Denna text har publicerats i samband med 2005 års grävseminarium.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Textarkivadress: http://josefsson.net/arkiv/050201_att_grava_i_strukturer.html
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.

Att gräva i strukturer

Grävande samhällsjournalistik går ofta ut på att avslöja brott mot olika regelverk. Det är naturligtvis ofta en viktig journalistik. Problemet är överdriven skurkjakt kan reducera oss journalister till ett slags extrapoliser som slår ner också på obetydliga förseelser men som inte är intresserade av de strukturella problem i demokratin som egentligen är viktigare för tittarna/läsarna/lyssnarna.
Det här har lett till en olycklig arbetsdelning i journalistkåren. De grävande journalisterna koncentrerar sig på att avslöja sådant makthavarna sysslar med när de inte sköter sina jobb: skattefifflet, porrklubbsbesöken, de omoraliska lägenhetsaffärerna och kontokortsmissbruket.
Bevakningen av det makthavarna gör inom ramen för sina uppdrag överlämnas till nyhetsreportrarna. De förväntas upplysa medborgarna genom att från dag till dag rapporterar om reformer, lagändringar, strukturomvandlingar, privatiseringar, förändringar av trygghetssystemen och så vidare.

Den här uppdelningen kan ha fungerat på 1970-talet då politiken fortfarande var förhållandevis enkel att följa med i. Men idag fungerar den inte alls. Politiken har blivit så komplicerad att det krävs renodlad grävande journalistik för att förstå hur det går till när beslut drivs igenom i riksdagen. Ofta krävs det till och med grävande journalistik för att förstå vad besluten som tas egentligen innebär för svenska folket.

Ett typexempel på den här komplexiteten är det nya pensionssystem som jag berättar om i dokumentären ”Vem vill bli pensionär”. Reformen var så komplicerad att det var omöjligt att förklara den i vanliga nyhetsartiklar eller tv-inslag.
Några politiska konflikter värda namnet gick det inte heller att ta fasta på, politikerna gjorde upp i en liten, sluten, arbetsgrupp. Arbetet pågick dessutom i flera år, vilket gjorde att nyhetsvärdet snabbt försvann. När Rapport den 8 juni 1998 kunde berätta att Riksdagen beslutet att skrota ATP-systemet blev alltså många tittare tagna på sängen. Utan att bli tillfrågade i något val, och utan att bli informerade av sina journalister, hade svenskarna fått ett system som skyddar löntagarna istället för pensionärerna, som automatiskt kan sänka pensionerna om pengarna tryter och som garanterar så små pensioner att breda grupper riskerar att få leva sina sista 20 år i fattigdom.

När det gäller pensionssystemet svek jag och resten av journalistkåren den befolkning vi brukar kalla våra uppdragsgivare. Politikerna lyckades i tysthet genomföra en reform som fått omvärlden att häpna; ingen trodde att något sådant var möjligt i ett land med en så levande demokrati och ett så utpräglat välfärdstänkande som Sverige.
När jag, alldeles för sent, berättade hela historien om pensionsreformen uppfattades dokumentären mycket riktigt av många som ett scoop. Trots att de flesta delarna rapporterats fragmentariskt i nyhetsmedierna hade nästan ingen utanför kulturjournalistiken ens försökt ge en samlad bild av det demokratiska haveri som reformen faktiskt är.

En bidragande orsak till journalisternas misslyckande är vår ofta naiva syn på politikernas arbetsmetoder. Exakt hur stor den naiviteten är förstod jag själv först när jag läste statsvetaren Urban Lundbergs doktorsavhandling om pensionsreformen, Juvelen i kronan (Hjalmarson & Högberg 2003), som kom ungefär samtidigt som min dokumentär visades. I den finns en pedagogisk genomgång av den så kallade ”nya välfärdsforskningen”. Det är omskakande läsning för journalister.

En av förgrundsgestalterna i den här forskningsgrenen är den amerikanske statsvetaren Paul Pierson. Han har gjort en berömd sammanställning av de tekniker som moderna politiker använder för att driva igenom smärtsamma politiska kursändringar utan att efteråt behöva stå till svars inför sina väljare. Huvudtaktiken är enligt Pieson att låta förändringarna ske obemärkt, eller som han uttrycker det: ”never be seen to do harm”.
Urban Lundberg skriver:

”Strategierna som presenteras är onekligen ’machiavelliska’ i ordets allmänna betydelse. Till formen handlar det om klassiska makttekniker som att söndra och härska, ge och ta, och försvåra för undersåtarna att utkräva ansvar. (...) Makten utövas i allmänhet i det fördolda, inbakad i bilagor till tjocka budgetpropositioner eller till synes obetydliga, men principiellt viktiga ändringar i svårtillgängliga lagtexter”.

