SMS-lån under kronofogdens beskydd

den . Publicerad i Artiklar

I Sverige är det en lysande affär att ge sms-lån till människor som inte kan betala tillbaka sina skulder. Hur är detta möjligt? Dan josefsson gick till botten med problemet och hittade en bransch som lever högt på att utnyttja kronofogdemyndigheten till något den aldrig var avsedd för.
Det här reportaget publicerades i tidskriften Faktum i november 2008.

I Sverige är det en lysande affär att ge sms-lån till människor som inte kan betala tillbaka sina skulder. Hur är detta möjligt? Dan josefsson gick till botten med problemet och hittade en bransch som lever högt på att utnyttja kronofogdemyndigheten till något den aldrig var avsedd för.
Det här reportaget publicerades i tidskriften Faktum i november 2008.

Vi möter dem överallt. Reklambudskapen som vill få oss att låna 3000 kronor genom att skicka ett sms. Pengarna på kontot inom en kvart, inga "konstiga regler" och alla är lika välkomna att låna. Det låter rättvist, ja man skulle kunna tro att lånemarknaden blivit demokratisk. Det snabblåneföretag som lyckats bäst med att framställa sig som den lilla människans vän kallar sig Folkia. Namnet får mig att tänka på folkrörelser och arbetarrörelsens kamp för jämlikhet. För säkerhets skull annonserar man med affischer röda som socialdemokratiska valaffischer och utnämner sig själv till "Svenska folkets långivare". Ett lån på 3000 i en månad kostar 375 kronor och om jag tar det blir jag kanske lika glad som de leende människorna i reklamen.

Eller också inte. För bakom den insmickrande fronten lurar den kanske allra mest cyniska verksamheten i hela svenska näringslivet. De effektiva räntorna på snabblånen motsvarar hundratals, ibland tusentals, procent om året. Reklambudskapen är egentligen omsorgsfullt gillrade fällor som kan leda till ett förstört liv för den som trampar fel.

Finland var först i Skandinavien med sms-lån när fenemenet dök upp där 2005. Verksamheten har på bara tre år fått så allvarliga följder att man kan tala om en nationell katastrof. Det finns nu ett 60-tal finska företag som ger snabblån och massor av unga människor har fastnat i skuldfällan. I tidningarna rapporteras om hur unga män inte kan göra lumpen eftersom de måste jobba för att försöka betala av sina skulder, och om hur de som råkat särskilt illa ut försöker ordna fram pengar till snabblåneföretagen genom att smuggla narkotika. Nyligen gick den finske ärkebiskopen ut och dömde ut låneverksamheten som den lägsta formen av företagsamhet och uppmanade politikerna att stifta hårda lagar mot hanteringen.

Sverige fick sina första snabblån ett år efter Finland då företaget Mobillån började ge lån den 15 mars 2006. Man lånade ut 3000 kronor i en månad till en kostnad av 600 kronor. Tre månader senare fick Kronofogden ta hand om det första ärendet där en låntagare misslyckats med att betala tillbaka sitt sms-lån. Sedan dess har både branschen och antalet snabblån som hamnat hos kronofogden exploderat. Det finns nu över 30 snabblåneföretag som marknadsför sig aggressivt i alla medier och i år räknar kronofogden med att få ta hand om 35 000 obetalda lån, en ökning med 70 procent på bara ett år. Under 2008 har snabblåneföretagen också börjat etablera sig i Danmark och Norge.

Det har gjorts försök att stoppa snabblånen på juridisk väg. Konsumentverket anmälde redan 2006 Mobillån Sverige för brott mot ockerlagen. Ocker innebär enligt lagboken att låna ut pengar mot avgifter som "står i uppenbart missförhållande till motprestationen". Åklagaren valde dock att släppa hela anmälan utan att ens inleda en förundersökning. Lagen ansågs för luddig för att någon skulle kunna dömas.

Sedan dess har Konsumentverket bytt taktik och faktiskt lyckats få ett sms-låneföretag fällt för att ha dolt lånens skyhöga ränta i sina annonser. Fällningen har dock inte lett till några större förändringar i sms-branschens marknadsföring. De lagar som finns idag räcker helt enkelt inte till.

Att myndigheterna står handfallna illustreras inte minst av det faktum att snabblånebranschen vuxit så det knakar samtidigt som konsumentverket juridiskt försökt komma åt verksamheten. Många av de nya företagen erbjuder ännu värre lånevillkor än vad som var vanligt för bara ett par år sedan. Det finns exempel på sms-lån vars effektiva räntor ligger på nästan 2000 procent.

En annan myndighet som just nu för en hård kamp mot låneföretagen är Kronofogden. Genom att bearbeta politikerna försöker denna statliga myndighet driva fram lagändringar som kraftig kan begränsa snabblåneföretagens verksamhet. Man turnerar till och med runt på landets gymnasier för att tillsammans med finansdepartementet och konsumentverket varna unga människor från att ta snabblån.

