Sven Å Christianson förfalskar sin egen historia

Publicerad i Journalistik

Sven Å Christianson hävdar i en intervju i Psykologtidningen (nr 3/2014) att han är oskyldig till allt han anklagas för i min bok Mannen som slutade ljuga – Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. Svenska folket har ”förförts i en massuggestion som har skapats i den journalistiska domänen.” Christianson talar dock mot bättre vetande. Detta framgår tydligt om man jämför det han påstår idag med sådant han sa och skrev på 1990-talet.

En artikel ur Psykologtidningen 2014-04-08.

I min bok visar jag med rikliga citat från journalen att Sture Bergwalls ”minnen” av seriemördande ansågs komma tillbaka under så kallad regressionsterapi på Säters rättspsykiatriska klinik. Det var psykoanalytikern Margit Norell som handledde alla Bergwalls terapeuter, och jag avslöjar att hon dessutom gav terapi och handledning till Sven Å Christianson under alla hans år som konsult och expertvittne i Quickprocesserna. 

Enligt Norells egna texter trodde hon på den så kallade ”återgestaltningsteorin”, som delvis var hennes egen skapelse. Den gick ut på att våldsbrottslingar via specifika våldshandlingar symboliskt berättar om bortträngda övergrepp de utsatts för som barn. Hon var också, enligt texter jag citerar i boken, övertygad om att Bergwall trängt bort alla sina mordminnen.

I den nya intervjun förnekar Christianson dock att han själv någonsin trodde på att en seriemördare kan tränga bort minnena av sina brott. Han trodde inte på Bergwalls barndomstrauman, och ”återgestaltningsteorin” säger han sig aldrig ens ha hört talas om innan han läste min bok. Inget av detta är sant.

Det råder i verkligheten ingen tvekan om att Christianson under 1990-talet trodde på Norells idéer. Han försökte till och med övertyga det internationella forskarsamfundet om att en seriemördare kan tränga bort minnena av sina mord – och använde då Sture Bergwall som fallstudie. Samtidigt passade han på att lansera ”återgestaltningsteorin”. Allt det här framgår bland annat av kapitlet Remembering and forgetting traumatic events: A matter of survival, som Christianson med stöd av forskningsanslag skrev till boken Recovered memories and false memories, utgiven av Oxford University Press 1997. Där berättar han om Thomas Quick (egen översättning från engelska och fetning): ”Inte förrän denne seriemördare dömts till psykiatrisk vård för en serie småbrott och fann sig själv i den relativt säkra miljö som omger en psykoterapeutisk behandling, började han långsamt återhämta minnen av sexualsadistiska mord han begått på unga pojkar. Minnena av morden orsakade överväldigande ångest beroende på det faktum att de delvis var en återgestaltning [”re-enactment” i original, DJ:s anm.] av de sexualsadistiska övergrepp som seriemördaren själv utsatts för som barn.”(1)

I intervjun med Psykologtidningen hävdar Christianson vidare att han som expertvittne vid rättegångarna ”aldrig vittnat om några bortträngda minnen i fallet Sture Bergwall” och att tingsätterna överhuvudtaget inte tar upp ”några psykologiska förklaringsmodeller” i domarna. Det är inte heller sant. Tingsrätterna fäste tvärtom mycket stor vikt vid Bergwalls påstådda minnesproblem, som ansågs förklara att han inte kunde beskriva sina offer, inte visste vilka mordvapen som använts och inte kunde visa var försvunna kroppar blivit av. Den som gav vetenskaplig legitimitet åt Säters ovetenskapliga idéer var Sven Å Christianson. Vid rättegången 1996, som rörde dubbelmordet vid sjön Appojaure, presenterade han både bortträngnings- och återgestaltningsteorin i ett skriftligt expertutlåtande: ”Hos en del seriemördare kan morden ses som berättelser, där gärningsmannen berättar för världen (en vidare krets) om händelser, om trauma, om gömda minnen. […] Morden/handlingarna blir det omedvetna språk (ett kroppsspråk) genom vilka upplevelserna kan uttryckas, men mördaren vet inte själv vad han berättar eftersom detta är fördolt. Ett utfört mord blir sedan i sig ett trauma, som senare också måste berättas. Nästkommande mord berättar således om tidigare mord samt tidigare traumatiska upplevelser.”(2)

