Denna text är publicerad i Dagens Nyheter 2007-11-11
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Textarkivadress: http://josefsson.net/arkiv/071111_du_duger_lika_bra_pappa.html
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.

Du duger lika bra, pappa

Världen över är det främst mammorna som tar hand om barnen. Duger inte männen?
Jovisst, säger journalisten Dan Josefsson. Och ger argumenten som berövar de frånvarande papporna deras sista ursäkt.

Sedan min dotter föddes för ett och ett halvt år sedan har jag knappt varit ifrån henne en enda dag. De första två månaderna var både jag och min flickvän lediga, och sedan dess har vi turats om att arbeta och ta ansvaret för dottern, varannan dag var. Eftersom vi båda arbetar hemifrån behöver vi aldrig vara ifrån varandra eller vårt barn mer än några timmar åt gången.
Det här gör mig till en ovanlig pappa.

Sedan 1974 har vi haft en föräldraförsäkring vars uttalade syfte är att få män och kvinnor att dela på föräldraledigheten. Men resultatet har varit klent. Affischerna från slutet av 1970-talet där tyngdlyftaren Hoa Hoa Dahlgren står med en bebis på armen lockade få pappor att ta föräldraledigt. Sedan dess har pappornas uttag ökat, men mycket långsamt.
Dagens pappor tar ut 20 procent av den totala föräldraledigheten, de resterande 80 procenten går till kvinnorna. Pappor tar i snitt ut 58 föräldradagar, mammor 350. Nästan 60 procent av alla ettåringar har pappor som inte tagit en enda dag föräldraledigt. En av tio pappor tar inte ut en dag föräldraledigt under sitt barns hela uppväxt.
Och så vidare. Inte ens i Sverige vill eller kan pappor spendera särskilt mycket tid med sina barn.
Frågan om vem som ska ta hand om barnen är laddad. Den plöjer rakt ned i våra känslor och tankar inför makt, kön, traditioner, psykologi, biologi, religion och ideologi.
Själv ser jag min dotter hela dagarna och det har förändrat min syn på könsrollerna. Tidigare hade jag en vag idé om att mammor och spädbarn behöver leva i symbios med varandra till något år efter födelsen. Det tror jag inte längre. Barn behöver obegränsad närhet, men jag är övertygad om att jag som man är precis lika bra på att ge den närheten som någon kvinna. Jag tycker att jag bevisar detta varje dag.

Det är nu inte så konstigt att jag trodde på den där symbiosen. Under hela min uppväxt, ja faktiskt under hela 1900-talet, har den ena tunga psykologiska teorin efter den andra trummat in budskapet att pappor ska beskydda och försörja fru och barn, men att vi inte är skapade för att ha nära relationer till barnen då de är små.

Men under senare år har det skett en dramatisk förändring. En psykologisk teori som kallas anknytningsteorin har fått sitt definitiva genombrott. Och den säger att jag är lika bra som min tjej på att ta hand om barn. Det är alltså dags för en revolution i vårt sätt att se på familjen.

Anknytningsteorin skapades av den brittiske psykoanalytikern och barnpsykiatern John Bowlby (1907-1990). Efter andra världskriget studerade han föräldralösa barn på några av det krigshärjade Europas många barnhem. Vid den här tiden trodde man att småbarn egentligen inte behövde mycket mer än mat och en varm säng att sova i för att må bra. Men John Bowlby avslöjade att känslan av att bli buren i en mjuk famn nästan är lika viktig för barns överlevnad som tillgången till mat. Barn som inte får uppleva kroppskontakt riskerar helt enkelt att dö utan synbar orsak. Detta var också vad som hände många barnhemsbarn innan John Bowlby gjorde sin upptäckt.

Att människan har ett så stort behov av kroppskontakt förklarade John Bowlby med att vi föds så fullständigt hjälplösa. Medan många andra djur kan fly undan fiender och leta mat nästan direkt efter födelsen har spädbarnet inte en chans att överleva ensam.
Det här har lett till att människan föds med en stark drift att rent fysiskt försöka komma så nära en eller flera vuxna beskyddare som möjligt. Ett barn som inte får uppleva känslan av att bli kramad eller buren intill en varm kropp tror att det blivit övergivet. Eftersom allt hopp därmed är ute slutar barnet att utvecklas normalt och riskerar att tyna bort och dö.

