Denna text har publicerats i Aftonbladet 2005-02-07.
Text © Dan Josefsson. För återpublicering krävs tillstånd från författaren (dan@josefsson.net).
Textarkivadress: http://josefsson.net/arkiv/050207_social_security.html
Fler artiklar av Dan Josefsson hittar du på http://josefsson.net.

Ska de gå på samma nit som vi?

DAN JOSEFSSON om Bush, pensionerna och chansen vi svenskar aldrig fick

Det pågår en viktig politisk strid i USA. President George W Bush vill privatisera USA:s allmänna pensionssystem, social security. Det blev ett huvudnummer i årets State of the Union-tal till kongressen. Men motståndet är starkt. Inte bara från demokraterna utan också från krafter inne i hans eget parti.
Privatiseringen av pensionssystemet är en marknadsliberal dröm. De 96 procent av USA:s anställda som betalar in pengar till systemet ska förses med privata konton. Dit ska en del av pensionspengarna gå, för att därefter investeras i fonder. Det här skulle innebära att det kollektiva ansvaret för pensionerna minskar. Då slipper löntagarna riskera höjd skatt för att försörja pensionärerna, samtidigt som fondbolagen kan räkna med kraftigt ökade inkomster.
Förslaget anses så medborgarfientligt att demokraterna gjorde det till valfråga i senaste valet. Detta har nämnts i svenska medier. Vad som däremot sällan påpekas är det faktum att Bushs idé redan genomförts i Sverige.
Vårt nya premiepensionssystem, alltså den del av nya pensionssystemet där vi uppmanas att välja mellan 600 fonder i en tjock katalog, är just det system som George W Bush försöker driva igenom i USA.
Privatiseringens motståndare saknar inte argument. Ekonomen Paul Krugman konstaterar i New York Times att dagens social security förmedlar 99 procent av sin omsättning till bidragstagarna och att mindre än en procent försvinner i omkostnader. I Chiles pensionssystem, som diktatorn Augusto Pinochet med stöd av sin ekonomiska rådgivare Milton Friedman privatiserade 1981, försvinner 20 procent till omkostnader.
Lika illa är det i Sverige. Den som i dag är 20 år kan enligt förre riksgäldschefen Thomas Franzéns beräkningar förlora över en femtedel, 22 procent, av sina inbetalda premiepensionspengar i förvaltningskostnader. Det kan innebära 1 350 kronor lägre pension i månaden år efter år, hela pensionstiden ut. Alla som sett de blygsamma belopp vi framtida pensionärer förväntas överleva på inser att detta blir våra livs sämsta affär.
Men inte bankernas. Enligt Franzén kan den totala förvaltningskostnaden om 20 år uppgå till 5 miljarder kronor om året, pengar som enligt omvänd Robin Hood-filosofi tas från pensionärer och ges till fondbolag och banker.
Som svensk kan man fråga sig hur en privatisering av ett kollektivt trygghetssystem som 2005 möter starkt motstånd i USA kunde bli verklighet i Sverige redan 1998, och då under en socialdemokratisk regering.
Förklaringen är att pensionsreformen från första stund präglades av bristande demokrati, bristande insyn, och - skulle det visa sig - bristande rim och reson.
Då arbetet startade 1991 befann sig Sverige i den första regelrätta depressionen sedan 1930-talet. Många politiker drabbades säkert av panik när massarbetslösheten exploderade och statens intäkter rasade. Lägg därtill en osaklig kampanj som bankerna drivit sedan 1980-talet om pensionssystemets nära förestående kollaps och vi har ett perfekt läge för icke politiskt förankrade lösningar.
Pensionsarbetsgruppen strävade efter största möjliga enighet och minimal offentlig diskussion. Organisationer hölls utanför, vänsterpartiets representant sparkades ut, och den opposition som ändå uppstod bland socialdemokraternas gräsrötter kördes brutalt över.
Den färdiga reformen forcerades till slut igenom riksdagen några månader före valet 1998. Och svenskarna fann sig sittande med ett pensionssystem som de flesta inte förstod och som få sannolikt lagt sin röst på om de blivit tillfrågade.
Borta var löftet om en viss nivå på pensionen. I stället lovas löntagarna att aldrig behöva betala högre skatt för pensio-närernas skull. Om pengarna inte räcker slår den så kallade bromsen till och pensionerna sänks automatiskt.
En annan nyhet var att AP-fonderna skulle satsa i aktier. Resultatet blev att man på bara några år spelade bort 100 miljarder, nästan en fjärdedel, av den buffert som garanterar att pengarna räcker till pensionerna.
Och så hade vi fått vårt premiepensionssystem. Precis som i Chile och Storbritannien skulle en del av pensionspengarna hamna på privata konton, för placering i fonder. Politikerna var inspirerade av it-bubblans våldsamma börsuppgång i slutet av 1990-talet och trodde att en stor del av framtidens pensioner skulle finansieras via hög värdetillväxt i fonderna.
Socialdemokraterna ville egentligen inte ha premiepensionssystemet, men i kompromissen med de borgerliga partierna gick man med på att så mycket som 14 procent av våra totala pensionsavgifter skulle gå till dessa privata konton.
I dag vet vi att många svenskar kommer att få svårt att klara sig ekonomiskt som pensionärer. K G Scherman, före detta generaldirektören för Riksförsäkringsverket, visade i höstas i sin bok AP-fonden, "bromsen" och din pension (Jure förlag) att många av dagens unga kommer att behöva jobba till närmare 70-års ålder om de ska få den pension som staten pro-gnostiserar men inte längre lovar.
När it-bubblan sprack blev premiepensionssystemet snart en pinsamhet som det sällan talas om. Massor av pengar försvann, och det stod klart för de flesta att spekulationsvinster knappast kan trygga ålderdomen för en hel befolkning.
Från politikernas håll anar man nu en tillnyktring. Thomas Franzén har utsetts till ordförande i Premiepensionsmyndighetens styrelse. Han är uttalat kritisk till allt tal om säkra aktievinster, har sagt sig vilja minska antalet fonder till tio, och tycker det räcker om folk väljer fond en gång i livet.
Samtidigt ska en statlig utredning undersöka de höga kostnaderna som fondbolagen och bankerna tar ut.
De mycket allvarliga invändningar mot vårt nya pensionssystem som borde tagits på allvar innan reformen klubbades igenom 1998 får alltså genomslag först nu.
I USA tar man dock saker och ting i rätt ordning. Diskussionen först och beslutet sedan. Det kan mycket väl leda till att amerikanerna räddar sina pensionspengar undan giriga fondbolag och banker.
En chans vi svenskar aldrig fick.

Dan Josefsson
dan@josefsson.net