsbedömningen håller inte. Stora delar av den tekniska bevisningen håller inte heller. (...)
Jag grundar min uppfattning på att jag finner sådan verksamhet mycket osannolik och att det finns annan, troligare förklaring till den stora mängden av observationer, nämligen att de framkallats och påverkats av den både skrämmande och fantasieggande bild som givits av ubåtskränkningarna och som spridits och förstärkts genom massmedia, de dramatiska och uppmärksammade ubåtsskyddsoperationerna, den hemlighetsfulla och fantasieggande karaktären av undervattensfenomen över huvud samt slutligen svårigheter att på ett riktigt sätt uppfatta de olika fenomen som kan uppträda i skärgårdsvatten.

Även om antalet
säkra ubåtskränkningar när detta skrivs har sjunkit till fyra inom loppet av elva år är Medborgargruppen knappast nöjd med kommissionens rapport. Om man bortser från Anna Christensens reservation ter den sig snarast som en kompromiss ägnad att få saken ur världen utan att någon ska behöva förlora ansiktet.
Frågan är om vi någonsin kommer att få se de hemligstämplade bevisen. Alla i Medborgargruppen tycks vara överens om att militären aldrig i livet hade velat hemligstämpla något som skulle kunna bevisa miniubåtarnas existens och därmed få hela ubåtsfrågan ur världen. Risken är tvärtom att dokumenten som påstås innehålla bevisen förstörs innan någon hinner se dem.
– Det kan ju hända att man låter material försvinna, säger Lennart Bodström. Det är visserligen förbjudet, men det har vi ju sett exempel på.
Kanske är det så att dokumenten en dag måste förstöras för att inte Sverige fullständigt ska förlora ansiktet inför omvärlden. Lennart Bodström är inte helt främmande för tanken.
– När kapten Alfred Dreyfus 1894 åtalades och dömdes till livstidsstraff på Djävulsön så användes falsk bevisning. Militären sa till honom att erkänna det där brottet, även om han var oskyldig, för att inte skada arméns och Frankrikes ära. Det är nog så att det finns dom som menar att även om man upptäcker att det inte finns så mycket substans i ubåtskränkningarna så skulle det skada marinens ära och Sveriges anseende att erkänna det.

Dan Josefsson


Denna text är publicerad i ETC 1999-07-01
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.)
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net