|
Michael Moore är journalisten som gör det omöjliga, inte bara en gång, utan om och om igen, år ut och år in. Hans senaste bedrift är att bara några månader efter terrorattacken den 11 september släppa den roliga boken Stupid White Men and Other Sorry Excuses for the State of the Nation, där han går till våldsam attack inte bara mot USA:s vapenindustri och utrikespolitik, utan också mot president Bush Jr personligen.
Att lyckas få en sådan bok publicerad i det rådande amerikanska debattklimatet är naturligtvis en bedrift i sig. Förlaget försökte mycket riktigt stoppa boken, men tvingades vika sig för en proteststorm som Michael Moore själv initierade via sin hemsida. Men den verkliga trapetskonsten är inte utgivningen i sig, utan det faktum att boken blev en omedelbar succe. Den hamnade överst på New York Times bestsellerlista och har idag, bara sex månader senare, sålt i över en halv miljon exemplar. Bästsäljare är boken också i Storbritannien och Tyskland, och just nu översätts den till en lång rad språk, inklusive svenska. Det är symptomatiskt att just Michael Moore lyckas sprida radikal, samhällskritisk journalistik till en masspublik just i den stund då övriga medier har större problem med censur och självcensur än de haft sedan 50-talet. Han har alltid gjort det som tycks omöjligt för andra, ända sedan den första dokumentärfilmen, Roger & Me, 1989.
Också det projektet är vid första anblicken hopplöst. Den arbetslöse och då okände journalisten Michael Moore reste tillbaka till sin hemstad Flint, i delstaten Michigan, för att göra en dokumentärfilm om hur samhället påverkades när biltillverkaren General Motors flyttade produktionen till Mexiko och gjorde 30 000 bilarbetare arbetslösa. Ett angeläget men knappast publikfriande ämne som borde vara svårt att göra till succe, särskilt med tanke på att Moore aldrig gjort film tidigare och hade en minimal budget. Men Michael Moore gjorde det omöjliga den gången också. Filmen präglas av den kombination av svart komedi och starkt känslomässigt laddad samtidsdokumentation som idag är Moores signum. Den vann kultstatus hos publiken, massor av priser på internationella filmfestivaler och är idag den mest inkomstbringande dokumentären i filmhistorien.
I Roger & Me berättar Michael Moore om hur General Motors dominerat hans familjs och släkts liv sedan 30-talet. Flint var
synonymt med biltillverkning, varenda släkting jobbade i bilindustrin och allting talade för att också Michael Moore skulle hamna där en dag. Han hade dock andra drömmar och startade vid 22 års ålder en egen radikal tidning på orten. Den drev han i tio år, och sedan tog journalistkarriären honom bort från Michigan till Kalifornien. Så kom åttiotalet och världens löntagare fick lära sig vad begreppet downsizing betydde. Michael Moores hemstad Flint drabbades hårt. En efter en flyttade General Motors sina fabriker utomlands, massarbetslöshet och social misär bredde ut sig, och snart var Flint en av de främsta städerna i USA vad gäller kriminalitet, alkoholism och självmord. Samtidigt fick Michael Moore sparken från en tidning i San Fransisco för att han ägnade för mycket uppmärksamhet åt de arbetslösa bilarbetarnas situation. Han bestämde sig då för att göra en film och där ställa frågan som ingen journalist i USA tycktes intresserad av att ställa: Hur kom det sig att General Motors utsatte tiotusentals människor som varit lojala med företaget i generationer för detta lidande, när GM samtidigt gjorde en vinst på 19 miljarder dollar?
Michael Moores idé var att få tag i General Motors styrelseordförande Roger Smith och ta med honom till Flint för att visa honom vad företaget ställt till med. Detta visade sig dock vara svårt. Hela Roger & Me är en skildring av Michael Moores kamp för att ordna ett möte med Roger Smith, och dennes ständiga undanglidande manövrer. Iförd baseballmössa, rutig skjorta, säckiga jeans och gympaskor ser vi den lätt överviktige och kraftigt kobente Michael Moore våldgästa allt från General Motors huvudkontor till exklusiva båt- och sportklubbar i sin jakt på Roger. Överallt blir han under mer eller mindre lustiga
former utmotad av vakter och/eller poliser. Det är arbetarsonens kamp mot storkapitalet vi ser och för en gångs skull är det arbetaren som vinner, för publiken skrattar åt Roger Smith. Jakten på Smith varvas med skildringar av livet i Flint. Filmen blir inte bara en uppgörelse med det multinationella bolagets hänsynslösa behandling av sina arbetare, utan också med de oförenliga krav som det marknadsekonomiska systemet ställer på arbetare. Flints befolkning var uppfostrad i föreställningen att det fanns ett kontrakt mellan staden och industrin: Om befolkningen arbetade hårt och företaget gick med vinst, så skulle arbetarna belönas med ekonomisk trygghet. När det kontraktet bröts genom att bolaget avskedade 30 000 människor samtidigt som vinsterna låg på rekordnivåer, så gick Flint under. Det fanns inte någon beredskap för ett sådant agerande
från bolagets sida, hela samhället vilade bokstavligen på föreställningen att kontraktet aldrig skulle brytas.
