Denna text har publicerats i Aftonbladet 2005-05-23.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Textarkivadress: http://josefsson.net/arkiv/050523_men_jobben_kom_aldrig_tillbaka.html
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.

...men jobben kom aldrig tillbaka

DAN JOSEFSSON om hur massarbetslösheten skapades – och varför ingen gör något åt saken

Ordet "bidragsberoende" har fått en ny innebörd i svensk debatt. Förr betydde ordet någon som behöver ekonomiskt stöd för att klara sig. I dag används begreppet allt oftare som rörde det sig om drogberoende. Bidrag ses inte längre som ett sätt att lösa ekonomiska problem, utan som problemens orsak. En Stockholmstidning skriver våren 2005:
"Det som förr gav människor frihet, exempelvis försäkringssystemen, håller nu fast dem i en massarbetslöshet."
Bara om bidragen sänks och kraven höjs kan svenskarna avgiftas och ta sig ur bidragsberoendet.
Det är inte lätt att förstå varför välavlönade opinionsbildare anklagar sina arbetslösa eller sjuka medmänniskor för att frivilligt välja sina öden. Kanske visar skriverierna att samhällets toppskikt förlorat sista skymten av dem där nere. Kanske är alltihop ett utslag av ett nybrutalt svaghetsförakt.
Klart är dock att idén om lata arbetslösa döljer det faktum att Sveriges massarbetslöshet är resultatet av en medveten kursändring i svensk politik. Den nya linjen firar faktiskt sitt femtonårsjubileum i år.

1990, före beslutet att låta massarbetslösheten explodera i vårt land, var försäkringssystemen frikostigare än de är i dag. Ändå var mindre än en tredjedel så många arbetslösa. Fem år senare, 1995, hade en kvarts miljon förlorat jobben. Inte därför att vi plötsligt blivit lata, utan därför att politiken förändrats dramatiskt på en avgörande punkt.
Förra året publicerade statsvetaren Johannes Lindvall avhandlingen The Politics of Purpose. Där berättas hela historien om hur massarbetslösheten kom till Sverige. Det rör sig enligt Lindvall om den största politiska förändring som genomförts i landet sedan åtminstone andra världskriget.
För medborgarna kom skiftet som en överraskning. Sverige hade alltid varit ett land där full sysselsättning betraktades som politikens högsta mål. Och det var inte bara befolkningens uppfattning utan länge också politikernas, från höger till vänster.
På 1970-talet fick de flesta industriländer problem med prisökningar - inflation. På många håll började man därför acceptera idén om en nödvändig arbetslöshetsnivå, den så kallade "jämviktsarbetslösheten", som aldrig kunde understigas. Idén var att en någorlunda hög arbetslöshet avskräckte de som hade jobb från att ställa för höga lönekrav, och därför verkade dämpande på prisökningarna. Att prioritera låg inflation före full sysselsättning var också vad OECD rekommenderade sina medlemsländer i den så kallade McCracken-rapporten som kom 1977. Den fick kritik för att vara ett kapitalistiskt drömdokument, som ville ge kapitalägarna just den industriella reservarmé som redan Karl Marx talat om. Trots protesterna införde land efter land från mitten av 1970-talet massarbetslöshet som redskap för inflationsbekämpning. Danmark tog steget 1975, sedan följde i snabb takt länder som Irland, Belgien, Holland, Finland, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och till sist Italien 1983.
Men i Sverige såg vi det alltså som både ekonomiskt och socialt otänkbart att förvandla fullt arbetsföra människor till arbetslösa inflationsdämpare. Vi var stolta över vår låga arbetslöshet och ville bekämpa inflationen på ett mer civiliserat sätt. Lösningen blev en - i alla fall i teorin - stram budgetpolitik kombinerad med centrala löneförhandlingar som skulle hindra fack och arbetsgivare från att växla in låg arbetslöshet i allt för höga löneökningar.