De här upptäckterna blev starten till anknytningsteorin, som John Bowlby fortsatte att utveckla fram till sin död 1990.
Anknytningsforskningen har visat att både barn och föräldrar har ett medfött behov av att skapa nära känslomässiga relationer till varandra. De här färdigheterna använder vi oss av under hela livet, men processen startar direkt efter förlossningen. Då använder barnet ett antal medfödda anknytningsbeteenden för att aktivt ta kontakt med de vuxna som finns i närheten. Barnet skriker, söker ögonkontakt och kan mindre än en timme efter förlossningen imitera de vuxnas minspel. Senare lär sig barnet att le, följa efter vuxna och signalera att det vill bli buret. Till en början försöker barn ta kontakt med vilka vuxna som helst. Men efter något halvår riktar de in sig på ett litet antal personer. Man säger att barnet knyter an till dessa vuxna.
Som vuxna har vi ett medfött behov av att känslomässigt binda oss till små barn. Det är till exempel därför som det nästan är omöjligt att inte le tillbaka mot ett leende spädbarn.

Anknytningsteoretiker har noggrant studerat vad som krävs av föräldrarna för att barnet ska kunna knyta an på ett bra sätt till dem. Helt avgörande är den vuxnes villighet och förmåga att vara lyhörd för barnets behov. John Bowlby sa att föräldern ska vara som en trygg bas att utgå ifrån när barnet ger sig av för att upptäcka världen, och som en trygg hamn att återvända till då barnet behöver beskydd och närhet. Om föräldrarna lyckas med detta får deras barn en trygg anknytning. Om föräldrarna misslyckas, blir anknytningen otrygg, vilket kan påverka barnets förmåga att själv skapa relationer både med barn och andra vuxna senare i livet.

Philip Hwang är professor i psykologi på Göteborgs universitet. Han är en pionjär inom anknytningsforskningen i Sverige och testade redan på 1980-talet svenska barns anknytningsmönster. På den tiden trodde man fortfarande att barn hade en unik relation till sina mammor. Men resultaten förvånade.
-- Det som var spännande var att det inte fanns någon skillnad på anknytningsrelationen till pappan och till mamman, säger han. Andelen trygga anknytningar var lika stor bland mammor som bland pappor.

Philip Hwang upptäckte också att barn kunde ha trygga anknytningar till sina pappor oavsett om dessa tagit ut mycket eller lite pappaledighet.
-- När vi gjorde undersökningen hade vi en idé om att det faktum att man var hemma mycket med sitt barn skulle påverka anknytningsrelationen. Men så var det inte. Barnen kunde vara trygga med pappan och otrygga med mamman oavsett hur mycket föräldraledig pappan tagit ut.

För att en trygg anknytning ska uppstå måste föräldern vara lyhörd för och vilja möta sitt barns känslomässiga behov. Här har män traditionellt betraktats som odugliga. Men Philip Hwangs undersökning visade alltså att pappor inte alls har några problem med lyhördheten. De klarade av att ge sina barn trygga anknytningar i samma utsträckning som mammorna trots att de inte ens spenderade lika mycket tid tillsammans med barnen som mammorna gjorde.
Det här betyder att pappor och mammor har en lika god medfödd förmåga att skapa en trygg relation med sina barn. Vilket innebär att pappornas berövats en viktig ursäkt för att överlåta ansvaret för barnen på kvinnorna.
Men de nya rönen har inte hunnit ändra vårt tänkande.

– Vill man hårdra det så var pappan tidigare något slags biologiskt missfoster, säger Philip Hwang. Hans funktion var att skydda den lilla familjeenheten, men han hade ingen självständig roll gentemot det lilla barnet.

– Det finns fortfarande kvar många liknande föreställningar som används i tid och otid. Det är begrepp som att ”Det känns mer naturligt” och ”Varför skulle kvinnan utrustas med bröst om hon inte hade en alldeles speciell roll”. Man gör en automatisk koppling mellan biologin och beteendet. Men det finns inga bevis för den typen av lättköpta kopplingar, säger han.