Den nya välfärdsforskningen urskiljer enligt Lundberg två huvudstrategier. Den första är att bygga varaktiga majoriteter för den politik som planeras. Det är ofta svårt, inte minst i Sverige. Den andra strategin siktar in sig på att minimera oppositionens mobilisering. Här finns tre möjligheter: splittring, kompensation, och fördunkling.

Splittring innebär att man medvetet spela ut olika grupper mot varandra. Löntagare mot pensionärer, höginkomsttagare mot låginkomsttagare, skattebetalare mot bidragstagare. Den tekniken använde politikerna som skapade pensionsreformen flitigt. Det nya pensionssystemet kom därför att ses som ett sätt att skydda löntagarna från pensionärerna. Många journalister tycks här ha tagit ställning för löntagarna och den principiella diskussionen kom av sig innan den startat.

Kompensationsstrategin innebär bland annat att man inför så kallade ”grandfather clauses”, som gör att grupper med makt att bråka idag inte påverkas. Pensionsarbetsgruppen gick längre än så och lät alla som är födda före 1954 helt eller devis omfattas av det gamla ATP-systemet. Det nya systemet gäller alltså bara dagens unga. Vi journalister kunde därför inte hitta några arga offer att intervjua. Och eftersom de unga aldrig fick veta vad systemet går ut på kunde de inte reagera på sina framtida livsvillkor.

Fördunkling innebär slutligen att politikerna försöker förvirra väljarna kring vad de föreslagna reformerna egentligen innebär. Målet är att folk inte ska kunna göra sig en klar uppfattning om politiken, vilket naturligtvis minskar motståndet.
Paul Pierson skriver:

”Reforms are less likely to generate a popular outcry if television reporters cannot explain the implications of the new policies in fifteen seconds or less”.

Enligt Urban Lundberg kallas detta inom välfärdsforskningen för Dan Rather (”Claes Elfsberg”)-testet. Den reform som passerar testet kan drivas igenom ganska smärtfritt, oavsett hur svåra konsekvenserna i slutänden blir för medborgarna. Här lyckades pensionsarbetsgruppen fantastiskt bra. Pensionsreformen är så tekniskt komplicerad att bara en handfull personer överhuvudtaget kan redogöra för den i detalj. En redaktör på Rapport har berättat för mig om hur redaktionen ständigt gick bet på att förklara vad förslaget egentligen gick ut på. Claes Elfsberg hade aldrig en chans.
När jag 2003 skulle börja jobba med min dokumentär hade jag fortfarande inte förstått hur systemet fungerade, och det hade inte heller någon av de mycket allmänbildade kollegor jag frågade.

Paul Piersons strategimall kastar ett förklarande ljus över flera andra stora förändringar i det svenska samhället. I dokumentären Novemberrevolutionen berättar jag om hur det gick till när kreditmarknaden avreglerades 1985. Varken riksdagspolitikerna eller journalisterna fick en chans att förstå vad reformen gick ut på.
Avregleringen ledde sedan till fler dramatiska förändringar som knappt nämndes i medierna. 1990 övergavs till exempel arbetslöshetsmålet till förmån för inflationsmålet. Enligt statsvetaren Johannes Lindvalls doktorsavhandling ”The Politics of Purpose” (Göteborgs Universitet 2004) var detta den mest dramatiska kursändring i svensk politik sedan andra världskriget. Men frågan nämndes aldrig i valet 1988 och mycket få journalister tycks ha förstått vad som hände.
Sedan följde ett årtionde av privatiseringar och bolagiseringar som vi journalister inte heller fick något grepp om förrän det var för sent. Om och om igen kan vi efteråt se hur politikerna följer Paul Piersons mall till punkt och pricka, och hur vår kår luras ner i diket.

De journalistiska sveken är snarare regel än undantag. Men så behöver det inte fortsätta. Om vi journalister inser att de värsta förbrytelserna mot demokratins ideal faktiskt sker utan att någon enda aktör bryter mot en enda regel så öppnar sig en värld att granska. Att som jag gjort berätta historierna långt efter att de redan skett räcker naturligtvis inte. Vi måste gräva i de där tjocka budgetpropositionerna och plöja de där svårtillgängliga lagtexterna redan idag.
En utmärkt startpunkt är det nya socialförsäkringssystemet.
Den 13 november 2003 sa statsminister Göran Persson under en frågestund i riksdagen att sjukförsäkringarna, förtidspensionerna, a-kassan och föräldraförsäkringen kanske ska genomgå "en reform av samma slag som vi har gjort i pensionssystemet". Nu har arbetet påbörjats av enmansutredaren Anna Hedborg – en av huvudarkitekterna bakom pensionsreformen. Senare ska en liten sluten arbetsgrupp att tillsättas.
Låt oss gräva redan från början den här gången.

Dan Josefsson
dan@josefsson.net

(Skriven till Föreningen Gräv våren 2005, publicerad i samband med 2005 års grävseminarium)