Samtidigt fördöms affärsmännen som blir rika på snabblånen. Tidningen Affärsvärlden kallade nyligen verksamheten för "Sveriges sunkigaste geschäft" och publicerade namnen på de ansvariga. Ingenting tycks dock bita på den lönsamma branschen.

Det inslag i snabblåneföretagens affärsmetoder som upprör allra mest är att de gärna lånar ut till människor som saknar inkomst, och som därför inte rimligen kan betala tillbaka. Det här fenomenet har man från myndigheternas sida beskrivit som en paradox. I en skrivelse till regeringen säger till exempel konsumentverket följande: "Av ren självbevarelsedrift borde man ha någon form av kreditprövning för att sålla bort personer utan inkomst".

Ändå tycks de flesta snabblåneföretagen snarare uppmuntra människor utan lön eller andra tillgångar att ta lån. Ett av företagen skriver så här på sin hemsida:
"För att beviljas mikrolån hos oss skall du vara svensk medborgare och ha fyllt 18 år. Du kan ha betalningsanmärkningar eller ha låg inkomst."
"Låg inkomst" har i något fall visat sig betyda att man enligt senaste deklaration har en årsinkomst på 24 000 kronor, eller 2000 i månaden. I praktiken innebär detta att företagen vill låna ut pengar till folk som inte har några stadiga inkomster överhuvudtaget. Vilket enligt konsumentverket alltså skulle innebära att branschen saknar "självbevarelsedrift". Men är det verkligen så?

För att ta reda på hur ekvationen går ihop ringer jag upp den kanadensiske professorn Chris Robinson. Han är en av dem som vet mest om snabblånebranschen i världen eftersom han studerat branschen sedan den först dök upp i USA på 1980-talet.

Cris Robertson berättar för mig att den amerikanska motsvarigheten till våra snabblån kallas "Pay day loans" (ungefär "Lönelån") och att det är en storindustri. I praktiken fungerar lånen på det viset att löntagare som behöver pengar kan låna en viss procent av sin kommande lön. Räntan är hög, men oftast inte riktigt lika hög som i Sverige. Det beror på att de flesta stater satt ett tak för hur hög räntan får vara. 13 amerikanska delstater har dessutom satt så låga räntetak att man i praktiken gjort Pay day loan-verksamheten omöjlig att tjäna pengar på.

Den viktigaste skillnaden mot Sverige är dock att man i USA inte kan ta ett snabblån om man inte kan bevisa att man har en lön på väg in.
– Det är en omständlig process att ta ett lån, säger Chris Robinson. Du måste visa upp ett kontoutdrag så att låneföretaget kan se exakt vilka pengar som regelbundet kommer in. Om det råder det minsta tvivel på att du verkligen har en lön så får du helt enkelt inget lån, och så är det inte bara i USA utan också i Kanada, England och Australien.

Chris Robinson berättar att det till och med finns företag som kräver att låntagarna lämnar ifrån sig inloggningsuppgifterna till sin internetbank så att låneföretaget själv kan gå in och ta tillbaka pengarna på lönedagen.

Förklaringen till den stora försiktigheten är enkel: Om låneföretagen hade lånat utt till folk som inte kan betala tillbaka så hade de förlorat sina pengar. De agerar alltså enligt precis den själbevarelsedrift som tycks saknas hos snabblånebranschen i Sverige.

Jag blir förvånad av det Chris Robinson säger. Varför är de amerikanska företagen oroliga för att bli av med sina pengar, men inte de svenska? Jag får det inte att gå ihop.

Gåtans lösning får jag av Jan Åkerlund, som är kommunikatör vid Kronofogden och en av dem som kan mest om sms-lånebranschen i Sverige. Han förklarar för mig att svenska sms-låneföretag till skillnad från sina amerikanska kollegor kan tjäna massor av pengar på att låna ut åpengar till barskrapade människor. Jag får lära mig att ekvationen ser ut så här:

Låt oss säga att en låntagare i 20-årsåldern tar ett lån på 3000 kronor, för en kostnad av 600. Han eller hon ska då betala tillbaka 3600 en månad senare. Om pengarna då inte finns tillkommer en påminnelseavgift på 50 kronor och ett inkassokrav på 160 kronor. Om lånet fortfarande inte betalas tillbaka lämnar sms-företaget över ärendet till den statliga myndigheten Kronofogden, som tar 300 kronor i ansökningsavgift. Samtidigt tar sms-låneföretaget 340 kronor i avgift för sin administration. När kronofogden förvissat sig om att låntagaren verkligen är skyldig pengarna ansöker sms-företaget om verkställighet, det vill säga att pengarna ska drivas in. För detta tar kronofogden 600 kronor i avgift, och den avgiften läggs också till skulden.

