DN:s rädsla för folkmakt

den . Publicerad i Artiklar

Att eliten är livrädd för verklig demokrati är inget nytt, men inte på länge har det varit så tydligt i som på dagens debattsidor. Kampanjledare för denna nya attack mot folkets rätt att bestämma över sina liv är Dagens Nyheter och chefredaktören för dess ledarsida, Hans Bergström.
I den här artikeln påminner Dan Josefsson om var Hans Bergström hämtat sina idéer.

Den amerikanske tidningsmannen och utrikespolitiske skriftställaren Walter Lippmann är en man som alldeles för få känner till. Han dog visserligen vid en ålder av 85 år 1974.
Med det gjorde dessvärre inte hans idéer.
Walter Lippmann ansåg att den allmänna opinionen omöjligt kan förstå sitt gemensamma bästa. Detta innebär inte att han var emot demokrati. Men han tolkade demokratin så, att ett litet upplyst fåtal skulle styra de okunniga massorna. Därför borde det övergripande ansvaret för politiken ges till en särskild samhällsklass som har förmåga att se bortom den omedelbara egennyttan.
Till denna klass räknade Walter Lippmann bland annat sig själv.
Nu var Walter Lippmann inte alls ensam om den här synen på medborgarinflytande.
I början av 30-talet skrev Harold Laswell, en av USAs mest framstående forskare inom statsvetenskap, att USA inte skulle låta sig luras av "demokratisk dogmatism" som till exempel att människor bäst själva kan bedöma sina intressen. Massorna var nämligen enligt Laswell så okunniga att det behövdes "en helt ny teknik för kontroll, framför allt genom propaganda". Ungefär samtidigt skrev den amerikanske kristne teoretikern Reinhold Neibuhr, som bland annat respekterades högt av president Kennedy, att "rationaliteten bara finns hos de kyliga observatörerna" medan folket inte styrs av förnuft utan tro. Den vanliga människan behövde därför ledas med hjälp av "känslomässigt starka överförenklingar".

Dessa tankar försvann inte med sina upphovsmän. Det räcker att öppna en svensk dagstidning för att bli påmind om att precis samma idéer starkt influerar den opinionsbildande eliten ännu i våra dagar - och inte minst i Sverige.
Hans Bergström, som är chefredaktör för Dagens Nyheters ledarredaktion, är en av de som tydligast lånat av Lippmans och Laswells idéer.
Den 16 oktober 1997 skrev Bergström en artikel under rubriken "Dribbla inte in i en folkomröstning" på DNs ledarsida. Det är en skrämmande text. Kanske inte så mycket för att Bergströms i praktiken antidemokratiska idéer och visioner, utan för att han uppenbarligen upplever det som helt naturligt att öppet gå ut med dem. Det skvallrar om att liknande åsikter är allmängods i Hans Bergströms cirklar.
Syftet med Bergströms artikel är att varna Carl Bildt och andra politiker för att "av taktiska skäl" iscensätta en folkomröstning om Sveriges EMU-medlemskap. Folket bör alltså enligt Bergström under inga omständigheter få förtroendet att själv ta beslut i frågan. Bergström skriver:

"Frågan är ju lika olämplig att folkomrösta om som kärnkraften, och på delvis samma grunder. Den är extremt tekniskt komplex. Och dess förutsättningar ändras hela tiden."

Jämför med Walter Lippmans som formulerade det så här:

"Våra gemensamma intressen är i stor utsträckning helt omöjliga för den allmänna opinionen att förstå."

Att Hans Bergström själv ingår i den speciella klass som har överblick över de riktigt svåra frågorna behöver knappast påpekas. Det är han och hans vänner som ska besluta i EMU-frågan, och beslutet kan bara bli ett.
Såvida inte politikerna gör misstaget att ställa till med folkomröstning. Han skriver:

"[N]är anden har släppts ur flaskan är den svår att stoppa in igen, och få korken på. Vilka klarar att motsätta sig att 'folket får rösta', när de två stora partierna, plus flera små, väl har börjat tala om folkomröstning?"

Lägg märke till hur Hans Bergström sätter citationstecken kring orden "folket får rösta". Det visar sig längre fram i texten inte vara någon slump. I Hans Bergströms värld innebär en folkomröstning inte att man i verkligheten ger folket makten att bestämma. Folkomröstningen är bara en taktisk manöver som politiker tar till för uppnå egna syften, till exempel plocka bort en särskilt känslig fråga från valrörelsen.
Detta agerande tycks Hans Bergström inte ha något emot.
Men han varnar för att folkomröstningar av just denna anledning är nyckfulla. Eller snarare: för att den sida han företräder inte kan vara säker på att vinna:

"Antag att det blir ett knappt nej, grundat på den helt oförutsägbara blandning av motiv och dynamik som bildar folkomröstningskampanjers natur. Som ett brev på posten kommer då krav på att få en ny folkomröstning också om EU-medlemskapet som sådant."

Sensmoralen är alltså att om man en gång frågar folk hur de vill ha det, så kommer de att kräva att bli tillfrågade igen.
Det har nog Hans Bergström rätt i.
Men visst är det intressanta att det leder honom till slutsatsen att man inte bör fråga ens första gången!

Chefredaktören avslutar med att ge socialdemokraterna och moderaterna ett råd kring vad de bör göra istället för att släppa anden ur flaskan med en folkomröstning. Detta råd bör läsas långsamt och gärna två gånger:

"Det enda som behövs är att partierna förklarar i 1998 års valrörelse att de avser hålla öron och ögon öppna, och tanken klar, för beslut som kan bli påkallade under den kommande mandatperioden."

Folket ska inte tillfrågas. Det ska bara förvissas om att den klass som styr dess öde håller "öron och ögon öppna, och tanken klar".
Walter Lippmann hade inte kunnat säga det bättre själv.

Dan Josefsson

Artikeln publicerades i Dagens ETC 1998-05-20