Christianson avgav ovanstående påståenden under ed. Rätten fick veta att informationen var ”baserad på aktuella internationella forskningsrön och klinisk erfarenhet.” Det finns många liknande citat där Christianson går i god för exakt de trosföreställningar som styrde behandlingsarbetet på Säters rättspsykiatriska klinik.

1998 fälldes Bergwall för mordet på den försvunna flickan Therese Johannessen. Detta trots att hans mordberättelse inte alls höll ihop. Han kunde inte ens beskriva hur flickan såg ut. Under rättegången förklarade Christianson – fortfarande under ed – att Bergwalls haltande berättelse kunde bero på att han förträngt sina mordminnen. Så här står det i domen (min fetning): ”Sven-Åke Christianson […] har berättat att planerade och traumatiska händelser bevaras väl i minnet, men att det kan finnas skyddsmekanismer som omedvetet verkar för att förtränga minnesbilderna. Sven-Åke Christianson har vidare förklarat att händelserna i Thomas Quicks fall har ett starkt symbolvärde – det har inte varit fråga om något slumpmässigt dödande – vilket också medför att förmågan att minnas skjuts på framtiden.”(3)

Utan Christiansons pseudovetenskapliga expertutlåtanden är det tveksamt om Bergwall hade kunnat dömas för ett enda mord. Han var den enda minnesexperten i Quickprocesserna.
Christianson påstår i intervjun att han ”lyckades hålla isär skuldfrågan”. Han ska alltså inte ha tagit ställning till om Bergwall var skyldig eller inte. Men det är inte heller sant. Christianson intygade i själva verket gång på gång att Bergwall enligt hans mening talade sanning om morden, och av domarna framgår att dessa vittnesmål spelade en central roll när Sture Bergwall fällandes. Så här står det i den allra första morddomen, från 1994: ”Christianson betvivlar inte att Quicks uppgifter är riktiga. Ingenting i samtalen med Quick har bestyrkt det naturliga tvivel som uppstår vid uppgifter av denna allvarliga beskaffenhet. […] Vad Christianson uppgivit om Quicks minnesfunktioner och om sina erfarenheter av minnets funktioner talar vidare med styrka för att de uppgifter Quick lämnat är riktiga.”

Sven Å Christianson var bevisligen den som gav vetenskaplig legitimitet till den absurda idén att ”seriemördaren” Thomas Quick trängt bort minnena av sina brott. Det är tragiskt att han idag försöker slippa undan detta tunga ansvar genom att förfalska sin egen historia. Särskilt med tanke på att han fortfarande är ansvarig för kurserna i rättspsykologi vid Stockholms universitet. Om han i undervisningen vilseleder studenterna på samma sätt som han i intervjun försöker dupera Psykologtidningens läsare så är det naturligtvis mycket allvarligt. I så fall är professor Sven Å Christianson ännu 2014 ett minst lika stort hot mot Stockholms universitets integritet och trovärdighet som han var under Quickåren.

Dan Josefsson

1: Christianson, S.Å. & Engelberg, E. (1997). Remembering and forgetting traumatic events: A matter of survival. I: Martin A. Conway (red.), Recovered memories and false memories (s. 231-250). Oxford: Oxford University Press.
2: Christianson, S.Å. (1996). Sakkunnigyttrande angående betingelser för Thomas Quicks utsaga i psykologiskt avseende. Skriftligt expertutlåtande. Mål nr B 26195, Gällivare Tingsrätt.
3: Dom Hedemora Tingsrätt Mål B348/95, sid 17.

Artikeln publicerad i Psykologtidningen 2014-04-08.