Ett hundra år av psykologiska teorier om mammans unika roll kombinerat med urgamla könsroller och ett ekonomiskt system vars behov av lättrörlig arbetskraft krävde att mannen jobbade och kvinnan stannade hemma har satt djupa spår i vår kultur. Jag vet nu att min egen föreställning om den nödvändiga symbiosen mellan mamman och barnet kommer från den ungerska läkaren Margaret Mahlers teorier. De var oerhört dominerande under 1980-talet, inte minst i Sverige. Och där hade pappan knappt någon plats alls.

För pappor som vill vara hemma med sina barn kan de gamla idéerna utgöra svåra hinder. Philip Hwang har intervjuat 200 ledande företrädare för de största svenska företagen om hur man ser på pappaledighet och mäns möjligheter att kombinera arbete och familj. Idén att det är naturligt för kvinnor att ta hand om barn visade sig vara ganska vanlig.

I en helt ny undersökning som ännu inte publicerats visar Philip Hwangs doktorand Pamela Massoudi att sjuksköterskor på barnavårdcentraler trots goda intentioner om att aktivera papporna inte sällan själva har en ganska traditionell syn på mammans betydelse för barnet.
Det är inte heller omöjligt att den starka pressen på svenska mammor att amma länge hämtar en del näring ur den gamla skrotade idén att barnet och mamman bör leva i symbios under det första året. Resultatet riskerar bli att pappan trängs bort från barnet under första levnadsåret, vilket kan få konsekvenser för hans förmåga till delaktighet också senare.
Helt klart är att blivande och nyblivna föräldrar utsätts för en korseld av föreställningar som ofta saknar vetenskapligt stöd, men som perfekt passar både omgivningens förväntningar och våra egna inarbetade könsroller.

För könsrollerna finns också inom oss. En journalistkollega med delad vårdnad om tre barn berättar att han när barnen anländer måste göra en mental omställning, från sin traditionellt ”manliga” självupptagenhet till vad han upplever som en mer ”kvinnlig” lyhördhet för barnens behov. När barnen en vecka senare flyttar till sin mamma måste han göra omställningen åt andra hållet för att kunna må bra ensam.

Jag känner igen den där omställningen. Som man har jag tränats att sätta mig själv i främsta rummet, och den rollen fungerar inte när jag är med min dotter. Min flickvän har däremot sedan barnsben drillats i att vara inkännande, omvårdande och osjälvisk, och hon har ständigt fått se hur andra kvinnor tar hand om barn. När hon själv känner sig osäker inför uppgiften att vara mamma visar hon det ogärna. Den osäkerheten har ingen plats i kvinnorollen.
Som omvårdande man har jag ytterst få förebilder, och många skulle se det som naturligt om jag inte klarar rollen särskilt bra. Det är inte konstigt att jag ibland känt en viss brist på självförtroende.

Anknytningsteorin visar att vi bakom könsrollerna är kännande människor som både klarar av att göra stordåd ute i världen, och att skapa nära känslomässiga relationer till våra barn och varandra. Själv lockas jag av den synen på människan. Och jag konstaterar att den ligger närmare dagens kvinnoroll än dagens mansroll. Kvinnorna har rört sig in på mannens domäner utan att för den skull släppa omvårdnaden. Männen har inte gjort motsvarande resa in på kvinnans traditionella territorier. Det här skapar en omöjlig ekvation där kvinnor dukar under av sina dubbla uppgifter. Men det leder också till att männen sitter fast i sin traditionella ensamhet och oförmåga till känslomässig närhet.

