"Moraliskt haveri" - en artikel om boken Myggor och tigrar

den . Publicerad i Artiklar

Det här är en DN-artikel från 2007-09-01 där jag kritiserar Albert Bonniers förlag för utgivningen av Maja Lundgrens bok ”Myggor och tigrar”. I artikeln publicerar jag även några mejl författaren skickat till mig, vilket skapade viss uppståndelse när det begav sig.


Av Dan Josefsson

"Albert Bonniers förlag gav ut Maja Lundgrens omdebatterade bok 'Myggor och tigrar' trots att förlaget visste att den innehöll lögner om namngivna personer. För att visa hur författaren arbetar blir jag nu tvungen att själv avslöja privata hemligheter." Det skriver journalisten Dan Josefsson, en av dem som hängs ut med namn i boken.

I boken "Myggor och tigrar" beskrivs en rad verkliga och namngivna personer i förklenande ordalag. Jag är en dem. På fyra av de 500 sidorna hävdar Maja Lundgren att jag gjort och sagt förskräckliga saker.
Boken har tolkats väldigt olika. En del recensenter ser den som en sann berättelse om patriarkala strukturer. Andra menar att bokens feministiska retorik bara kamouflerar en personlig hämndskrift.
Oavsett synsätt bör det vara en viktig fråga om de utpekade verkligen sagt och gjort det som Maja Lundgren anklagar dem för. Det går alltid att diskutera om det är rätt att offentliggöra privata hemligheter om människor. Men huruvida det är rätt att ljuga om dem är en helt annan fråga.
Själv hävdar Maja Lundgren att varje ord i boken är sant. Hon skriver: "Jag kommer aldrig att blanda fakta och fiktion." Hon upprepar detta i flera intervjuer: "Verkligheten fick styra den här boken. Autenticiteten var det viktiga." (DN 2/8). Hon kallar boken för en "vendettaroman" som ska ställa människor till svars (Expressen 12/8). Hon hoppas att de utpekade ska fara illa och få sparken från sina jobb (SvD 3/8).
Bokens förläggare Magnus Bergh har kommenterat bokens autenticitet. Han försvarar utgivningen med att "en litterär text kan inte prövas annat än i sin egen rätt". (Expressen 25/8). Men han säger också att romanen är en "ohöljt självbiografisk, realistisk bok - - - [författaren] håller sig strikt till det som hon varit med om själv; det handlar om en författares erfarenhetsmaterial, det måste förlaget lita på och vara berett att hjälpa henne att hävda." Å ena sidan är boken alltså litteratur utan sanningskrav, å andra sidan måste han lita på att Maja Lundgren talar sanning och dessutom hjälpa henne att hävda det.

Samma dubbla budskap finns på bokens baksida. Det rör sig om en "autentisk skildring", samtidigt som Maja Lundgren "oförskräckt" rör sig "i gränslandet mellan litteratur och verklighet". Magnus Bergh tycks inte kunna bestämma sig.
Eller har han bestämt sig, men drar sig för att tala klarspråk? I Expressen erkänner Magnus Bergh att utgivningsbeslutet föregåtts av "vånda och kritisk prövning av författarens avsikter". Han hänvisar till ett i boken återgivet samtal mellan honom och Maja Lundgren där denna vånda skildras. Samtalet upptar fyra sidor och går intressant nog ut på att Magnus Bergh inte vill ge ut boken. Han tror nämligen inte att det som står i den är sant. Jag har för säkerhets skull vid ett möte frågat honom om samtalet är korrekt återgivet. Han bekräftade detta.
Vad är det då han säger till Maja Lundgren? Jo, att hennes bok handlar om "paranoia, besatthet och en ensam människas bristande verklighetsförankring".
Förläggaren sjukförklarar alltså sin författare, i hennes egen bok. Och när han senare får kritik för bokens innehåll talar han svävande om "litteratur" och sin plikt att lita på författaren - men hänvisar sedan till sjukförklaringen. Detta agerande måste vara unikt i svensk förlagshistoria.