Den här politiken fortsatte så gott som oförändrad under de borgerliga regeringsåren 1976 till 1982. Den svenska inflationen var ofta högre än omvärldens, och man devalverade därför flera gånger för att sänka kostnadsläget i Sverige. Det uttalade syftet var att slippa höja arbetslösheten. I Sverige var det, som statsminister Thorbjörn Fälldin sa, en rättighet att ha ett arbete.
Sverige lyckades ganska bra. Från 1970 till mitten av 1980-talet hade vi mycket lägre arbetslöshet än andra europeiska länder. Inflationen var visserligen ofta något högre, men det var svenskarna uppenbarligen beredda att acceptera.
Början till slutet för arbetslinjen kom med den nyliberalt färgade avregleringen av bankernas utlåning som Riksbanken med stöd av högerfalangen i den socialdemokratiska partitoppen kuppade igenom 1985. Den utlöste en så kraftig fastighets- och spekulationsbubbla att lönekraven skenade iväg, och ingen stram finanspolitik kunde längre få stopp på prisökningarna. Den snabbt stigande inflationens koppling till den fiaskobetonade avregleringen blev dock uppenbar först senare. Då, i slutet av 1980-talet, framhöll högerns lobbyorgan i stället inflationen som ett bevis för att den svenska modellen inte fungerade. Man krävde öppet att arbetslösheten skulle höjas. Högern inom socialdemokratin sa samma sak, dock inte offentligt. Därmed inleddes arbetet med att införa massarbetslöshet i Sverige, mer än tio år efter många andra länder.

För svenskarna var kravet på full sysselsättning en självklarhet, så att öppet diskutera nyordningen vore politiskt självmord. I valet 1988 pratades det om säldöd snarare än om ekonomi.
Det historiska beslutet står att läsa i en regeringsskrivelse från den 26 oktober 1990, undertecknad av statsminister Ingvar Carlsson och hans finansminister Allan Larsson. Formuleringen är motsägelsefull:
"Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste därför överordnas andra ambitioner och krav."
Jobben skulle offras - för att värna sysselsättningen. Alla insatta visste vad det betydde: socialdemokraterna hade tagit första steget mot en europeisk arbetslöshetsnivå också i Sverige.
Efter valsegern 1991 behövde Carl Bildt bara fortsätta på den inslagna vägen. Resultatet blev en arbetslöshetsökning som saknar motstycke i svensk historia. Den folkpartistiska finansministern Anne Wibble talade gärna om hur svenskarna nu skulle tvingas ned i "arbetslöshetens stålbad", inflationen sågs som en sjuka i den bortskämda svenska folksjälen och nu skulle patienten chockbehandlas. I boken Ekonomerna i debatten berättar Anne Wibble att en del nationalekonomer tvivlade på regeringens viljestyrka:
"Den mest extrema varningen våren 1991 kom från Assar Lindbeck: Orkar en borgerlig regering stå emot när arbetslösheten stiger till 6 procent under den tid det tar att anpassa kostnadsläget?"
I dag vet vi att inflationen som skulle bekämpas försvann av sig själv redan innan regeringen Bildts inflationsbekämpning hunnit få effekt. En brusten fastighetsbubbla, och djup bankkris, en skattereform som gjorde det dyrt att låna och ett ovanligt lågt löneavtal ledde till att hela ekonomin tvärstannade. Svenskarna slutade konsumera för att i stället försöka betala av sina nu fruktansvärt dyra lån, och inflationen störtdök, från nästan tio procent 1992 till strax över två procent 1993.
Problemet var att den nya regeringen - och antagligen också den socialdemokratiska oppositionen - fortfarande trodde att Sverige led av hög inflation. Projektet att införa massarbetslöshet för att "anpassa kostnadsläget" rullade alltså på, men man krigade mot en fiende som inte längre fanns. Resultatet blev att Sveriges slungades ned i en alldeles hemsnickrad depression.

