Svindlarna på banken

den . Publicerad i Artiklar

Dan Josefsson har läst en nästan bra bok om hur bankerna lurar hela svenska folket. (Publicerad i Aftonbladet 2009-10-19)

 

Dan Josefsson har läst en nästan bra bok om hur bankerna lurar hela svenska folket. (Publicerad i Aftonbladet 2009-10-19)

De fyra svenska storbankerna Swedbank, SEB, Nordea och Handelsbanken tjänade mellan 2004 och 2008 nästan lika mycket pengar som börsjättarna Volvo, Ericsson, Teliasonera och H&M tillsammans.
Börsjättarna opererar på en global marknad och deras vinster förutsätts vanligen av enorma investeringar i forskning och utveckling. De svenska bankerna har inga större utvecklingskostnader alls och de är nästan bara verksamma i lilla Sverige. Hur är det då möjligt att de vinstmässigt kan konkurrera med globala storföretag? Svaret som ekonomijournalisten Joel Dahlberg ger i boken Bankbluffen, är att bankerna systematiskt och hänsynslöst blåser svenska folket på pengar, år ut och år in. Listan över lukrativa trick är lång. Vi luras att sätta in lönen på räntefria transaktionskonton, varefter banken lånar ut våra gratispengar till marknadsränta och en rent makalös vinstmarginal. Samtidigt lockas vi att satsa våra sparpengar i fondsparande där vi betalar dyrt för en aktiv förvaltning som aldrig levereras: Bara en av tio fonder slår index. I 90 procent av fallen kunde förvaltningen lika gärna skötas av ett datorprogram, vilket innebär att bankerna tar ut miljarder i förvaltningsavgifter utan någon som helst motprestation. Bankerna tar vidare bra betalt för att kunna erbjuda oss möten med en armé av "rådgivare" och "personliga bankmän", i verkligheten simpla säljare vars uppgift det är att sälja på oss ännu fler dåliga och dyra banktjänster. Lägg där till ett myller av avgifter på allt från kontokort till den tvivelaktiga förmånen att själv få göra bankens jobb via internetbanken, och bankernas makalösa vinstmarginaler blir fullt begripliga.

Joel Dahlbergs till synes djupa kunskaper i ämnet kombinerad med en effektiv prosa och smittande indignation gör att boken i långa stycken är spännande som en deckare. Det blir inte mindre engagerande av att jag som läsare faktiskt själv är huvudperson i egenskap av brottsoffer. Ett av författarens uppenbara mål är att förmå läsare att flytta sina pengar från de ljugande storbankerna till konkurrerande småbanker och det kommer han nog att lyckas med i många fall. Problemet är att den målsättningen är på tok för blygsam. Joel Dahlberg verkar rädd för att dra de verkligt intressanta slutsatser om hur marknadsekonomin faktiskt fungerar som hans bok inbjuder till. Denna ovilja delar han inte oväntat med bankcheferna som intervjuas i boken. De hävdar envist att bankerna inte ägnar sig åt försäljning, utan åt rådgivning där kundens intressen i första hand ska tillgodoses. Men, undrar Joel Dahlberg, om ni inte har något intresse av att kunderna väljer en specifik produkt, varför säljer ni flest av de dyra och dåliga produkterna när det finns billigare och bättre alternativ? Svaret blir: Har ingen aning, det är kunden som styr. Här gör Joel Dahlberg, möjligen oavsiktligt, en effektiv avklädning av en av vår tids största myter, nämligen den att kunden är en makthavare i det vi kallar marknadsekonomin. Ekonomen J K Galbraith har påpekat att begreppet kapitalism ersattes av marknadsekonomi som ett sätt att slippa associationerna till de många otrevliga exempel på kapitalistisk maktutövning som världen gjort under 1900-talet, och även som en väg bort från den kritik av systemet som Marx framgångsrikt formulerat. Kapitalism var inte bara ett namn på ett ekonomiskt system utan pekade också ut dem som hade den ekonomiska och därmed också politiska makten i systemet. Ordet "marknadsekonomi" antyder däremot att makten ligga hos en diffus marknad där kunden är en lika viktig och inflytelserik aktör som kapitalisten. Galbraith kallar detta ett bedrägeri, i verkligheten har kapitalisten lika mycket makt idag som någonsin tidigare. Joel Dahlbergs bok illustrerar denna kritik av våra föreställningar om hur marknadsekonomin fungerar. Kunden har uppenbarligen inte en chans. Den bankchef som är bäst på att lura skjortan av dig vinner och ju rikare kapitalisten som äger banken blir, desto större resurser kommer att läggas på att lura dig. På den punkten är Joel Dahlberg glasklar. Men i bokens inledning skriver han att bankerna på något sätt skulle vara unika i att kunna lura sina kunder. Men det är ju inte sant. Var helst vinstincitamentet släpps in i verksamheter som vi inte klarar oss utan ser vi samma exploatering. Vi ser den i förskolan som privatiseras, och där ägaren låter lokalerna förfalla för att kunna ta ut miljoner i aktieutdelning. Vi ser den i skolorna som blir försäljare av höga betyg i syfte att locka elever. Vi ser den i den avreglerade elmarknaden där "konkurrens" ledde till kraftigt höjda priser. Vi ser den i privata vårdcentraler som gallrar ut patienter som är tillräckligt friska för att vara lönsamma och som skickar icke lönsamma patienter till den landstingsdrivna vården. Vi ser exploateringen i den privata försäkringsbranschen som gör allt för att slippa försäkra högriskkunder, i livsmedelsbranschen som liksom bankerna skapat ett oligopol där maten är svindyr och Ica-handlarna gör sig till mångmiljonärer. Alla är överens om att samma sak kommer att ske när apoteken nu säljs ut: Priserna stiger.

Det kapitalistiska vinstincitamentet leder alltså gång på gång till en exploatering som vi som kunder knappast kan välja oss ur. Så vad ska vi göra? Joel Dahlberg hoppas att massor av kunder var för sig utmanar bankerna genom att med hot och prut försöka få bättre avtal. Jag kan inte tänka mig att bankerna är särskilt oroliga. En radikalare lösning vore att göra bankerna just så allmännyttiga som många kunder inbillar sig att de redan är. Stoppa utförsäljningen av statliga SBAB och starta sedan fler statliga banker där kunden verkligen är uppdragsgivare på riktigt. Om Joel Dahlberg hade kommit med sådana förslag hade det här blivit en fantastisk bok. Nu faller han tyvärr innan målgång.

Dan Josefsson

Artikeln är publicerad på Aftonbladets kultursidor 2009-10-19