I filmen tar Michael Moore med publiken till det döende Flint och visar hur den överflödiga befolkningen går under. Men det som gör Roger & Me till en så framgångsrik film är knappast misären som visas upp, utan det galghumoristiska sätt på vilket Michael Moore närmar sig ämnet. Filmen är fruktansvärt rolig. Allra roligast är skildringen av hur politiker och samhällselit försöker försvara den amerikanska marknadsekonomin mitt i eländet: Det är inte systemet det är fel på, säger man, utan Flintborna som saknar självkänsla. Om befolkningen - som i generationer uppfostrats till att vara nöjda med att jobba i vid löpande bandet - bara kunde visa lite jävlaranamma och entreprenöranda, så hade Flint inte haft några problem.
Medan Flint försvinner ner i ett svart hål vältras ansvaret alltså över på befolkningen.
Elitens hjälpinsatser utformas därefter. Ronald Reagan kommer på besök, bjuder tolv sparkade bilarbetare på pizza och manar dem att vara initiativrika och ta kontrollen över sina egna liv. I sin speakertext konstaterar Michael Moore att den ende som fick någon glädje av mötet var en anonym arbetslös som tog med sig pizzerians kassa på vägen ut.
Nästa gäst blir tevepredikanten Robert Schuller som av borgmästaren får 30 000 dollar för att peppa tiotusentals arbetslösa flintbor samlade i en idrottsarena. Att ha det jobbigt är ingen ursäkt för att vara olycklig, säger predikanten och alla applåderar. När inte heller detta löser stadens problem arrangeras en parad med miss Michigan som huvudattraktion. Samtidigt försöker Flints politiker ersätta bilindustrin med något annat. Man spenderar 100 miljoner dollar på att bygga världens största inomhustivoli, tänkt att locka turister. Ingen kommer och alltihop går i konkurs på ett halvår. Lika illa går det för ett skattefinansierat lyxhotell. Det enda som blomstrar är det nya fängelset som snart blir fullsatt. Filmens final är vid det här laget klassisk. Michael Moore har lyckats ta sig in på General Motors julfest och filmar Roger Smith när han i ett tal citerar Dickens och beskriver julen som kärlekens och givandets högtid. Moore korsklipper det vackra talet med bilder av hur sheriffen i Flint vräker arbetslösa familjer från deras hem på julafton. Medan Roger Smith maler på om gemenskap och god vilja ser vi hur julklappar och pyntade
julgranar vräks ut på trottoaren medan barn och vuxna förtvivlat ser på. Det är mästerlig filmkonst. Efter succen med Roger & Me startade Michael Moore teveprogrammet TV Nation, uppkallat efter den radikala amerikanska tidskriften The Nation.Det visade sig nu att han hade kapacitet att slåss också för andra utsatta grupper än arbetslösa bilarbetare. Med samma teknik som i Roger & Me jagar Moore, iförd sin obligatoriska baseballkeps, skurkar varhelst de visar sig, antingen det är inom storföretagen, inom politiken eller i obskyra högergrupper. Det hela liknar ett slags aktivist- eller happeningteve där Michael Moore iscensätter aktioner för att driva sina teser. I ett program besöker han ett möte med Ku Klux Klan, beväpnad med en mexikansk orkester som oavbrutet sjunger kärlekssånger. I ett annat inslag presenteras Crackers the corporate crime fighting chicken, en jättekyckling som försöker ta sig in i företag som lurat samhället på pengar, och ställa de ansvariga cheferna till svars. Det hela slutar naturligtvis i kaos, men under resans gång har Michael Moore hunnit informera publiken om att företagskriminaliteten i USA kostar samhället tio gånger mer än vanliga brott. Inte helt oväntat tyckte TV-bolaget NBC, som stod bakom TV Nation, snart att det hela blev lite för bra och tog sin hand från programmet. Ett år senare lyckades dock Michael Moore ännu en gång göra det omöjliga och förmå Rupert Murdochs bolag Fox Television att gå in med pengar. TV Nation återuppstod. Också Fox fick dock kalla fötter, programmet försvann, men återuppstod snart under namnet The Awful Truth, denna gång finansierat av brittiska Channel 4.