Under 1990-talets första hälft gjordes massavskedanden i den offentliga sektorn och 90 000 företag gick i konkurs. 250 000 människor blev av med sina jobb och arbetslösheten fyrdubblades på rekordtid. Ekonomihistorikern Rodney Edvinsson har i en nyutkommen avhandling visat att den svenska 1990-talsdepressionen till och med var djupare än den legendariska depressionen på 1930-talet. BNP krympte tre år i rad, och eftersom politiker på båda sidor om blockgränsen övergivit den norm som tidigare tvingat dem att åtminstone försöka respektera kravet på full sysselsättningen - så lät man arbetslösheten stiga. Några år senare frikopplades Riksbanken från den politiska makten och fick som officiell uppgift att till varje pris hålla inflationen låg. Om folkvalda politiker försöker sänka arbetslösheten för mycket, så är det numera Riksbankens uppgift att höja räntan så att arbetslösheten återgår till jämviktsnivå.
När jag intervjuat Ingvar Carlsson säger han att tanken aldrig var att permanent höja arbetslösheten i Sverige. I slutet av 1980-talet var inflationen så hög att den riskerade att slå ut Sveriges exportindustri. Genom att tillfälligt låta arbetslösheten stiga skulle kostnadsläget pressas ned, lönsamheten och tillväxten pressas upp, och sedan skulle jobben komma tillbaka. Det var antagligen också vad Carl Bildts regering tänkt sig.
Men när nu inflationsnormen firar femtonårsjubileum så kan vi alla se att jobben inte kom tillbaka. Arbetslösheten har fastnat på nästan sex procent, vilket innebär långt högre siffror i grupper som har svårt att få jobb också i goda tider: invandrare, ungdomar, kvinnor i ofrivilligt deltidsarbete, handikappade, äldre. Det är här massarbetslösheten skapar utslagning och mänskliga tragedier.
Arbetsmarknadsministern Hans Karlsson har i intervjuer försiktigt antytt att dagens långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar kan vara "sviterna av 90-talet, vi vet inte".

Men visst vet vi. I slutet av 1980-talet visste vi att massarbetslösheten i utlandet lett till långtidsarbetslöshet och utslagning, sådant diskuterades på politiska seminarier. Vi visste att samma sak rimligen skulle drabba Sverige om vi också övergav arbetslinjen. Men det priset var de styrande med öppna ögon beredda att betala för att få sin låga inflation.
Också moderaterna förstår i dag att 1990-talet satt spår. I en intervju i senaste numret av tidskriften Arena säger Anders Borg, tidigare medhjälpare åt Carl Bildt och i dag hjärnan bakom Fredrik Reinfeldt, så här:
"Jag var ju med redan under regeringsåren 1991-1994 och rent personligt har mina upplevelser av kostnaderna för förändringarna som vi gjorde då påverkat mig starkt. Vi gick igenom en process där väldigt många, inte minst kommunalanställda, blev av med sina arbeten inte bara en utan flera gånger. Jag kommer aldrig mer att underskatta vikten av att genomföra förändringar på ett tryggt och anständigt sätt."