Som Per Svensson påpekat skulle boken inte klara de etiska och källkritiska krav som ställs på ett normalt journalistiskt reportage (Expressen 24/8). Trots detta har många recensenter läst boken som vore den sann i journalistisk mening. "Myggor och tigrar" innehåller visserligen avsnitt där manliga härskartekniker i kulturvärlden beskrivs, och sådana existerar. Men dessa avsnitt är undantag i en bok som till stor del handlar om hemliga meddelanden i tidningsnotiser, konspirationer, författarens amorösa fixeringar och hennes benägenhet till mystisk teckentolkning. Sättet att varva feministisk retorik med vad som liknar paranoida vanföreställningar har väckt reaktioner. Katrine Kielos formulerar det effektivt på sin blogg: "Om vi feminister nu brukar säga att 'Det är inte du, det är systemet' så tänker man efter ett par sidor Maja Lundgren att: jo det är fan du, det är inte systemet."
Men även om det finns de som avfärdar mycket av det Lundgren berättar som orimligt så kan ingen utom författaren och dem som attackeras veta säkert vad som är sant och falskt. Och de uthängda är, som Per Wirtén skriver, "lika maktlösa inför en bok som inför kvällstidningarnas skvallerdrev" (Expressen 22/8). Det är just därför nästan samtliga utpekade tigit. Fram till nu.

Jag tycker att frågan om Albert Bonniers förlags hantering av sanningen är så principiellt viktig att frågan inte får tigas ihjäl. Därför ska jag nu visa hur jag själv hamnade i boken. Jag är visserligen bara med på några få sidor. Men jag är övertygad om att mitt exempel säger något om Lundgrens arbetsmetoder i stort.
I sin bok ber Maja Lundgren om ursäkt för att hon "hjärtlöst" går ut med sådant som är privat: "Man avslöjar inte såna här saker." För att kunna visa hur hon arbetat blir jag nu tvungen att själv avslöja privata hemligheter.
Jag och Maja Lundgren hade en kort kärleksaffär sommaren 2001. Jag var 37 år gammal och hon 36. Vi var båda singlar. Vi träffades bara ett par gånger, hon blev kär, det blev inte jag.
Maja Lundgren försökte övertala mig att bli tillsammans med henne. Hon ringde och hon mejlade. Jag förklarade att jag inte ville gå in i någon relation. Bara en gång träffades vi och pratade, det var på ett kafé under hösten. Jag försökte då förmå henne att gå vidare med sitt liv. Det lovade hon att göra, men förföljelsen skulle fortsätta i nästan ett år. Om vi råkade stöta ihop på stan kunde hon bli fruktansvärt arg. I sina många mejl, som alla finns kvar, bad hon ofta om ursäkt:

17 december 2001:
"Jag hakade upp mig något otroligt, jag har varit enormt ledsen och förvirrad, utan att egentligen kunna anklaga dig för nånting. Det var jag som tog första steget nästan hela tiden. Bara en sån sak."

2 mars 2002:
"Jag ville bara säga (igen) att jag reagerade rätt hysteriskt. Jag var väldigt förtjust i dig men dessutom var det något annat som drog igång. Vad vet jag inte riktigt, men det var väl en massa nojor."

19 maj 2002:
"Jag saknar dig väldigt mycket. Jag skulle tycka om att fika med dig. Inbillar jag mig eller känner du nånting litet för mig i alla fall?"

Att Maja Lundgren också hade andra problem stod klart i september 2002. Då fick jag ett mejl från henne med rubriken "Farväl till litteraturkritiken". Det var adresserat till stora tidningar som Göteborgs-Posten, Aftonbladet och Svenska Dagbladet, och till en rad journalister och författare. Hon skrev bland annat:

"Nu har Svd låtit en populistisk kulturslemhora, [namngiven kulturjournalist, DN:s anm], bidra till det gnäll som förlamar kulturlivet sedan många år. Hon har låtit ett par kritiker och en författare göra kvällstidningsjournalistiska topplistor över de bästa litteraturkritikerna genom tiderna. Jag är inte med, det gör mig rätt sur med tanke på all möda jag lagt ner, och det är flera andra yngre seriösa skribenter som jobbar hårt som inte heller är med.
Jag uppmanar alla litteraturintresserade under 50 att inte bli litteraturkritiker, själv tänker jag inte skriva en rad kritik mer.
Eftersom det dubbelmoraliska Svenska Dagbladet går i en sjuk riktning passar jag på att lämna tillbaks det litteraturpris jag fick för något år sedan.
Jag hoppas att prostatacancer och äggstockscancer drabbar alla korkade djävlar.
Maja Lundgren"

Författaren till succén "Pompeji" kallade alltså en namngiven kvinnlig kollega för "kulturslemhora" och önskade henne cancer. Detta borde ha ett nyhetsvärde, sådant ser man knappt ens i brev som vissa män skickar anonymt till kvinnliga kulturjournalister. Att hon dessutom ville lämna tillbaka en stor prissumma och sluta som kritiker borde vara sensationellt.
Ändå nämnde inga medier brevet. Alla förstod att avsändaren hade personliga problem.
Ett par veckor senare fick jag ett sista mejl från Maja Lundgren:

"När jag ser dig blir jag fortfarande glad och lite försagd, det tumlar omkring rosor och liljor och violer i mig, sedan blir jag besviken och arg. Det är då jag tänker: han älskar mig nog egentligen, det ser ofta så förälskat ut över hans ögon och panna, han är bara lite ovan vid att älska en så fantastisk person som jag. Fast så är det ju inte.
Jag önskar dig lycka till med allting. Du är optimus maximus: störst och bäst. Sköt mycket väl om dig (jag lovar att inte ställa till med några scener igen, jag ska inte besvära dig mer).
Det känns inte som om jag förlorar något trots att mina känslor inte är besvarade. Du kan ju egentligen vara lite glad över att få en sån kärlek, även om du inte bett om den utan snarare tvärtom. Därutöver skickar jag ytterligare en ursäkt för en del tarvligheter jag gjort mig skyldig till, ett löfte om att jag ska repa mig från den här kärleken, samt en kram.
Hej då!
Maja"

Efter det hörde jag aldrig mer ifrån henne. Under åren som gått har jag enstaka gånger skymtat henne på någon tillställning. Vi har hälsat, men aldrig pratat.
I våras, sex år efter vår korta förbindelse, fick jag så en förhandsversion av "Myggor och tigrar". Förlaget hade skickat den till en del personer vars namn nämns i boken.
Själv dyker jag upp i handlingen då författaren avslutat en uppläsning på universitetet i Stockholm. Det hela utspelar sig 2003, åtta månader efter att hon i verkliga livet skrivit sitt kärleksfulla avskedsbrev till mig. Vi hade inte haft någon som helst kontakt efter det. Men hennes bild av mig hade ändå förändrats:

"Men då - då, ja då. Då dök det upp ett gäng. Det var som om en machete skar genom luften. Den första jag siktade var Dan Josefsson. Strebern med vänsterfernissa. Det lösmynta egot med skånskan. Han som snackar om karma i sömnen för att han inte kan hålla käft ens då.
Han som hade besudlat mitt namn genom att mumla det i sömnen. Vänsterräven som med krokodiltårsdrypande röst sa att det inte är intellektuella kvinnor man vill ha. 'Det måste vara förödmjukande för dig att det är på det sättet'. Han stod och beställde öl. Jag såg det självbelåtna och cyniska draget runt munnen. Karaktären hade börjat sätta sig i utseendet på honom. Han försvann utan att ha upptäckt mig. Jag var glad att uppläsningen redan var avklarad, så jag slapp ha honom i publiken."

Detta är den hämnd som Maja Lundgren talar om i intervjuer. Mitt brott är att jag för sex år sedan inte ville vara tillsammans med henne. Straffet är att hon i sin bok begår karaktärsmord på mig och lägger vidriga uttalanden i min mun.

