Journalisten som tappade sitt manus

den . Publicerad i Artiklar

Efter att Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson tog med sig en dold kamera till valstugorna har vissa politiker protesterat högljutt. Det var väntat. Intressantare är att journalisten Lars Adaktusson nu också stämmer in i fördömandet av Janne Josefssons arbetsmetod.

Denne programledare för SVT:s samhällsmagasin Agenda skriver på DN Debatt (020923): "Det demokratiska systemet bygger på att rågången är tydlig mellan medierna och den politiska makten. Men systemet bygger också på integritet, ömsesidig respekt och klara spelregler." Han fortsätter: "Risken är uppenbar att tv-programmet 'Uppdrag Granskning' har ritat om kartan för den politiska bevakningen och förändrat förutsättningarna för umgänge mellan medier och politiska makthavare."
Låt oss vid Gud hoppas att Adaktusson har rätt! Och låt oss fundera över varför han ser ett förändrat "umgänge mellan medier och politiska makthavare" som en risk, och inte som en möjlighet.

I Uppdrag granskning fick vi se politiker i två olika situationer. Först sa de sitt hjärtas mening inför dold kamera. Sedan satt de i en traditionell intervjusituation, ungefär som om de medverkat i Agenda, och ljög. Det är alltså i denna andra situation, då kameran visas öppet och politikern blåljuger, som Adaktusson menar att det råder "integritet, ömsesidig respekt och klara spelregler" mellan journalisten och politikern. Det är denna typ av intervju han försvarar. Hur kan Adaktusson göra det, politikerna ljög ju?

Förklaringen är att Uppdrag gransknings avslöjande är en lika stor katastrof för den traditionella journalistiken som för politikerna. Mer än en tittare lär idag fundera över hur många ljugande makthavare de sett lägga ut texten i Agenda utan att programledaren kunnat avslöja bluffen genom att visa upp vad som sagts under sminkningen, i taxin till TV-huset eller vid den ömsesidigt respektfulla kaffedrickningen före sändning.

Det Lars Adaktusson försvarar är helt enkelt en omsorgsfullt koreograferad pardans som journalister och makthavare idag behärskar till perfektion. En show som spelas upp varje kväll i alla våra respekterade nyhetsmedier. Journalisten och intervjuobjektets "klara spelregler" är så till den grad klara att de lika gärna kunnat läsa innantill ur ett filmmanus. "Rågången" mellan "medierna och den politiska makten" är i den här journalistiska genren lika diffus som rågången mellan skådespelarna i en såpopera.

Vad Janne Josefsson gör är att sno manuskriptet från politikerna, och i samma stund ryker Lars Adaktussons eget manus. För vad ska han nu ställa för frågor i Agenda? Ingen människa kan ju veta om det ens finns ett uns sanning i det hans gäster säger - och hans egen roll i dansen framträder pinsamt tydligt.

För att lägga kraft bakom sin kritik mot Uppdrag granskning pekar Adaktusson på hur dold kamera missbrukas i amerikansk tv. Kanske syftar han på cyniska underhållningsprogram där människor på samhällets botten filmas i förnedrande situationer. Detta har dock ingenting med valstugeavslöjandet att göra. Det var uteslutande högt uppsatta politiker som filmades, och de befann sig inte i en privat situation utan var officiella representanter för politiska partier mitt i valrörelsen. Att jämföra detta med vidrigheter i amerikansk teve är lika orimligt som att döma ut Agenda därför att programmet till sin form har vissa likheter med Ricki Lake Show. Det håller helt enkelt inte.

Mig veterligt har ingen på SVT förespråkat dold kamera så länge det inte rör sig om avslöjanden av allra största vikt som inte kan göras på något annat sätt. Och nog är det av allra största vikt att kommunalpolitiker uppmuntrar främlingsfientliga åsikter samtidigt som de säger sig göra tvärtom. Sverige är trots allt ett land som för bara 60 år sedan genomsyrades av öppen antisemitism och som idag finner sig omgivet av länder där hatpolitik mot invandrare firar triumfer.

Att avslöjandet är viktigt borde därför vara bortom diskussion. Återstår frågan om jobbet kunnat göras på något annat sätt.

Adaktusson tror det: "Det går att hävda journalistisk kvalitet i kombination med respekt och värdighet", skriver han. Kanske är detta sant, kanske vet Adaktusson verkligen hur man får medievana politiker att avslöja rasistiska böjelser i en vanlig tv-intervju. Men i så fall måste han förklara varför det var Janne Josefsson och Lars-Göran Svensson som gjorde scoopet - och inte Adaktusson själv i en traditionell, respektfull, intervju i Agenda. Kan han inte ge ett bra svar på den frågan bör han välkomna Janne Josefssons försök att "ritat om kartan för den politiska bevakningen". Det var verkligen på tiden.

Dan Josefsson

Från nättidningen Sourze 2002-10-01