Dagens utslagning är notan efter ett oanständigt 1990-tal då en borgerlig och två socialdemokratiska regeringar aktivt harmoniserade den svenska arbetslösheten med massarbetslösheten i övriga Europa, utan att med ett ord fråga vad folket tyckte om idén.
Det är viktigt att förstå att projektet till största delen lyckades. Inflationen har förblivit rekordlåg, vår tillväxt är i dag högre än i många andra länder och exportföretagen och bankerna gör enorma vinster. Men på köpet fick vi en ekonomisk nyordning som aldrig tålt offentlighetens ljus. LO-ekonomen Dan Andersson är en av få som säger det rakt ut: "Vi har en massarbetslöshetsarmé som disciplinerar löntagarna till lägre lönekrav". Institutioner som Konjunkturinstitutet, Riksbanken och OECD beräknar exakt hur hög arbetslösheten ska vara för att den svenska inflationen ska hållas i schack. Man talar ogärna om saken, men siffran finns där i bakgrunden, hela tiden.
Ju sämre livet ter sig för landets arbetslösa, desto mer effektivt fyller de sin funktion som inflationsdämpare. Därav rikedomen av "aktivitetsgarantier", obligatoriska kurser av tvivelaktigt värde och andra typer av ofta förnedrande tvångsarbeten som arbetslösa tvingas delta i under hot om indragen ersättning. En arbetslös får helt enkelt inte må bra, han eller hon måste desperat konkurrera om jobben och alltid utgöra ett avskräckande exempel för oss andra. Så cynisk är teorin bakom jämviktsarbetslösheten.
Elitens fullt förståeliga ovilja att prata öppet om denna nya hörnsten i vårt ekonomiska system har gjort att vi i den politiska retoriken egentligen aldrig avskaffat arbetslöshetsmålet. När arbetslösheten inte sjunker fortsätter man alltså med samma prat som förr: "Jobben kommer först." Detta har blivit den kanske största offentliga lögn vi har i Sverige. För jobben kommer ju inte först, och det har de inte gjort på 15 år.
Den grövsta metoden att slippa ta ansvar för beslutet att införa massarbetslöshet i Sverige, är att förklara arbetslösheten som ett karaktärsproblem hos dem som saknar jobb. Här gör många politiker, journalister och andra opinionsbildare just nu en jätteinsats. Man säger sig vara för "arbetslinjen", vilket i den nya ordlistan innebär sänkta bidrag för bland annat sjukskrivna. Man vill bryta mot "snällismen" och "sätta press" på de arbetslösa att ta ett jobb. Det är ett märkligt resonemang om man vet hur arbetslösheten fungerar.

Enligt LO-ekonomerna och Ams fanns det 2003 i genomsnitt 44 000 lediga jobb varje månad i landet. De som köar till jobben kan delas in i tre grupper. Längst fram står 230 000 personer som redan har jobb, men som vill byta. Det blir fem stycken mycket attraktiva arbetssökande per ledigt jobb. Efter dessa står 217 000 öppet arbetslösa, eller fem personer per jobb. Sist i kön står ytterligare 120 000 personer som befinner sig i åtgärder men som vill ha jobb när de får chansen. Det innebär ytterligare tre köande per arbetstillfälle.
Sammanlagt står alltså tretton personer i kö till varje ledigt jobb. Bakom denna kö står ytterligare 223 000 människor som varit sjuka i mer än 90 dagar.
Om Sverige skulle chocksänka ersättningen till alla dessa 223 000 sjuka människor så lär inte det hjälpa dem förbi kön. Det leder till desperation och social misär, men inte till jobb.
I det historiska beslutet hösten 1990 beskrev socialdemokraterna kampen mot inflationen som ett sätt att i slutänden rädda jobben. I dag vet vi att inflationen försvann - tillsammans med jobben. Det är därför tid för utvärdering.

Frågan som måste ställas är om vi ska acceptera en permanent massarbetslöshet i Sverige. Få skulle öppet svara ja på den frågan, men om man talar med ekonomer, riksbanksfolk och politiker på tu man hand så är många uppenbart nöjda med dagens situation. En ekonom sa till mig att vi lever "i den bästa av världar", eftersom vi både har "låg inflation och låg arbetslöshet".
Om socialdemokraterna delar denna positiva syn på massarbetslöshet så ska man säga det öppet: inflationen kommer före jobben. Då får väljarna något att ta ställning till.
Om man däremot inte är nöjd så måste nyordningen från 1990 ifrågasättas i grunden. Ska verkligen kommunernas balanskrav och riksdagens budgettak hindra oss från att göra offentliga investeringar som sätter arbetslösa i arbete? Är det rimligt att Riksbanken, svenska folkets bank, inte behöver sträva efter att få ned arbetslösheten när den bestämmer den så viktiga styrräntan?
Och viktigast av allt: Kan arbetarpartiet socialdemokraterna verkligen förvalta ett ekonomiskt system där hundratusentals människor tvingas agera inflationsdämpare, utan att partiet samtidigt förlorar sitt existensberättigande?

Dan Josefsson
dan@josefsson.net