Jag dyker upp ett par gånger till, då Maja Lundgren råkar se mig på någon tillställning. Hon skriver att jag brukar sätta armbågen i bröstet på henne, och att jag knuffat henne i ryggen. Hon kommer på mig med att "grina med lystenheten drypande kring käften". Hon har till och med problem med att bli av med mig: "När han såg åt mitt håll hälsade jag. Han besvarade det med ett grin, en härsken blick och en djuriskhet som gjorde ansiktet helt förvrängt. Jag hade tidigare i ett mail bett honom upphöra med att flirta, vara bufflig och därefter sticka sin väg. Han hade svarat ryggradslöst. 'Du inbillar dig.' "

Inte ett ord är sant. Vilket naturligtvis väcker frågor om hur resten av boken kommit till.

Avsnitten om mig är representativa för Maja Lundgrens attacker. Hon kallar andra män för "spermarävar", "ryggradslösa kreatur" och "pseudointellektuella". Kvinnorna är "marionetter", "frillor" och "kulturens stackars tjackhoror". Hon påstår att namngivna människor sätter naglar under hennes nyckelben, använder"pitten som vapen", eller är i färd med att "smygrunka ihjäl sig".

Hur kunde Albert Bonniers förlag vilja ge ut en sådan bok? Jag bokade ett möte med förläggaren Magnus Bergh och lät honom läsa 15 av Maja Lundgrens mejl till mig där hon gång på gång ber om ursäkt för sin fixering och lovar att lämna mig i fred. När han läst breven försvarade han ändå utgivningen. Det rörde sig om "litteratur". Läsarna skulle förstå att det var "Maja Lundgrens sanning" som skildrades.

Jag visade honom också pressmeddelandet där Maja Lundgren attackerar sin kvinnliga kollega och önskar cancer åt sina fiender. Han hade inte sett det tidigare, sa han, läste intresserat och noterade att Maja Lundgrens pappa också fanns med bland mottagarna. Jag frågade om det brevet också var litteratur. Han svarade: "Nej, det är det naturligtvis inte." Jag bad honom då förklara på vilket sätt boken och hatbrevet skiljer sig åt, förutom att boken är längre. Han svarade inte.

Hatbrev skrivs i affekt. Men Albert Bonniers förlag ger inte ut böcker i affekt. Man hade vid utgivningen klart för sig att boken innehåller lögner om namngivna personer. Men man brydde sig inte. Och det spelar ingen roll att allt fler nu avfärdar författaren som galen. För det har förläggaren själv redan gjort - i boken.

Det går inte att försvara en sådan utgivning. För Magnus Bergh, förlagschefen Eva Bonnier och Albert Bonniers förlag är "Myggor och tigrar" ett moraliskt haveri.

Dan Josefsson


Fotnot
Samma dag som artikeln publicerades skrev DN:s kulturchef Maria Schottenius bland annat följande:

"Det är inte konstigt att en person med paranoida drag och med en känsla av vanmakt vill hämnas på personer. Det hör inte till ovanligheterna.
Men det hör till ovanligheterna att ett stort förlag ger ut en bok där en uppenbarligen labil person går bärsärkagång på sin namngivna omgivning. Att profitera på en skör människas verklighetsuppfattning och riskera att de som råkar komma i vägen blir groteskt uthängda är ansvarslöst. (...)
Magnus Bergh, som är Maja Lundgrens förläggare, försvarar sig i Expressen med Strindberg och Mykle och att det är en 'ohöljt självbiografisk, realistisk bok'. Jaså. Hur vet han det?
Nej, argumenten för denna bisarra utgivning håller inte.
Alla som arbetar på tidningar och med journalistik vet att man kan göra dikeskörningar. Det går ibland för fort. Förlagen har dock längre betänketid. Vi försöker be om ursäkt när vi gör grova övertramp. Det borde också Albert Bonniers förlag göra.
Maria Schottenius
"


Denna text har publicerats på Dagens Nyheters kultursida 2007-09-01
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.).
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.