När jag frågar Philip Hwang hur han ser på mansrollens framtid säger han att många män nog skulle må bra av att komma närmare sina barn. Feministen Nina Björk är inne på samma linje. För ett par år sedan skrev hon i en krönika i DN att föräldrars kontakt med barnen borde ges högsta prioritet. Hon ville se en delad föräldraförsäkring, en begränsning av dagistiden och sex timmars arbetsdag för alla småbarnsföräldrar. Hon ville dessutom införa förbud mot att småbarnspappor arbetar heltid. Resultatet blev ett ramaskri ifrån en del feminister och vänsterskribenter, som anklagade henne för att ha blivit borgerlig eftersom hon talade kritiskt om dagis. Från högerhåll inbjöds hon att bli medlem i Kristdemokraterna, trots att det partiet nog skulle ha svårt att acceptera alla hennes förslag.
– Det var sorgligt, säger Nina Björk idag. Jag håller med om att det är viktigt att kvinnor är ekonomiskt självförsörjande, men det enda svaret man har är att kvinnorna själva ska kunna arbeta heltid. Det är så icke-utopiskt. Om feminismen bara blir en del i det kapitalistiska tänkandet så har mycket gått förlorat.

Konflikten som blossade upp handlade just om vilken roll nära relationer ska få spela i våra liv när rådande könsroller förändras. Ska den traditionella mansrollen förbli ett ideal som vi alla bör närma oss. Eller ska männen överge sin ganska dåligt fungerande roll och närma sig delar av kvinnorollen?

– Jag betraktar den feministiska kritiken av mammarollen, med allt vad den innebär av altruism, frånvaro av egna krav och viljan att ta hand om barn, som mindre relevant än kritiken mot papparollen, säger Nina Björk. Jag kan förstå att det finns en lockelse i den traditionella fadersrollen. Den innebär större frihet, mer egen tid, mer vuxenliv. Men vi måste ta hand om våra barn! Och det går inte att vara med ett barn utan att sätta sig själv i andra rummet. Därför är de egenskaper som tillhör den traditionella mammarollen helt enkelt nödvändiga.

Efter att ha delat på föräldraledigheten i ett år bestämde jag och min tjej oss för att leva sparsamt och köra ett år till på samma sätt. Genom att vara mycket med min dotter får jag uppleva hur den omvårdande, lyhörda sidan vaknar inom mig. I sådana ögonblick vet jag att känsligheten fanns där långt innan jag tvingades lära mig mansrollen. Och då känner jag mig faktiskt som en bättre människa.

Dan Josefsson
dan@josefsson.net

Dan Josefsson är frilansjournalist som bland annat skriver på Aftonbladets kultursida. När han inte är pappaledig skriver han en bok om anknytningsteori och vuxenrelationer tillsammans med psykologen Egil Linge.

Faktaruta 1
Många gamla psykologiska teorier påverkar än idag vår syn på mamma- och papparollen. Här är några exempel.

Sigmund Freud (1856-1939)
Psykoanalysens fader. Ansåg att mammans uppgift är att skapa en nära relation till barnet, medan pappan inte spelar någon viktig roll förrän barnet blivit mellan tre och fem år gammalt. Barnets relation till föräldrarna präglas av kastrationsskräck, oidipuskomplex och andra dunkla drivkrafter.

Melanie Klein (1882-1960)
Inflytelserik brittisk (dock född i Österrike) psykoanalytiker som bland annat hävdade att spädbarnet betraktar sin mamma som ett stort bröst, och sin pappa som en stor penis. När mamman ammar barnet blir hon” det goda bröstet” och när hon inte ammar ”det onda bröstet”. På samma sätt betraktar barnet pappan som ”den onda penisen” när han stjäl mammans uppmärksamhet, men ”den goda penisen” när han skyddade familjen.

Donald Winnicott (1896-1971)
Engelsk psykoanalytiker som ansåg att barnet efter födelsen befinner sig i ett ostrukturerat virrvarr av känslor och intryck. Bara mamman kan strukturera barnets livsupplevelse.

Margaret Mahler (1897-1985)
Ungerska läkaren som ansåg att barnet under långa perioder behöver leva i symbios med mamman för att kunna utvecklas. Betraktade pappan som försörjare och inget annat.
Mahlers idéer var oerhört inflytelserika under 1980-talet, inte minst i Sverige.

Faktaruta 2

Tips på läsning

Anknytningsteori (Anders Broberg m.fl, Natur och kultur 2006)
Den första svenska fackboken om anknytningsteorin. Vänder sig psykologistuderanden, men är ganska lättläst.

Faderskap i tid och rum (Philip Hwang, red Natur och kultur 2000). Antologi om en papparoll i förändring.