Marknadsekonomins undergång enligt Financial Times

den . Publicerad i Blogg

Financial Times publicerar idag på sin analyssida en stort uppslagen artikel med rubriken ”Seeds of its own destruction”. Det FT:s analytiker Martin Wolf menar burit fröet till sin egen undergång är den avreglerade marknadsekonomin:

Antaganden som levt kvar sedan 1980-talets omfamnande av marknaden ligger nu i spillror. Statens roll vidgas och den otyglade finansens era är över.

Texten är intressant eftersom den talar klarspråk på ett sätt som knappt förekommer i svenska högertidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet eller Dagens Industri.

Martin Wolf påminner om att dagens otyglade kapitalism fanns redan under decennierna före första världskriget, men att den eran tog slut då kapitalismen ledde ned världen i 1930-talsdepressionen:

Remember what happened in the Great Depression of the 1930s. Unemployment rose to one-quarter of the labour force in important countries, including the US. This transformed capitalism and the role of government for half a century, even in the liberal democracies. It led to the collapse of liberal trade, fortified the credibility of socialism and communism and shifted many policymakers towards import substitution as a development strategy.
The Depression led also to xenophobia and authoritarianism. Frightened people become tribal: dividing lines open within and between societies. In 1930, the Nazis won 18 per cent of the German vote; in 1932, at the height of the Depression, their share had risen to 37 per cent.

Det var den här situationen som gjorde att Keynes och det vi idag skulle kalla socialdemokratisk välfärdspolitik blev den enda möjliga vägen att gå. Men den gamla skolan kom tillbaka i form av nyliberalismen på 1970- och 1980-talet. Ronald Reagan och Margaret Thatcher minskade drastiskt statens roll och en närmast religiös tro på marknadens förmåga att reglera all mänskliga verksamheter spred sig bland världens eliter. Ronald Reagan uttryckte det så här:

The nine most terrifying words in the English language are: ‘I’m from the government and I’m here to help.’”

Vilket får Martin Wolf att fundera:

Today, with a huge global financial crisis and a synchronised slump in economic activity, the world is changing again. The financial system is the brain of the market economy. If it needs so expensive a rescue, what is left of Reagan’s dismissal of governments? If the financial system has failed, what remains of confidence in markets?

Man kan säga mycket om det här men det hinner jag inte göra nu (i artikel förutspås bland annat att konstruktionen med en självständig riksbank kommer att ryka, vilket Vänsterpartiet lägligt nog förespråkar, liksom att den övergång från pensionssystem av pay-as-you-go-typ till fonderade system som Sverige delvis genomfört kommer att bli svår att argumentera för).

Men en sak som slår mig när jag läser denna och andra analyser av marknadsekonomins kollaps är att alla de som slagits för ”marknadens undergörande incitament” (som Anders Åslund en gång uttryckte det) inte förstått hur dessa incitament faktiskt fungerar.

Idén har varit att marknadens aktörer för att kunna tjäna pengar måste tillfredsställa kunderna/uppdragsgivarna och därmed aktieägarna. Den som lyckas bäst skulle, påstods det, tjäna mest pengar och på köpet skulle en väldig kreativ kraft frigöras. Denna skulle ständigt leda till nya innovationer, vilket hela samhället i slutänden skulle tjäna på. Egennytta blev därmed synonymt med altruism.
Problemet var att marknadsekonomins incitament i många fall visat sig fungera helt annorlunda. Martin Wolf skriver:

Governments bad; deregulated markets good”: how can this faith escape unscathed after Alan Greenspan, pupil of Ayn Rand and predominant central banker of the era, described himself, in congressional testimony last October, as being “in a state of shocked disbelief” over the failure of the “self-interest of lending institutions to protect shareholders’ equity”?

Det som chockar Greenspan är att finansmarknaderna inte ens lyckades tillvarata sina egna aktieägares intressen.

Vad beror det på? Skälet är naturligtvis att marknadsekonomins incitament inte alls är så uppbyggligt som Greenspan och andra marknadsliberaler trott. Finansbranschen använde sin kreativitet till att skapa komplicerade system med vilka man kunde sälja riskfyllda fodringar till köpare som omöjligt kunde förstå vad de köpte. Andra kreativt utformade system gjorde att försäljningen genererade enorma bonusar till finansföretagens chefer och anställda.

Poängen är att den snäva egennytta som den avreglerade finansmarknaden frigjorde faktiskt ledde till ett betydande mått av kreativitet hos marknadsaktörerna. Men att denna kreativitets mål var alls var att bygga upp något som gynnar världen och människorna, utan att dupera och stjäla från just dessa människor. Att de egna aktieägarna också till slut tog stryk tog man i den snäva egennyttans namn ingen hänsyn till.

Jag tror att den marknadsekonomins kris som nu dagligen fördjupas kommer att tvinga fram en diskussion om hur marknadens verkliga incitamentsstruktur ser ut. För den som har ögon att se med vimlar det av exempel på hur företag som precis som de krisande finansföretagen använder större delen av sin kreativa kraft till att lura sina kunde och sina uppdragsgivare. Det är fullständigt logiskt att skolor med vinstintresse sparar in på lokaler, lärare och läromedel och i praktiken säljer höga betyg till sina elever. I sjukvården ser vi hur vinstdrivande företag använder sin kreativitet för att sålla bort icke lönsamma patienter, samtidigt som andra patienter får betala för behandlingar som medicinskt inte behövs. På elmarknaden ser vi ett utstuderat system för att lura in kunden i avtal som är oskäligt dyra.

Vinstincitamentet generar alltså definitivt kreativitet. Men krisen gör det lättare att se att det rör sig om en annan kreativitet än den som marknadsliberalerna lovade oss. Inte minst av det skälet kommer den pågående krisen att förändra väldigt många människors tänkande.

Dan Josefsson