Och Michael Moore blir bara bättre. I den senaste tv-serien formligen sprutar han ur sig klassiska tv-inslag. Till favoriterna hör inslaget om Sodomobilen. Michael Moore konstaterar att homosexuell kärlek fortfarande är olaglig i ett dussin amerikanska delstater. Han samlar ihop ett antal homosexuella kvinnor och män i en stor rosa buss - Sodomobilen - och kör sedan från stat till stat så att bögarna och flatorna kan bryta mot lagen varhelst det fortfarande är möjligt. Ett annat stort ögonblick i The Awful Truth är när Michael Moore besöker de stora tobaksbolagen för att sjunga julsånger på traditionellt amerikanskt vis. Med sig har han en kör bestående av tolv personer i övre medelåldern, som alla har fått sina struphuvuden bortopererade på grund av strupcancer. Tobaksbolagens anställda blir så chockade när de hör Jingel Bells framföras med det metalliska ljudet från elektriska talboxar att de knappt klarar av att köra ut varken kören eller Michael Moore själv, som för dagen bytt baseballkepsen mot tomteluva. En del av de anställda gråter. Inslaget är genialt. När Moore kritiserar USA:s utrikespolitik gör han ungefär samma analys som Noam Chomsky, men paketerar kritiken på ett mer lättsmält sätt. I ett avsnitt i The Awful Truth utnämner han en grupp irakier till vapeninspektörer och låter dem resa runt i landet och samla bevis för att USA har kärnvapenkapacitet. Bevisen överlämnar Michael Moore sedan personligen till Vita Huset. Under våren blev Michael Moore klar med sin andra dokumentärfilm, Bowling for Columbine, en film som enligt förhandsreklamen drar paralleller mellan dödsskjutningarna i amerikanska skolor och den aggressiva utrikespolitik USA fört sedan andra världskriget. Om någon annan gjort en sådan film just när samtliga nationer i världen förväntas sluta upp bakom USA:s påstådda krig mot terrorismen hade risken varit överhängande att projektet marginaliserats sönder och samman. Men nu är det Michael Moore som gjort filmen, och mycket riktigt antas den som första dokumentärfilm sedan 1956 som tävlande bidrag i Cannes, vinner pris, och säljs under de nästföljande dagarna till så många länder att den kommer att slå Roger & Me som den mest inkomstbringande dokumentär i filmhistorien.Michael Moore har förbluffat igen. Dan Josefsson
Faktaruta: Det mesta av Moore
Michael Moore på nätet:
Michael Moores hemsida har adress www.michaelmoore.com
Där kan man prenumerera på hans underhållande nyhetsbrev. Michael Moores filmer kan vara svåra att få tag på i Sverige.
Roger & Me kan finnas i välsorterade videobutiker. Filmer och tv-program finns dock att köpa på VHS och DVD. Kolla t ex www.amazon.co.uk (billig frakt) eller i värsta fall www.amazon.com (dyr frakt). Filmer och tv-program:
Roger & Me (dokumentär, 1989. Finns på VHS).
TV Nation (tv-serie, 1994. Finns på VHS).
The Awful Truth (tv-serie, 1998 och 1999. Första och andra säsongen finns på VHS och DVD).
Canadian Bacon (Spelfilm, 1995. Manus och regi av Michael Moore. Handlar om en amerikansk president som vill avleda väljarnas uppmärksamhet från nationella problem genom att starta ett utrikespolitiskt gräl med Kanada. Några medborgare vid den kanadensiska gränsen tar det hela på allvar och startar ett krig. Med bl a Alan Alda som president).
The Big One (Dokumentär, 1998. Rolig dokumentär om hur Michael Moore reser runt i USA och signerar sin första bok. Bokhandlarna låter sin personal stanna hemma från jobbet av rädsla för att Moore ska få dem att gå med i facket om de får träffa honom). Böcker:
Downsize this! Random Threats From an Unarmed American (1997).
Stupid White Men and Other Sorry Excuses for the State of the
Nation (2002).
Denna text är publicerad i LO-tidningen 2002-09-20
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (
Den här e-postadressen är skyddad från spam bots, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den
)
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net
 |
Artikelarkiv 
Visa/dölj kommentarformulär