På det här sättet kan skulden på tre månader växa från 3600 kronor till 5050, en ökning med 40 procent. Om den skuldsatte nu fortfarande inte kan betala så är innebär det jackpot för sms-låneföretaget. Nu får företaget nämligen ta ut en årlig dröjsmålsränta på 30 procent. Och så länge företaget regelbundet påminner den skuldsatte om att skulden finns kvar preskriberas den aldrig. Kronofogden fortsätter att jaga den skuldsatte, och jakten kan pågå i decennier. Och under hela den tiden ökar skulden till snabblåneföretaget ständigt i och med straffräntan. Det är den skattefinansierade kronofogden som gör hela jobbet, sms-företaget behöver bara luta sig tillbaka och se sin fordring växa.

Den dag den skuldsatte så lyckas styra upp sitt liv och skaffa sig en inkomst så står kronofogden där. Skulden drivs in, inklusive den väldiga räntan, och sms-låneföretaget får sina pengar. Det är så lån till människor som saknar inkomst blir en fantastisk investering för giriga och hänsynslösa företagare.
De som försvarar SMS-lånen är inte många men man hittar dem bland Internets nyliberala och marknadsliberala bloggar. Det tunga argumentet för verksamheten är att vi har en fri marknad och att det står var och en fritt att avstå från att låna. Kraven på en reglerad utlåning ser man här som förmynderi. Ibland tycker man att det är "typiskt svenskt" att inte acceptera fri företagsamhet på en fri marknad.

Det är också så lånebranschen själv vill se på saken. VD:n för ett snabblåneföretag påpekade 2006 i en intervju med SvD att mobillån är en stor affärsverksamhet i USA, vilket han tyckte var ett argument för att fenomenet kommit för att stanna även hos oss.
Men där lurade han reportern. På en verkligt "fri marknad" skulle snabblånebranschen inte kunna tjäna pengar på att låna till folk som saknar inkomst. För detta krävs tvärtom att det finns en myndighet som gör livet besvärligt för låntagaren tills dess att lånet betalats tillbaka. Det behövs en Kronofogdemyndighet.
När jag ringer upp Chris Robinson igen bekräftar han att den svenska snabblånebranschen aldrig hade kunnat agera som den gör om det inte varit för kronofogden.
– Varken USA, Kanada, England eller Australien har någon statlig myndighet som driver in skulder, säger han. Därför kan man där inte låna ut pengar till människor som saknar inkomster.

I dessa länder är det upp till långivaren själv att se till så att den som får låna också kan betala tillbaka pengarna. Staten nöjer sig med att jagar den som inte betalat sin skatt eller struntat i underhållet för sitt barn. Andra lån lägger man sig inte i.

Av Chris Robinson får jag veta att den som lyckas lura till sig ett snabblån i USA och sedan inte betala tillbaka det, inte har särskilt mycket att frukta. Några betalningsanmärkningar kan man inte få för obetalda snabblån. Det finns ingen myndighet som är beredd att jaga låntagaren i decennier. Ingen utmätning kan ske. Det enda som händer är att den som gett lånet blir av med sina pengar.

Detta får den svenska snabblånebranschen att framstå i ett nytt ljus. De enda som i ett land som USA vågar låna ut pengar till folk som saknar inkomst är kriminella organisationer. Där kan man alltid med hot om våld tvinga den skuldsatte att betala tillbaka lånet och den höga räntan, också långt efter att lånet togs. För det normala näringslivet är den vägen dock stängd. Alltså kräver man vattentäta garantier för att det finns en kommande inkomst.

I Sverige opererar snabblåneföretagen dock delvis på samma villkor som maffian i USA., och det paradoxalt nog tack vare statliga Kronofogden. Skälet till att denna myndighet finns i länder som Sverige och Finland är att vi har en annan syn på statens roll än man har i USA. Här menar vi att staten bör ta ansvar för att det råder ordning och reda i samhället, inklusive när det gäller att den som lånar ut pengar ska kunna räkna med att få tillbaka pengarna. Detta får många positiva konsekvenser för befolkningen. Det är till exempel tack vare Kronofogden som staten kan ge alla svenskar studielån, ett system som sannolikt inte hade fungerat om det inte fanns en myndighet som såg till att alla betalar tillbaka när de en dag får en inkomst.

Vad den cyniska snabblånebranschen nu gör är inte att införa något slags ”fri marknad” för sms-lån i Sverige. Tvärtom. Affärsidén är att cyniskt utnyttja Kronofogdemyndigheten som torped. Tack vare kronofogden kan man låna ut till fattiga människor som annars aldrig hade kunnat få ett lån. Kronofogden jagar den skuldsatte livet ut om det behövs. Och miljonärerna bakom sms-låneföretagen har lagen på sin sida. Kronofogden saknar laglig rätt att vägra hjälpa dem att göra miljonvinster på "Sveriges sunkigaste geschäft".
Så ser den "fria marknaden" ut i snabblånebranschen.

Dan Josefsson

Artikeln är en något omarbetad version av en text som publicerats i tidskriften Faktum, november 2008.